På sistone har jag rätt ofta sett ett bibelord citeras – det bekanta ur Predikaren om att det finns en tid för allt som sker under himlen. Här räknas sen upp det mesta – tid att riva eller bygga, tid att skaffa eller mista, tid att spara eller kasta.
Och det är ju sant, men inte i alla stycken trösterikt. Tre av mina fokuseringspunkter i tillvaron har på sista tiden försvunnit, eller är på väg att göra det.
Mataskärs kapell. Det var det första jag bekantade mig med i det som senare blev min hembygd. Barnbarnen sjöng i församlingens kör och jag ska aldrig glömma adventsgudstjänsterna där. Att något så fint kunde finnas så nära! Altarfönstret mot havet, stillheten, friden. Att yngsta barnbarnet O hann döpas i kapellet är en nåd.
För nu är det sålt, avsakraliserat. Allt har sin tid.
Sen kom budet om den trevliga trädgårdbutiken i Överby vid Margretebergsparken. Den ska slå igen, läste jag i FB. Inga blommor, tomater, äpplen, gurkor mer på utfärderna till ett av våra stamställen. Allt har sin tid.
Och så har vi Sökö lokalbibliotek. Aldrig har jag lånat böcker som nu då lilla filialen ligger ett stenkast från hemtrappan. Gammal och ung har flockats i de små utrymmena som rätt nyligen piffades upp. Men nu äts det upp av det stora flotta biblioteket som kommer att öppnas i nya köpcentret i Esboviken. Allt har sin tid.
Det finns en tid för allt som sker under himlen, och det är klart att världen inte kan stanna upp. Något annat kommer istället, något nytt.
Men vissa saker borde finnas alltid, känner jag.
All min tid, i alla fall.
Carola Ekrem 
Hej Carola, roligt att hitta din blogg! Jag försökte skriva en kommentar häromdagen, men den försvann tydligen. Men jag försöker igen. Nu har jag fått din fina bok om minnesböcker som jag beställde på Bokbörsen. Men jag har beställt två ytterligare, eftersom jag redan givit bort den första och ska ge bort ytterligare en, och behålla en själv.
Jag läser och läser på din blogg, inlägg efter inlägg. Det var min syster som hittade den i forskandet efter minnes- och poesiböcker skrivna i mitten av 1800-talet. Vi fick nämligen tillgång till en häromveckan och började då söka efter hur vanliga de var, och hur de såg ut.
Vilka är då vi, jag och min syster? Vi startade 2016 ett mikrohistoriskt projekt ”Augustas resa” med utgångspunkt från vår farmors mormors dagböcker, brev och annat hon lämnat efter sig. Vi ville förstå hur livet tedde sig runt 1840/50-talet för en välbärgad flicka i Sverige. Så vi började analysera hennes dagbok och resedagbok från 1847 då hon som 20-åring reste genom Europa. Vi sydde upp en tidstypisk garderob och gjorde samma resa med hennes dagbok som vår guidebok. Det var början. Sedan har projektet bara fortsatt med arkivforskning och sökande efter allt som påverkade hennes liv. Och flera resor och en massa roliga kontakter med folk som hittat våra bloggar och har material som anknyter till vår ”Augusta”. För en vecka sedan blev vi kontaktade av en man vars anmoder gått i samma flickpension i Stockholm. Han hade hennes ”poeisibok” från 1840-talet med små vackra blad med dikter och teckningar från Augustas vänner! Nu kanske du förstår varför vi hittade dig, och att jag ser fram emot att läsa din bok! Om du är intresserad av att följa vårt projekt så finns vi både i bloggar på svenska http://www.augustasresa.se/ och syster Saras engelska http://www.augustastrip.com/ (Sara bor i USA)
Hej! Så underbart att min ”minnesbok” är till glädje! Jag tror faktiskt det var mitt allra roligaste arbetsprojekt under hela karriären – de andra böckerna jag gett ut var mer bökiga att skriva – men minnesböckerna var bara roligt och liksom flöt av sig själv! Det var ju dels så intressant att försöka hitta bakgrunden till verserna och ännu roligare – försöka hitta uppgifter om böckernas ägarinnor! Härligt detektivarbete! Jag ska absolut följa era bloggar, tack för tipset! Ha det så gott i höstmörkret!