Denna höst är man lite i limbo, känns det. Månaderna struktureras upp av de olika skedena i rörreparationen. Än ska vi ut ur huset några dagar då det är asbestborttagning i trappan. Än är vattnet avstängt hela dagen. Och snart nalkas flytten till bostadshotellet och omsider julfirandet i en annorlunda miljö.

Det känns svårt att sätta i gång med något regelbundet nu. Livet börjar sakta vakna till, erfar man, det ordnas körövningar och föreningsmöten, man kan boka teater- och operabiljetter. FB-flödet ser helt annorlunda ut än för några månader sedan.

En oväntad och rolig sak inföll dock i veckan – utdelningen av de statliga priserna för informationsspridning. Då det ju redan är ett tag sen kollegan Annes och min Stora finlandssvenska festboken kom ut har tankarna på prisbelöningar inte känns aktuella.

Boken har ju fått ett antal goda recensioner, ett SLS-pris och ett Måltidsakademin-pris. Men att belönas för informationsspridning – det är liksom grädde på moset och i den tanken kulminerar hela arkivariernas levnadsbana.

Att samla och bearbeta och publicera på ett traditionsarkiv siktar ju mot en sak, att en bred allmänhet ska få nytta och glädje av det gjorda. Att läsarna i bästa fall – som det står i prismotiveringen – ska ”serveras en fantastisk dukning av traditioner som ger läsaren härliga aha-upplevelser”.

Det känns som en nåd att få läsa en motivering av det superlativa slag prisnämnden formulerat. Ord som ”betydelsefull, aldrig tidigare skådad, mångsidig, fascinerande, skarpsynt” – dyra, dyra ord.

Balsam på många års ärr av njugga utlåtanden och recensioner som aldrig skrevs.

Vi författare har ju gett ut en hel del tidigare också – böcker som mestadels mottagits rätt väl: om ungdomstraditioner, lekar, visor, ramsor, minnesverser, spökhistorier, arkivhistoria, ordspråk, sagor.

Men Festboken var den ultimata skåpstädningen. I datorerna fanns åratal av materialanalyser, artiklar, föredrag, i tiotals år hade vi samlat och frågat och följt med och hållit koll på festerna, även efter pensioneringen. Skulle allt detta en dag skingras med ett snabbt delete på dödsboens datorer – drastiska tanke!

Så vi knogade på. Och kastade omsider vårt manus för granskarna med darrande hjärtan. Fick börja polera upp texterna med skickliga förlagsredaktörer som såg på det hela med fräsch insiktsfull blick.

Det hela sveptes ihop till en rosa skimrande tegelsten. Och slutet blev lyckligt. Det känns som om hela ens arkivariekarriär nu framstår i ny glans och ett försonligare sken – vi älskade ju vårt jobb – och vi var tydligen bra på det. På att sprida information på ett begripligt och intressant sätt.

Vi kom till punkt – men är det slut? Jag ser att många äldre och jämnåriga kolleger samlar sig till nya skrivuppdrag, eller trycker upp gammalt – ja är aktiva på olika sätt helt enkelt.

Kanske när rörsaneringen är över och vi installerat oss här hemma … kanske nån liten samling artiklar – kanske inte ens för publicering. Utan bara för att bevisa att tankeverksamheten inte stängts av helt och hållet. Riktigt ännu.

Där står den i raden och lyser! Livsverket!