På sistone har jag rätt ofta sett ett bibelord citeras – det bekanta ur Predikaren om att det finns en tid för allt som sker under himlen. Här räknas sen upp det mesta – tid att riva eller bygga, tid att skaffa eller mista, tid att spara eller kasta.

Och det är ju sant, men inte i alla stycken trösterikt. Tre av mina fokuseringspunkter i tillvaron har på sista tiden försvunnit, eller är på väg att göra det.

Mataskärs kapell. Det var det första jag bekantade mig med i det som senare blev min hembygd. Barnbarnen sjöng i församlingens kör och jag ska aldrig glömma adventsgudstjänsterna där. Att något så fint kunde finnas så nära! Altarfönstret mot havet, stillheten, friden. Att yngsta barnbarnet O hann döpas i kapellet är en nåd.

För nu är det sålt, avsakraliserat. Allt har sin tid.

Sen kom budet om den trevliga trädgårdbutiken i Överby vid Margretebergsparken. Den ska slå igen, läste jag i FB. Inga blommor, tomater, äpplen, gurkor mer på utfärderna till ett av våra stamställen. Allt har sin tid.

Och så har vi Sökö lokalbibliotek. Aldrig har jag lånat böcker som nu då lilla filialen ligger ett stenkast från hemtrappan. Gammal och ung har flockats i de små utrymmena som rätt nyligen piffades upp. Men nu äts det upp av det stora flotta biblioteket som kommer att öppnas i nya köpcentret i Esboviken. Allt har sin tid.

Det finns en tid för allt som sker under himlen, och det är klart att världen inte kan stanna upp. Något annat kommer istället, något nytt.

Men vissa saker borde finnas alltid, känner jag.

All min tid, i alla fall.

Nu är tid för reparationer och nybyggen i hemhuset. Tid för exilboende och längtan till det normala. Sen kommer andra tider igen, så är det ordnat på jorden. Maken har hittat ett sympatiskt konstverk på gatstumpen mellan hotellet och köpcentret.