Ett år till i raden

Födelsedagsperioden har nått sin andra höjdpunkt. Maken har hyllats på morgonkvisten med bubbel och croissanter – och Bamsefars födelsedagsvisa på Youtube. Från Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen, alltså. Minns ni?

66 år blev maken och jag fyllde 67 i förrgår. Det låter inte så väldigt mycket, med tanke på att många vänner är över åttio. Varje år funderar man ju över hur många födelsedagar man ännu kommer att förunnas. Det hör till födelsedagsfirandets vemod. Mor och far blev inte mycket över 70, men mommo nådde 80-årsdagen, farfar blev bara 66, han. Svärmor fyllde nyss 94, men hennes ålderdom är inte rolig.

Man får ta emot de dagar man förunnas och göra det bästa av dem. Försöka undfå ett vist hjärta, som det bibliskt heter.

Och ålder är så underligt. Jag har alltid tyckt att Stina Ekblad är en så underbar skådespelerska, stilig och klok och samlad – men hur gammal hon är har jag aldrig tänkt på.

Nu när jag efter hennes sommarprat i radio beställde in den nyutkomna självbiografin ”Här brusar strömmen förbi” inser jag att vi är årsbarn. Födda 1954 båda två, ja Stina är rentav några månader äldre.

Att vi är jämnåriga blev alldeles solklart vid läsning av boken. Stina inleder sin poesispäckade memoar med Topelius ”Lilla Skrållan eller Det skrynkliga förklädet” – och så går det på. Igenkänningen!

Stina växte upp i Österbotten, jag i Helsingfors – men den värld som formade oss var densamma – speciellt när vi kommer in på det gyllene 60-talet. Den internationella ungdomskulturen som slog igenom då – komplett med drömmen om att komma ut i världen dominerade bådas liv – åtminstone fantasierna.

Det var härligt att läsa – och lärorikt att tänka på. Att man är jämnårig med en vibrerande aktiv skådespelerska får en att tänka till lite om den egna vandeln. Inte dags att knyta gumhucklet om lockarna ännu på ett tag, kanske.

I dag blir det en lat och varm dag, känns det. Den enda planen är att promenera ner till Alkans strandrestaurang vid Klobben och äta lunch. Där serveras en hamburgare som födelsedagsjubilaren gärna inmundigar på sin högtidsdag.

Det blir bara vi två idag – på lördag samlades hela familjen kring bordet på restaurang Fat Lizard i Otnäs, Fina presenter överlämnades och alla fick beställa in sina favoriter – jag valde två förrätter följda av en präktig dessert. Och storasystrarna hade ett styvt jobb att hålla reda på lillebror O som har en väldigt stark egen vilja just nu.

Fast när pizzan skars upp lugnade det sig något. Och färden bjöd ju därtill på så många spännande element – en busstur, en metroresa och flera hissåkningar.

För en yngling på två och ett halvt är det mycket underhållning på en gång! Just så borde man väl ta till sig livet hela vägen – tänker jag mig!

Pappas förrätt bar det luriga namnet ”Grankulla burgare” – haha – egentligen en rejäl hög blinier med rom och tilltugg. Smaskens!

Födelsedagsveckan

Fruntimmersveckan är på gång, detta gytter av kvinnliga namnsdagar mitt i skönaste högsommaren. Ekrems födelsedagsvecka är också i antågande, maken och jag fyller ju 24.7 och 26.7, lämpligtvis. När man var barn var det inte så roligt att fylla i juli, fjärran från vänner och skolkamrater – fast jag minns nog månget tårtkalas på hyrda sommarställen med sommarkamrater bringande trevliga presenter.

Jag ser i FB att semestertiderna börjar dra mot sitt slut för många vänner. Denna pensionärernas eviga ledighetstillvaro är en nåd. I morgon trillar pensionen in på kontot också.

I går var det för övrigt första gången på länge jag besökte högmässan konkret – det har varit strömmad version på paddan ett bra tag. Kristi förklarings dag var det. Redan när jag steg ut ur bilen och luckorna i klockstapeln öppnades blev jag så märkligt rörd. När klockorna började dåna kändes det helt överväldigande. Liksom orgelns brus, psalmernas och predikans ord. De vackra kyrkmålningarna, det dukade nattvardsbordet. Vilken rikedom, vilken fest!

Speciellt denna vecka har också varit bilbytet, farväl till lilla slitna Punton, hej nya Ford Puman. Leasing blev det, vi är ju inne i de stora utgifternas period med både rör- och köksbyte. Men inte desto mindre är det fint med ett nytt åk, efter 12 år.

Roligt var också att barnvakta yngsta barnbarnet O – på tremanhand utan hjälp av storasystrarna som semestrar hos farmor. En yngling på två och ett halvt sitter inte länge stilla vid morfars sida som på bilden nedan. Brandman Sam är bara intressant en stund. Sen finns ju en vid värld av skoj därute – och snart var den pyjamasklädde genomblöt – med solhatt och allt – efter ett dopp i plaskbassängen på gården.

