Begrunda sitt liv eller spela Monopol

Ack dessa livets måndagar vad jag ogillar dem! Jag känner mig äldst och trögast och mest omotiverad på måndagar. Varför jag valt måndag till bloggdag är obegripligt. Texterna startar ju alltsom oftast med en liten jeremiad. Men att skriva skruvar liksom igång gumman på nåt vis.

Solen tycks skina och dagen är helt fri och ledig. Veckan kommer dock att ha några programpunkter. Vi ska äntligen sammanträffa till möte om detaljerna kring vår rörsanering och köksreparation. Det känns att det är så dags för redan på söndag ska vi ut ur huset några dagar – det ska asbestsaneras i trappan. Sen är det bara en månad tills själva reparationerna rullar igång.

Men än sitter jag här i vårt tysta nedslitna kök och funderar. Som den äldre människa jag är. Häromdagen läste jag i recensionen av Per-Erik Lönnfors bok Öppna lådor ett citat som direkt kändes bekant. Det var James Hillman, jungiansk analytiker benämndes han, som formulerat det: ”åldrandet kan vara en tid att begrunda sitt liv och söka försoning, att spekulera över tillvarons mysterier och låta fantasin brodera ut de egna minnena till medryckande historier, att stilla njuta av detta skådespel vi kallar världen och söka kontakt med förfäder och andeväsen”.

Det är ju jag det, mitt i prick. Jag söker försoning med det förgångna och vägrar dras in i bitterhet över saker som inte mera går att ändra. Jag retuscherar mina närmaste något i – ja precis – medryckande historier. Fantasi vet jag inte om det kan kallas, snarare att vinkla det hela positivt. Och förfäderna söker jag ideligen kontakt med via dokument och fotografier – andeväsen får vi i mitt fall ersätta med Gud.

Men allt grunnande och analyserande tarvar kontraster! Vi hade barnbarnen här i helgen och då fick jag utlopp för det jag tror är mitt bästa karaktärsdrag: leklustan. När T och S besöker oss är det – på deras begäran och till min fröjd – de klassiska sällskaps- och kortspelen som står på programmet. Denna gång hade de med sig sitt Monopol-spel. Jag hade glömt hur hejdlöst roligt det är att spela Monopol.

Flickorna plockade fram sin gamla leklåda och visade upp det ena och andra för lillebror. Men han var mest intresserad av alla husets klockor och strömbrytare och små knivar och verktyg som låg på mofas skrivbord.

”Ålderdomen kan också innehålla förlösande kreativitet och andlig vitalitet”, läser jag i den ovannämnda recensionen.

Och vägen dit är lek, det har alltid varit min övertygelse. Att leka är absolut nödvändigt!

Skriva mera?

Denna höst är man lite i limbo, känns det. Månaderna struktureras upp av de olika skedena i rörreparationen. Än ska vi ut ur huset några dagar då det är asbestborttagning i trappan. Än är vattnet avstängt hela dagen. Och snart nalkas flytten till bostadshotellet och omsider julfirandet i en annorlunda miljö.

Det känns svårt att sätta i gång med något regelbundet nu. Livet börjar sakta vakna till, erfar man, det ordnas körövningar och föreningsmöten, man kan boka teater- och operabiljetter. FB-flödet ser helt annorlunda ut än för några månader sedan.

En oväntad och rolig sak inföll dock i veckan – utdelningen av de statliga priserna för informationsspridning. Då det ju redan är ett tag sen kollegan Annes och min Stora finlandssvenska festboken kom ut har tankarna på prisbelöningar inte känns aktuella.

Boken har ju fått ett antal goda recensioner, ett SLS-pris och ett Måltidsakademin-pris. Men att belönas för informationsspridning – det är liksom grädde på moset och i den tanken kulminerar hela arkivariernas levnadsbana.

Att samla och bearbeta och publicera på ett traditionsarkiv siktar ju mot en sak, att en bred allmänhet ska få nytta och glädje av det gjorda. Att läsarna i bästa fall – som det står i prismotiveringen – ska ”serveras en fantastisk dukning av traditioner som ger läsaren härliga aha-upplevelser”.

