Ännu en het dag. Ännu en dag då jag hör hissreparatörerna dundra i trappan. Så säckade den ihop som husets första, vår trappas 70-talshiss. I tur och ordning fastnade vi och en rad grannar i hisskorgen som med ett brak stannade på sin väg ner.

Det är nånting med bromsmekanismen, en reservdel låter sig inte hittas och nu sitter vi här i värmen utan hiss. Minst hela veckan, sägs det. Egentligen borde hissar av denna ålder ha bytts ut för länge sen, sägs det. Men vem har råd med det – särskilt som husbolaget befinner sig mitt i en kostsam rörsanering.

Så var det Ekrems bil. Som började blinka och pipa och fönstret gick inte att rulla fast – mitt under resa i vårkylan på Västerleden. Det kom en – felaktig – reservdel från Italien, långsamt färdades den genom Corona-Europa.

Flera hundralappar senare visade det sig efter många manipulationer att förarsidans framdörr inte alls gick att låsa. Liksom hissen är bilen uttjänt och lynnig.

Med alla dessa reparationer och malörer börjar sekinerna sina. Jag försöker tänka positivt – vår problem är ju arbete och inkomster för nån annan.

Beslutet att göra något åt vår bilsituation kunde i alla fall inte skjutas på framtiden. Det blev leasing, i dag ska den nya bilen avhämtas. Vi byter bil så sällan att alla byråkratiska detaljer är en gåta för oss. Det är också första gången maken går över till automatväxel, bilen är en Hybrid, så det är lite nyheter.

Jag kommer inte att köra denna bil, det beslutet är fattat. Det är faktiskt sju år sen jag körde vår nu pensionerade Punto också. Det är som det är, allt har sin tid.

88 trappsteg ner och 88 trappsteg upp – få se hur länge till? Tiden flyter ihop i dessa tider. Denna varma märkliga sommar då smittotalen går upp och ner och rätt upp igen. Då livet är svårt att greppa i längre perspektiv.

Men en krånglande hiss och ett bilbyte erbjuder små milstolpar att ta sig igenom.

En tid när endast promenaderna längs naturstigarna i Esbo erbjuder en känsla av att allt är som vanligt.

Och tiden mäts av besöken vid Alkans kafé på Klobben, varje fredag eller lördag kväll. Ett svalt glas bubbel. Kasaberget i bakgrunden, skrattande barn, familjer breder ut sig på sanden, badvakten sitter i sitt lilla torn. Som vanligt!

Alger? Jodå, men inte så det syns. Inte så man orkar bry sig i den extrema värmen, tycks folk resonera.

En solig dag, ett stekhett ögonblick i sänder. Mitt i juli – i går, i år, i fjol eller förra veckan …