Och när mommen skulle ingripa i hyssen blev svaret ett höjt pekfinger och ett rungande STOPP! Hujedamej – men nog är O en rar liten gosse – som håller mommen på tårna och i farten!

I går, i år, i fjol eller förra veckan?

Ännu en het dag. Ännu en dag då jag hör hissreparatörerna dundra i trappan. Så säckade den ihop som husets första, vår trappas 70-talshiss. I tur och ordning fastnade vi och en rad grannar i hisskorgen som med ett brak stannade på sin väg ner.

Det är nånting med bromsmekanismen, en reservdel låter sig inte hittas och nu sitter vi här i värmen utan hiss. Minst hela veckan, sägs det. Egentligen borde hissar av denna ålder ha bytts ut för länge sen, sägs det. Men vem har råd med det – särskilt som husbolaget befinner sig mitt i en kostsam rörsanering.

Så var det Ekrems bil. Som började blinka och pipa och fönstret gick inte att rulla fast – mitt under resa i vårkylan på Västerleden. Det kom en – felaktig – reservdel från Italien, långsamt färdades den genom Corona-Europa.

Flera hundralappar senare visade det sig efter många manipulationer att förarsidans framdörr inte alls gick att låsa. Liksom hissen är bilen uttjänt och lynnig.

Med alla dessa reparationer och malörer börjar sekinerna sina. Jag försöker tänka positivt – vår problem är ju arbete och inkomster för nån annan.

Beslutet att göra något åt vår bilsituation kunde i alla fall inte skjutas på framtiden. Det blev leasing, i dag ska den nya bilen avhämtas. Vi byter bil så sällan att alla byråkratiska detaljer är en gåta för oss. Det är också första gången maken går över till automatväxel, bilen är en Hybrid, så det är lite nyheter.

Jag kommer inte att köra denna bil, det beslutet är fattat. Det är faktiskt sju år sen jag körde vår nu pensionerade Punto också. Det är som det är, allt har sin tid.

88 trappsteg ner och 88 trappsteg upp – få se hur länge till? Tiden flyter ihop i dessa tider. Denna varma märkliga sommar då smittotalen går upp och ner och rätt upp igen. Då livet är svårt att greppa i längre perspektiv.

Men en krånglande hiss och ett bilbyte erbjuder små milstolpar att ta sig igenom.

En tid när endast promenaderna längs naturstigarna i Esbo erbjuder en känsla av att allt är som vanligt.

Och tiden mäts av besöken vid Alkans kafé på Klobben, varje fredag eller lördag kväll. Ett svalt glas bubbel. Kasaberget i bakgrunden, skrattande barn, familjer breder ut sig på sanden, badvakten sitter i sitt lilla torn. Som vanligt!

Alger? Jodå, men inte så det syns. Inte så man orkar bry sig i den extrema värmen, tycks folk resonera.

En solig dag, ett stekhett ögonblick i sänder. Mitt i juli – i går, i år, i fjol eller förra veckan …

Så onödigt

I sommarhettan orkar man ju inte åka på utfärder så värst, så jag plockade fram en av mina minneslådor – dem med släktens papper och fotografier som kommit att arkiveras hos mig i egenskap av den äldsta i familjerna.

Det var dokumenten med anknytning till farmor och farfar och deras familjer, några brev, konfirmationsminnen, betyg, arbetsintyg. Det var det tjugo sidor långa, detaljerat avfattade rättsprotokollet om omständigheterna kring farfars bror Pauls mysteriösa död i september 1935.

Alla dessa papper kom jag någorlunda ihåg att jag sett förr, men sedan var det en bunt papper till, lite nyare dokument – fotostatkopior med släktlängder, ämbetsbetyg, ja där stod det ju klart i pappas karakteristiska handstil: ”Detta är en liten släktutredning över min fars släkt”.

Liknande papper fanns om farmors släkt, där kunde man erfara att kopparsmeden Jacob Brejder (en icke okunnig men grälig (fint ord) man) flyttade till Finland 1817.

Mångfald kringelikrokar i båda släkterna, jag tycks ha tappat några generationer på vägen i min uppfattning om saken.

Eftersom jag funderat på släktforskning förelåg ju här den veritabla guldgruvan att starta med.

Men.

Tanken gick som en kall ilning genom mig – varför hade pappa aldrig tagit upp detta forskningsarbete med mig? Han dog ju först 2003 då jag sedan länge var etablerad i traditionsvetarbranschen och rimligtvis intresserad av att veta mer om släkten.

Det är via styvmor jag fått några små smulor kunskap om fars släkt, själv berättade han inte ett pip.

