Borta, men nästan hemma

Höstlovet är firat – med hotellkryssning till Stockholm. Två år sen sist, faktiskt. En underlig bubbla mitt i pandemin kändes resan som. Det var liv och rörelse på båten och munskydden var sporadiska, utom på personalen.

Man kan inte äta smörgåsbord utan att köa och stå nära. På något sätt kopplade man bort Coronan en stund, trots att den givetvis känns lura i knutarna. Speciellt i Stockholms centrum där det verkligen kändes ”som vanligt”. Jag vet inte om det är bra eller illa – nu är ju siffrorna i Sverige igen lägre än t.ex. i Finland – och kära Estland.

”Håll avstånd” manade diskreta skyltar här och där. Fort tog man seden dit man kom och lämnade munskyddet i fickan. Också i tunnelbanan och på museerna och i den vimlande frukostbuffén på hotellet.

Det kändes underligt med den annorlunda stämningen. Kanske det är en specifik Stockholms-stämning, vet inte. En märklig påminnelse om hur det brukar vara. Inga coronapass ska visas upp som i hemlandet och i Tallinn, men nog rätt mycket handsprit överallt.

Nå det kändes skönt att se lite utställningar igen – Nordens Paris – NK:s franska – förtjuste mor och mommen medan mofa och flickorna besökte Vasa-museet. Medeltidsmuseet blev det också och för familjens tekniska duo, mofa och S Naturhistoriska riksmuseet. Julklappsshopping för oss andra – och ett glas champagne respektive en kopp varm choklad på NK:s posha servering.

Det är för övrigt lustigt att när man blir äldre kan man bli ung på nytt – – åtminstone i Stockholms lokaltrafik och vissa museer. Där betalte barnbarnen och vi gamyler samma rabatterade pris – eller gick gratis allihop!

Dottern hann med besök på sitt förlag – Bonniers – medan vi andra plöjde fram i Gamla stan. Västerlånggatan har blivit en enda lång rad av turistbutiker – inte var de så många förr. Men i övrigt är det nog specialaffärernas mångfald som gläder en i kungliga hufvudstaden.

Söndag morgon vandrade vi sedan åter in i terminalen i Helsingfors, visade snabbt och behändigt upp coronapassen och plockade fram munskydden. I dag ser jag att masktvånget även här har modifierats till ”rekommendation”.

Tillbaka i rörsaneringskalabaliken. Min lista över saker som ska åtgärdas innan flytten till hotellet inbegriper i detta nu 35 punkter.

Men vi ska också fira bokmässa, det blir kanske en liten ”bubbla” till. Man får njuta av allt som låter sig genomföras, följa myndigheternas beslut och lägga det hela i Herrens händer – vad annat kan man? När allt är mer eller mindre kaotiskt, både i det privata och i det globala!

Nu har också S vuxit förbi mommen som i likhet med Teskedsgumman tycks krympa lite dag för dag.

Det ordnar sig

Hur ska dagens blogg rubriceras? Jag får lämna det till sist, för nu har gumman ingen aning om en röd tråd i skriverierna. Gumman är villrådig och lite deprimerad.

Vi vet alla hur det är – just som det såg lite ljusare ut är Finland plötsligt sämst i klassen med vaccinationsstatistiken. Folk protesterar fult och ojust mot det nyinförda coronapasset. Lillajulsäsongen är i fara, situationen i Baltikum och Ryssland katastrofal.

Man klarar inte av nyheterna. Därtill späder folk på med ondska i saker som inte är coronarelaterade – ta nu kyrkoherdevalet i Pedersöre. Man blir helt matt av alla samlade negativa vibrationer.

Det gäller kanske att fokusera om. Bokmässan inleds nästa vecka och dubbelvaccinerade ska väl kunna ta sig en tur. Och tredje dosen får vi snart, maken i rappet. Man läser att körer och pensionärsföreningar samlas igen, det ska bli konserter och julluncher.

Men ska det verkligen? Tvivlets frön är åter sådda.

Det dånar i huset av borrningarna i granntrappan, luften börjar redan vara fylld av damm också i vår lägenhet. Rörsaneringen flåsar oss i nacken. Flytten till exilboendet börjar verkligen locka, men före det ska mycket göras – nedpackning av hushållet, packning för två månaders bortvaro.

Det gäller att fokusera på den flackande ljuslågan i den tunnel som igen verkar mörkare och djupare. En dag, ett ögonblick i sänder, detta eviga credo.

Nu ska maken och jag först ta en liten höstlovstur med familjen, kryssning till Stockholm, bevars. Ser i FB att många vågat sig längre bort – det väcker hopp! Att sitta och prata ordentligt, äta gott och se något nytt – samla lite krafter.

Sen orkar vi börja packa, jag har ju en ganska bra plan. Både wc och kök ska bäras ut, något nytt är på kommande. Det blir jul i annorlunda tappning, men det kan också bli spännande!

Tänk positivt, som en gammal vän alltid mässade – länge sen jag gjort det.

Redan har jag inhandlat en julkalender, scouternas. Nedräkningen till årets största fest – och till återkomst till det renoverade hemmet kan snart börja.

”Det ordnar sig”, är en replik jag tycker ofta förekommer i rikssvenska TV-serier, mer sällan i finska. Också när det ser verkligt jobbigt ut yttrar någon tvärsäkert denna hoppfulla åsikt.

Naivt eller inte – det får bli rubriken denna vecka!

Nånting är sig likt i alla fall – scouternas julkalender varslar om festliga tider och den stora högtiden!

Det ligger i lådorna

Mitt favoritprogram ”Det sitter i väggarna” har just avslutat sin senaste säsong. I seriens berättelser sitter ju både familjetraditionerna och byggnadshistorian konkret i husens väggar, i tapeter och fönsterkarmar och efterlämnade artefakter och dokument.

