Så hette en frågelista Folkkultursarkivet sände ut 1993. Rakt på sak. Varför kom jag att tänka på den – jo häromdagen kunde man läsa i bladet om Mary Nybergh, en vital 100-åring och hennes tankar om att bli gammal.

Har ett minne av att jag träffade henne i samband med något föredragstillfälle där jag presenterade frågelistan. Reportagets Mary såg inte en dag äldre ut än jag mindes henne. Men jag, jag var inte fyllda 40 när jag tillsammans med kollegan sammanställde frågelistan.

Långt till pensionen, långt till ålderdomen, men en lista proppad med frågor skulle sammanställas – det ingick – ja ingår fortfarande i traditionsarkivens insamlingsstrategi.

Jag plockade fram frågelistan som i tiden publicerades i arkivets lilla tidning. Nog hade vi frågor alltid, både kloka och bra frågor, men också meningslösa spörsmål, frågor som var för allmänna eller vinklade.

Det mirakulösa är att detta frågebatteri resulterade i 103, som vi skrev i artikeln om resultatet, ”högklassiga och synnerligen innehållsrika svar”. Över 1000 sidor text. Materialet var så intressant att jag faktiskt ombads berätta om det på en nordisk kongress i gerontologi 1996.

Svaren illustrerade det jag ser nu, men inte hade koll på som 40-åring, att var och en har sin historia, sin egen syn på den åldrande identiteten, möjligheterna och hindren. Kraftlösheten och rädslan. Friheten och nystarten – men också tristessen och den plötsliga ensamheten – lik den Mary Nybergh berättade om i tidningen – de flesta jämnåriga var antingen döda eller dementa.

Kanske borde jag själv besvara min frågelista för att få nys på hur jag riktigt tänker om mitt eget åldrande. Några år in i pensionen, 67 år gammal, men redan med ögonen öppna för vad som kan vara tecken på ålderdomens negativa sidor. Jag är t.ex. tveksam för om jag vill se den prisade nya filmen om demens, The Father – den med Anthony Hopkins. Jag har en tendens till hypokondri nuförtiden nämligen …

I många citat ur listan känner jag igen mig. ”Ren för många år sen såg jag i ett skyltfönster en böjd tant streta framåt i snålblåsten – det dröjde en stund innan jag upptäckte att det var jag”, skrev en kvinna.

Nästan som jag i provrummet i går – första klädköpet på några år. När man inte hinner smila upp sig och dra in magen som vanan är i de sociala medierna kommer sanningen fram.

En dikt Solveig Rabb sände in anslår en positivare ton. Pensioneringen är att dö en smula, tycker hon, med avskedet till rutiner och arbetskamrater. Men, skriver hon i sista versen: ”Bli pensionär det är att dö en smula, men också födas till ett frihetsliv”.

Här är mommo Hilda lika gammal som jag är i dag.