En uppslitande skilsmässa, en därav tilltufsad äldre dotter – negativ tonåring, en far med nytt liv och nya relationer – men det borde man väl ha kommit över?

Med tanke på hur mycket trevligt vi kunnat ha haft tillsammans i släktforskningens tecken. Onödigt känns det, onödigt och dystert! Att jag nu sitter här med pappren och frågorna – visserligen värdefulla ledtrådar, men ändå.

Eftersom jag på gamla dagar beslutat mig för att alltid vända saker till det positiva tänker jag ändå så här: släktforskning gör man ju inte för sig själv – i allmänhet i alla fall. Tanken på en kontinuitet finns ju där – att lämna över sin kunskap till kommande generationer. Åtminstone funderar jag själv så – att allt jag hittar är roligt för mig – och kan vara ännu värdefullare för nån efterkommande.

Så jag tar pappas släktutredningsmapp som en hälsning och en gåva – och som något som blir så intressant att gräva vidare i.

Men samtidigt slår mig den sorgsna insikten att hur mycket jag än rotar i kyrkböckerna kommer jag aldrig att förstå mig på min egen far.

Och det får jag nu slutgiltigt försona och förlika mig med.

Kort semester räcker långt

Ett år sen skrev jag nästan samma blogg som här följer: en entusiastisk hyllning till Åbo som semestermål och sevärdhet.

Ifjol var det bara maken och jag som var på tur, i år hakade dottern och barnbarnen T och S på. Vi packade ihop oss i vår tillfälligt hoplappade bil (den åkte in på verkstaden direkt efter resan igen), proppade ihop vårt bagage i bakluckan som räckte nätt och jämnt, och styrde västerut.

Det är som att resa i barndomen igen. Första haltpunkt var Lahnajärvi, den klassiska rastplatsen halvvägs till Åbo. Många tycks ha minnen av det näringsstället visade kommentarerna till ett FB-inlägg där jag gladde mig åt att få äta ägg-ansjovissmörgås till kaffekoppen. Roligt att stället igen visar upp sig i sin retroglans – nästa år fyller det ju 70 år!

En retropärla är också vårt hotell i Åbo – Seurahuone, öppnat 1928 och nu renoverat och fint. Det var inte bara rummen och frukosten som var av hög klass – det var kanske ännu mer personalens omtanke och vänlighet!

Just när vi beställt in mat på restaurang Hügge (äldre barnbarnet är vegetarian och skulle för en gångs skull få valmöjligheter) drabbades nämligen yngre barnbarnet S av opasslighet – utmattning av lång resdag. Mofa ledsagade henne till hotellet och ilade sen tillbaka till sin portion.

Det var trassel med glömd rumsnyckel, så mofa måste förklara situationen i receptionen. Och vad hände när S blivit ensam på rummet? Jo det knackade på dörren, en tallrik med godis, popcorn och annat smått och gott överlämnades – med lappen nedan – ett hänförande Nalle Puh citat som hälsning.

Receptionens ”krya på dig”-hälsning till S!

S piggnade snart till och tillsammans med mofa och storasyster följde hon med kvällens fotbollsmatcher på rummets jätte-TV. Och inmundigade en stor påse franskisar vi plockat med oss på hemvägen. Och jo – maten på Hügge var härlig!

Man kunde ju turista i Åbo i dagatal, men denna gång blev det Klosterbacken för hela gänget, Botaniska trädgården och Forum Marinum för S och mofa och shopping i loppisar och småbutiker – samt Casagrandes magnifika leksaksaffär för gänget i olika konstellationer.

Oaserna är många – och Café Qwensel en av dem. Här intogs kaffe på klassiskt och elegant sätt. Med makalösa bakverk till!

Färden mot Nådendal gjordes via akademikvarteren – T har fastnat vid tanken på Åbo som studiestad och fick sig en snabbtitt på de centrala byggnaderna och miljöerna. Några år dit – men dagens skolelever ska planera i god tid.

Sen blev det Nådendals Bad – med allt vad det betyder av simmande och beundrande av sköna vyer från hotellrummets terass och promenad in till vidunderliga lilla stadskärnan. Glass i hamnen, god mat, kvällen var sammetslen – som i södern.

Som i södern var det också att tända ljus i klosterkyrkan på avfärdsdagen.

Sen proppade vi in oss i bilen igen, drog hemåt i mörknande väder som utmynnade i ett plaskande ösregn.

Det var årets semester och den känns betydligt längre än den var. Nu har vi tankat upplevelser igen – och bara ett stenkast hemifrån. När det igen blir möjligt att resa längre ut kommer nog dessa hemestrar att bli ett viktigt alternativ för oss framledes också.

Man är nära, men ändå fjärran. Det är välbekant, men ändå annorlunda. Och det överraskar och förtjuser, mer än man kunde tro!