Födelsedagsperioden har nått sin andra höjdpunkt. Maken har hyllats på morgonkvisten med bubbel och croissanter – och Bamsefars födelsedagsvisa på Youtube. Från Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen, alltså. Minns ni?

66 år blev maken och jag fyllde 67 i förrgår. Det låter inte så väldigt mycket, med tanke på att många vänner är över åttio. Varje år funderar man ju över hur många födelsedagar man ännu kommer att förunnas. Det hör till födelsedagsfirandets vemod. Mor och far blev inte mycket över 70, men mommo nådde 80-årsdagen, farfar blev bara 66, han. Svärmor fyllde nyss 94, men hennes ålderdom är inte rolig.

Man får ta emot de dagar man förunnas och göra det bästa av dem. Försöka undfå ett vist hjärta, som det bibliskt heter.

Och ålder är så underligt. Jag har alltid tyckt att Stina Ekblad är en så underbar skådespelerska, stilig och klok och samlad – men hur gammal hon är har jag aldrig tänkt på.

Nu när jag efter hennes sommarprat i radio beställde in den nyutkomna självbiografin ”Här brusar strömmen förbi” inser jag att vi är årsbarn. Födda 1954 båda två, ja Stina är rentav några månader äldre.

Att vi är jämnåriga blev alldeles solklart vid läsning av boken. Stina inleder sin poesispäckade memoar med Topelius ”Lilla Skrållan eller Det skrynkliga förklädet” – och så går det på. Igenkänningen!

Stina växte upp i Österbotten, jag i Helsingfors – men den värld som formade oss var densamma – speciellt när vi kommer in på det gyllene 60-talet. Den internationella ungdomskulturen som slog igenom då – komplett med drömmen om att komma ut i världen dominerade bådas liv – åtminstone fantasierna.

Det var härligt att läsa – och lärorikt att tänka på. Att man är jämnårig med en vibrerande aktiv skådespelerska får en att tänka till lite om den egna vandeln. Inte dags att knyta gumhucklet om lockarna ännu på ett tag, kanske.

I dag blir det en lat och varm dag, känns det. Den enda planen är att promenera ner till Alkans strandrestaurang vid Klobben och äta lunch. Där serveras en hamburgare som födelsedagsjubilaren gärna inmundigar på sin högtidsdag.

Det blir bara vi två idag – på lördag samlades hela familjen kring bordet på restaurang Fat Lizard i Otnäs, Fina presenter överlämnades och alla fick beställa in sina favoriter – jag valde två förrätter följda av en präktig dessert. Och storasystrarna hade ett styvt jobb att hålla reda på lillebror O som har en väldigt stark egen vilja just nu.

Fast när pizzan skars upp lugnade det sig något. Och färden bjöd ju därtill på så många spännande element – en busstur, en metroresa och flera hissåkningar.

För en yngling på två och ett halvt är det mycket underhållning på en gång! Just så borde man väl ta till sig livet hela vägen – tänker jag mig!

Pappas förrätt bar det luriga namnet ”Grankulla burgare” – haha – egentligen en rejäl hög blinier med rom och tilltugg. Smaskens!