Hur ska dagens blogg rubriceras? Jag får lämna det till sist, för nu har gumman ingen aning om en röd tråd i skriverierna. Gumman är villrådig och lite deprimerad.
Vi vet alla hur det är – just som det såg lite ljusare ut är Finland plötsligt sämst i klassen med vaccinationsstatistiken. Folk protesterar fult och ojust mot det nyinförda coronapasset. Lillajulsäsongen är i fara, situationen i Baltikum och Ryssland katastrofal.
Man klarar inte av nyheterna. Därtill späder folk på med ondska i saker som inte är coronarelaterade – ta nu kyrkoherdevalet i Pedersöre. Man blir helt matt av alla samlade negativa vibrationer.
Det gäller kanske att fokusera om. Bokmässan inleds nästa vecka och dubbelvaccinerade ska väl kunna ta sig en tur. Och tredje dosen får vi snart, maken i rappet. Man läser att körer och pensionärsföreningar samlas igen, det ska bli konserter och julluncher.
Men ska det verkligen? Tvivlets frön är åter sådda.
Det dånar i huset av borrningarna i granntrappan, luften börjar redan vara fylld av damm också i vår lägenhet. Rörsaneringen flåsar oss i nacken. Flytten till exilboendet börjar verkligen locka, men före det ska mycket göras – nedpackning av hushållet, packning för två månaders bortvaro.
Det gäller att fokusera på den flackande ljuslågan i den tunnel som igen verkar mörkare och djupare. En dag, ett ögonblick i sänder, detta eviga credo.
Nu ska maken och jag först ta en liten höstlovstur med familjen, kryssning till Stockholm, bevars. Ser i FB att många vågat sig längre bort – det väcker hopp! Att sitta och prata ordentligt, äta gott och se något nytt – samla lite krafter.
Sen orkar vi börja packa, jag har ju en ganska bra plan. Både wc och kök ska bäras ut, något nytt är på kommande. Det blir jul i annorlunda tappning, men det kan också bli spännande!
Tänk positivt, som en gammal vän alltid mässade – länge sen jag gjort det.
Redan har jag inhandlat en julkalender, scouternas. Nedräkningen till årets största fest – och till återkomst till det renoverade hemmet kan snart börja.
”Det ordnar sig”, är en replik jag tycker ofta förekommer i rikssvenska TV-serier, mer sällan i finska. Också när det ser verkligt jobbigt ut yttrar någon tvärsäkert denna hoppfulla åsikt.
Naivt eller inte – det får bli rubriken denna vecka!
Carola Ekrem 