Det känns som en nåd att få läsa en motivering av det superlativa slag prisnämnden formulerat. Ord som ”betydelsefull, aldrig tidigare skådad, mångsidig, fascinerande, skarpsynt” – dyra, dyra ord.

Balsam på många års ärr av njugga utlåtanden och recensioner som aldrig skrevs.

Vi författare har ju gett ut en hel del tidigare också – böcker som mestadels mottagits rätt väl: om ungdomstraditioner, lekar, visor, ramsor, minnesverser, spökhistorier, arkivhistoria, ordspråk, sagor.

Men Festboken var den ultimata skåpstädningen. I datorerna fanns åratal av materialanalyser, artiklar, föredrag, i tiotals år hade vi samlat och frågat och följt med och hållit koll på festerna, även efter pensioneringen. Skulle allt detta en dag skingras med ett snabbt delete på dödsboens datorer – drastiska tanke!

Så vi knogade på. Och kastade omsider vårt manus för granskarna med darrande hjärtan. Fick börja polera upp texterna med skickliga förlagsredaktörer som såg på det hela med fräsch insiktsfull blick.

Det hela sveptes ihop till en rosa skimrande tegelsten. Och slutet blev lyckligt. Det känns som om hela ens arkivariekarriär nu framstår i ny glans och ett försonligare sken – vi älskade ju vårt jobb – och vi var tydligen bra på det. På att sprida information på ett begripligt och intressant sätt.

Vi kom till punkt – men är det slut? Jag ser att många äldre och jämnåriga kolleger samlar sig till nya skrivuppdrag, eller trycker upp gammalt – ja är aktiva på olika sätt helt enkelt.

Kanske när rörsaneringen är över och vi installerat oss här hemma … kanske nån liten samling artiklar – kanske inte ens för publicering. Utan bara för att bevisa att tankeverksamheten inte stängts av helt och hållet. Riktigt ännu.

Där står den i raden och lyser! Livsverket!

Mera kaffe?

Här i Sökö kravlar mommen i allmänhet upp sig en hel del senare än mofa som med sin kaffekopp redan har placerat sig i en för den onda ryggen bekvämare fåtölj i vardagsrummet.

Varje morgon är rutinen densamma – mommen fyller som inledning på sitt eget frukosterande på mofas kaffekopp. Sen följer under tidningsläsande och paddklickande ungefär samma konversation varje morgon:

– Hur är kaffeläget?

– Tar gärna lite till!

– Vill du ha en slurk kaffe till?

– Om det räcker åt dig också, så.

– Lite mera kaffe?

– Jo tack, om du är nöjd, så.

I något skede levererar jag också dagens vitamintablett. Pensionärsrutiner. Andra stunder på dagen är det jag som blir uppassad.

Snart kommer dock de trygga vanorna att rubbas något – då rörreparationen sätter in. Det ska bos på bostadshotell då minsann, i hela två månader. Då skakas nog både uppstigning och frukostvanor om – på ett ännu oanat sätt. Det blir sannolikt både bekvämare och obekvämare.

Speciellt märkligt blir att fira jul på hotell. Vi får se vad som visar sig vara omistliga rutiner i julens ritualer och vad som utan bedrövelse kan hoppas över. Det blir egentligen ett intressant experiment och jag funderar redan över vilka prydnader det kan vara möjligt att ta med sig till exilboendet. Vad behövs för en ”riktig” jul?

I FB-gruppen ”Sydämeeni joulun teen” där dryga hundratusen medlemmar året om diskuterar julförberedelser accelererar tempot nu när det blivit höst. Gruppens medlemmar har som rutin att i verkligt god tid planera för den kommande julen. Flera medlemmar har ”jul” i åtanke året om och i denna grupp är det förbjudet att förfasa sig över besattheten.

