Ack dessa livets måndagar vad jag ogillar dem! Jag känner mig äldst och trögast och mest omotiverad på måndagar. Varför jag valt måndag till bloggdag är obegripligt. Texterna startar ju alltsom oftast med en liten jeremiad. Men att skriva skruvar liksom igång gumman på nåt vis.

Solen tycks skina och dagen är helt fri och ledig. Veckan kommer dock att ha några programpunkter. Vi ska äntligen sammanträffa till möte om detaljerna kring vår rörsanering och köksreparation. Det känns att det är så dags för redan på söndag ska vi ut ur huset några dagar – det ska asbestsaneras i trappan. Sen är det bara en månad tills själva reparationerna rullar igång.

Men än sitter jag här i vårt tysta nedslitna kök och funderar. Som den äldre människa jag är. Häromdagen läste jag i recensionen av Per-Erik Lönnfors bok Öppna lådor ett citat som direkt kändes bekant. Det var James Hillman, jungiansk analytiker benämndes han, som formulerat det: ”åldrandet kan vara en tid att begrunda sitt liv och söka försoning, att spekulera över tillvarons mysterier och låta fantasin brodera ut de egna minnena till medryckande historier, att stilla njuta av detta skådespel vi kallar världen och söka kontakt med förfäder och andeväsen”.

Det är ju jag det, mitt i prick. Jag söker försoning med det förgångna och vägrar dras in i bitterhet över saker som inte mera går att ändra. Jag retuscherar mina närmaste något i – ja precis – medryckande historier. Fantasi vet jag inte om det kan kallas, snarare att vinkla det hela positivt. Och förfäderna söker jag ideligen kontakt med via dokument och fotografier – andeväsen får vi i mitt fall ersätta med Gud.

Men allt grunnande och analyserande tarvar kontraster! Vi hade barnbarnen här i helgen och då fick jag utlopp för det jag tror är mitt bästa karaktärsdrag: leklustan. När T och S besöker oss är det – på deras begäran och till min fröjd – de klassiska sällskaps- och kortspelen som står på programmet. Denna gång hade de med sig sitt Monopol-spel. Jag hade glömt hur hejdlöst roligt det är att spela Monopol.

Flickorna plockade fram sin gamla leklåda och visade upp det ena och andra för lillebror. Men han var mest intresserad av alla husets klockor och strömbrytare och små knivar och verktyg som låg på mofas skrivbord.

”Ålderdomen kan också innehålla förlösande kreativitet och andlig vitalitet”, läser jag i den ovannämnda recensionen.

Och vägen dit är lek, det har alltid varit min övertygelse. Att leka är absolut nödvändigt!