Jag har inga husväggar som inramar min släkthistoria. Men ”något ligger i lådorna”, kan jag i alla fall konstatera, en del ledtrådar till det förgångna.

Vi lever i lite uppskärrande tider denna höst, som man gör när stora reparationer föreligger. Rörsaneringen rår man ju inte på – det är bara att hasa med och välja sina kakel och spegelskåp och betala vackert.

För vår del måste det dock bli köksreparation i samma veva, Ikea-köket som fanns då vi flyttade in har till alla delar slitits slut. Och fast man inte väljer några märkliga extravaganta lösningar kostar det att byta ut allt, börjande från golvet.

Nuförtiden brukar jag alltid försöka tänka att det jag lägger ut kommer en annan till nytta som lön och utkomst. Så rullar världen, saker måste få kosta.

Det känns dock roligare att låta skickliga hantverkare fixa upp gamla lampor och klockor och soffor än att köpa det vardagliga och nödvändiga, tvättmaskiner och wc-byttor.

Särskilt om föremålen som behöver omsorg har släkthistoria. Eller om de är kära som vår soffa som nu i samband med alla andra restaureringar ska få nya dynor.

Inför den stora inpackningen av bohaget kom jag att tänka på de äldre generationernas flyttningar och ägodelar. Tog fram lådan med ”Löfströms papper”, mammas släkt. Där finns ett antal bouppteckningar som är intressanta att ta del av.

Mormorsfar, torparen Edvard Lindrot, avliden 1917, bosatt i Antskog lämnade efter sig en detaljerad bouppteckning där varje kittel och kastrull, varje verktyg och kalsongpar (de var två) räknades upp, vid sidan om det lite större – roddbåten, spinnrocken, de 10 hönorna, fyra korna och två kalvarna.

Inga värdeföremål ägde Edvard, men nog en ”romulooda”, vars innehåll inte vidare bokfördes. Två par kaffekoppar, sex tallrikar … Så lite, så lite. Kvar i det minimalistiska hushållet blev änkan Eva Wilhelmina, hennes gångkläder bokfördes också i förteckningen.

Sen har vi min moffas, appreturmästaren Oskar Löfströms, bouppteckning från 1963. Här buntades husgeråd och sänglinne ihop lite mer. Men jag har en klar minnesbild av att en farbror satt och räknade silverskedar i matsalen – endast 12 stycken uppges de ha varit. En gammal radio, en heteka-säng … Och gångkläder, ospecificerat – både moffas och mommos.

Två föremål hajar jag till vid, de finns bokförda under ”Sekalaista”, diverse: en tennkanna med sex bägare och ett tennkärl med lock. Dessa föremål står nu på min bokhylla, gåvor av arbetsgivarna var de i samband med olika födelsedagar.

Mommo och moffa flyttade en del, från Antskog till Ekenäs, från Ekenäs till Tavastehus – det var moffas jobb som styrde familjens liv. Man samlade inte på sig så mycket – dessutom minns jag att det berättats att moffa i samband med flytten till Tavastehus skänkte det mesta av familjens möbler till karelska evakuerade han fattade medlidande för. Det blev nytt bohag på ny ort, mommo lär ha blivit tagen på säng av makens initiativ – jag känner mig alltid stolt vid tanken!

I dag noterar vi våra prylhögars egentliga omfattning i samband med att de ska packas och plastas in och radas undan inför livets reparationsarbeten. Eller när dödsbon ska tömmas. Eller när det ska flyttas, vilket många gör ofta.

Och ”romulådorna” – skräplådorna – ja hur många sådana äger inte var och en av oss!

Morfars tennföremål hör i dag till mina största skatter! Vid sidan om fotografierna av Antskog klädesfabrik som placerats bakom dem.

Allt har sin tid

På sistone har jag rätt ofta sett ett bibelord citeras – det bekanta ur Predikaren om att det finns en tid för allt som sker under himlen. Här räknas sen upp det mesta – tid att riva eller bygga, tid att skaffa eller mista, tid att spara eller kasta.

Och det är ju sant, men inte i alla stycken trösterikt. Tre av mina fokuseringspunkter i tillvaron har på sista tiden försvunnit, eller är på väg att göra det.

Mataskärs kapell. Det var det första jag bekantade mig med i det som senare blev min hembygd. Barnbarnen sjöng i församlingens kör och jag ska aldrig glömma adventsgudstjänsterna där. Att något så fint kunde finnas så nära! Altarfönstret mot havet, stillheten, friden. Att yngsta barnbarnet O hann döpas i kapellet är en nåd.

För nu är det sålt, avsakraliserat. Allt har sin tid.

Sen kom budet om den trevliga trädgårdbutiken i Överby vid Margretebergsparken. Den ska slå igen, läste jag i FB. Inga blommor, tomater, äpplen, gurkor mer på utfärderna till ett av våra stamställen. Allt har sin tid.

Och så har vi Sökö lokalbibliotek. Aldrig har jag lånat böcker som nu då lilla filialen ligger ett stenkast från hemtrappan. Gammal och ung har flockats i de små utrymmena som rätt nyligen piffades upp. Men nu äts det upp av det stora flotta biblioteket som kommer att öppnas i nya köpcentret i Esboviken. Allt har sin tid.

Det finns en tid för allt som sker under himlen, och det är klart att världen inte kan stanna upp. Något annat kommer istället, något nytt.

Men vissa saker borde finnas alltid, känner jag.

All min tid, i alla fall.

Nu är tid för reparationer och nybyggen i hemhuset. Tid för exilboende och längtan till det normala. Sen kommer andra tider igen, så är det ordnat på jorden. Maken har hittat ett sympatiskt konstverk på gatstumpen mellan hotellet och köpcentret.