Mitt favoritprogram ”Det sitter i väggarna” har just avslutat sin senaste säsong. I seriens berättelser sitter ju både familjetraditionerna och byggnadshistorian konkret i husens väggar, i tapeter och fönsterkarmar och efterlämnade artefakter och dokument.

Jag har inga husväggar som inramar min släkthistoria. Men ”något ligger i lådorna”, kan jag i alla fall konstatera, en del ledtrådar till det förgångna.

Vi lever i lite uppskärrande tider denna höst, som man gör när stora reparationer föreligger. Rörsaneringen rår man ju inte på – det är bara att hasa med och välja sina kakel och spegelskåp och betala vackert.

För vår del måste det dock bli köksreparation i samma veva, Ikea-köket som fanns då vi flyttade in har till alla delar slitits slut. Och fast man inte väljer några märkliga extravaganta lösningar kostar det att byta ut allt, börjande från golvet.

Nuförtiden brukar jag alltid försöka tänka att det jag lägger ut kommer en annan till nytta som lön och utkomst. Så rullar världen, saker måste få kosta.

Det känns dock roligare att låta skickliga hantverkare fixa upp gamla lampor och klockor och soffor än att köpa det vardagliga och nödvändiga, tvättmaskiner och wc-byttor.

Särskilt om föremålen som behöver omsorg har släkthistoria. Eller om de är kära som vår soffa som nu i samband med alla andra restaureringar ska få nya dynor.

Inför den stora inpackningen av bohaget kom jag att tänka på de äldre generationernas flyttningar och ägodelar. Tog fram lådan med ”Löfströms papper”, mammas släkt. Där finns ett antal bouppteckningar som är intressanta att ta del av.

Mormorsfar, torparen Edvard Lindrot, avliden 1917, bosatt i Antskog lämnade efter sig en detaljerad bouppteckning där varje kittel och kastrull, varje verktyg och kalsongpar (de var två) räknades upp, vid sidan om det lite större – roddbåten, spinnrocken, de 10 hönorna, fyra korna och två kalvarna.

Inga värdeföremål ägde Edvard, men nog en ”romulooda”, vars innehåll inte vidare bokfördes. Två par kaffekoppar, sex tallrikar … Så lite, så lite. Kvar i det minimalistiska hushållet blev änkan Eva Wilhelmina, hennes gångkläder bokfördes också i förteckningen.

Sen har vi min moffas, appreturmästaren Oskar Löfströms, bouppteckning från 1963. Här buntades husgeråd och sänglinne ihop lite mer. Men jag har en klar minnesbild av att en farbror satt och räknade silverskedar i matsalen – endast 12 stycken uppges de ha varit. En gammal radio, en heteka-säng … Och gångkläder, ospecificerat – både moffas och mommos.

Två föremål hajar jag till vid, de finns bokförda under ”Sekalaista”, diverse: en tennkanna med sex bägare och ett tennkärl med lock. Dessa föremål står nu på min bokhylla, gåvor av arbetsgivarna var de i samband med olika födelsedagar.

Mommo och moffa flyttade en del, från Antskog till Ekenäs, från Ekenäs till Tavastehus – det var moffas jobb som styrde familjens liv. Man samlade inte på sig så mycket – dessutom minns jag att det berättats att moffa i samband med flytten till Tavastehus skänkte det mesta av familjens möbler till karelska evakuerade han fattade medlidande för. Det blev nytt bohag på ny ort, mommo lär ha blivit tagen på säng av makens initiativ – jag känner mig alltid stolt vid tanken!

I dag noterar vi våra prylhögars egentliga omfattning i samband med att de ska packas och plastas in och radas undan inför livets reparationsarbeten. Eller när dödsbon ska tömmas. Eller när det ska flyttas, vilket många gör ofta.

Och ”romulådorna” – skräplådorna – ja hur många sådana äger inte var och en av oss!

Morfars tennföremål hör i dag till mina största skatter! Vid sidan om fotografierna av Antskog klädesfabrik som placerats bakom dem.