Jag är djupt fascinerad av diskussionerna och känner att gruppen vore ämne för en djupare undersökning. Vad ligger bakom denna julkänsla – denna flykt till stämning, trygghet och rutin? Fast jag själv hör till julvännerna- kanske mer teoretiskt än praktiskt – känns en jul utanför hemmet nästan spännande. Svårast blir nog att inte kunna mysa med stearinljus i hotellrummet. Ingen adventsstake i år …

Jaha, nu har det börjat regna igen, definitivt höst nu. Måndag – det betyder att skura tuppen och tvätta handdukar. Men först:

– Här tycks finnas lite kaffe till.

– Tack, men nu är jag nöjd!

Åtminstone varannan vecka är det rutin att besöka Margreteberg och där iaktta årstidernas förändringar i trädgårdsbeståndet. Sommarens sista rosor, småningom.

–

En överväldigad resenär

Den sista utlandsresan innan pandemin utbröt gick till Tallinn. Ett och ett halvt år senare gick den första utlandsresan, vi får säga under pandemin, till samma stad.

Med vaccinationsintyget i högsta hugg äntrade dottern och jag Eckerölinjens stora färja, med rätt många medresenärer, men inte den vanliga trängseln.

Känslan när man steg i land i den välkända, men alltid förändrade och liksom nymornade staden var obeskrivlig.

Det märktes att turister var välkomna. När vi checkade in på Hotel Three Sisters meddelade den glada receptionisten genast att vi uppgraderats till en juniorsvit. Vad det innebar illustrerar bilden nedan. Himmelssäng till exempel.

Länge sen man befann sig i ett medeltidshus!

Sen följde förtjusning på förtjusning! Till följd av pandemin har sinnena för att uppleva och uppskatta nytt och oväntat liksom skärpts! Och Tallinn levererar ju – som alltid – näring för både kropp och själ.

Restaurang Mon Repos i Kadriorg serverade vidunderliga smårätter: ricottafyllda zucchiniblommor, paté i medeltida äppelskepnad, goda estniska ostar … Och bröden, jag säger bara – bröden – på alla restauranger bakade enligt egna recept, med krispig skorpa och mustigt innanmäte!

Sen hade vi konsten! Dryga året har jag nu hoppats på att få se ”Från Memling till Rubens” på Kadriorg konstmuseum. Hoppats och misströstat, allt efter pandemins framfart. Det kändes som en nåd att det lyckades! Och att utställningen var så givande! Utställningstexterna var skrivna med ett humoristiskt grepp – och urvalet konstverk var läckert.

Vi tittade och tittade och frossade i att upptäcka detaljer och dolda meningar. Min favorit blev Jacob Jordaens Heliga familj, ett konstverk värt en resa endast det! Som en modern selfie, konstaterade dottern. Se hur Josef, Maria, en härlig liten blomsterprydd Jesus som leker med sitt radband och en ung ängel pressar ihop sig för avporträttering! Obetalbart!

De konstnärliga upplevelserna fortsatte i Niguliste kirik där vi serverades en verklig specialitet – altarskåpsmålningar utförda av Rogier van der Weydens sonson Goossen. Här framställdes legenden om helgonet Dymphna, de psykiskt sjukas beskyddare. Än i dag görs mycket gott och innovativt arbete på mentalvårdens område i den belgiska staden Geel inspirerat av legenden – helgonkult som används till goda ting alltså.

20 000 steg visade mätaren båda dagarna i Tallinn. För det finns ju Kalamaja och Telliskivi också med sina fina trähusbebyggelser och designbutiker – och en filial av stora bokhandeln Rahva Raamat – här blandades bokförsäljning och restaurangverksamhet på ett sätt jag inte sett förr!

När till allt detta kom ett underbart vänligt bemötande överallt blev helhetsupplevelsen överväldigande. Glada blickar mötte en bakom munskydden och det kändes tryggt att coronaintyget efterfrågades överallt.

En del restauranger i Tallinn har ju också tidigare haft kutymen att skriva små hälsningar på notan, så även denna gång vår kvällsrestaurang Pegasus.

Thank you for visiting us, you are a gift for us, stod det. Och vi kan bara svara med samma ord: tack för att vi fick komma, det var sannerligen en gåva!