”Elever minns sina läroverk med värme” rubricerades en artikel i lördagens Hufvudstadsblad. Fyra elever från 1950-talets skolvärld i Helsingfors intervjuades och minnena var livfulla och detaljerade.
Man erinrade sig skoldanser och konventsverksamhet, men framför allt lärarna. De intervjuade hade ju blivit studenter nästan 15 år före mig så fastän minnena av festverksamheten var rätt bekanta nämndes ingen lärare som jag stött på under mina nio år i Svenska flicklyceet vid Bulevarden i Helsingfors.
Men det är säkert att när vi Bullgummor, studentklass 9 B våren 1974, sammankommer till träffar är lärarna alltid ett kärt samtalsämne. Den ena minns det ena, den andra det andra och det mesta är – ja just det, präglat av värme och skratt.
Klassföreståndarna Lunkan och Nylle – den ena sträng, den andra mild, men båda hyvens fruntimmer. Den stiliga Jussi med sin välförberedda litteraturundervisning, de något yngre Manne och Rosi med pigga metoder. Rektorerna Rigmor, Clara och Christina – tänk att jag minns namnen än. Strama, men med glimten i ögat. Romantiska Hildi och hennes sångundervisning – Suggan som var lite skrämmande men ändå underbar, ja jag har bara nämnt ett urval.
Sen var det lärare vi behandlade illa och det kniper ännu i hjärtat.
De nio åren i flickskolan var klasskamrater och lärare som ett slags storfamilj. I Bullgummornas diskussioner har vi kommit fram till att kollegiet vid Bulevarden (bestående mest av kvinnor) var både framsynt och liberalt. Goda förebilder, kan man säga.
Slutligen bör jag dock presentera undantaget som bekräftar regeln – lektorn i matematik jag drabbades av på första klassen. I min dagbok tycks jag rent av ha avbildat en av de ofta återkommande incidenterna under matematiklektionerna.
”Lindholm, Lindholm, olycksfödda gumma”, mässade lektorn regelbundet och fortsatte med en profetia ”vad ska det bli av dig, inte ens en städerska”.
Sånt får man inte kläcka ur sig i dagens skola, men tydligen tog jag inte åt mig så värst. Ganska snart förstod jag att jag var rätt bra på uppsatsskrivning och historia istället, så nog skulle väl livet ta sig någon vettig form!
Och det gjorde det ju.
Carola Ekrem 