Livet i hotellexilen masar sig fram. Vissa rutiner har börjat strukturera veckan. Bastu på onsdag, t.ex., det ska vi fortsätta med när vi kommer hem, vi har insett att bastu är underbart!

Jag minns att jag som barn avskydde lördagsbastun i höghuset i Norra Haga. Dit skulle hela familjen gå, det var lika säkert som att man åt blodpalt på lördag. Palten köptes av far i Saluhallen på hemvägen från en kortare arbetsdag. Den dagen slapp mor hitta på mat till lunchen, och den stekta palten var ganska god med en kall smörklick till.

Man hinner fundera mycket på det förgångna när det inte finns så mycket praktiskt att göra. Släktforskningsarbetet har jag inte kommit i gång med, fast så var planerat. Däremot plockade jag en dag fram en bunt brev jag slängt med i packningen, brev jag länge tänkt ta en närmare titt på.

Det visade sig vara brev av två slag – en bunt skrivna till mormor Hilda av hennes syster Anna. Den ena bosatt i Tavastehus, den andra kvar i den västnyländska hembygden. Avståndet var ju inte hisnande, men sjukdomar och andra omständigheter gjorde att de lika väl hade kunnat vara åtskilda av stora oceaner. Men brev kunde man skriva och det gjorde man. Med ett 30 pennis frimärke i hörnet anlände nyheter som – ja som ett brev på posten! Det fungerade på den tiden.

Annas och Hildas brevväxling är inte så intressant för mig som bara känner till enstaka personer som berörs i texten. Annat är det med de brev mamma skrev till sin mor och syster under våra sommarvistelser i olika hyrda stugor på 1960-talet.

Telefon hade man bara tillfällig tillgång till, så det blev att skriva brev. Många brev – och i samma kuvert lades ofta lilla Carolas meddelanden med också. Och i dessa texter öppnar sig min barndoms sommarvärldar rika och minnesfyllda.

Det är alla människorna vi mötte, det är jag själv och min syster beskrivna av mor i detalj – vår älskade mommo och moster ville ju veta allt och höra alla nyheter.

Någon idyll var dessa vistelser inte för kära mor, det uppfattar jag nu. Isolerad – ibland i pyttesmå kyffen – skulle hon sköta vardagen – far kom ut bara på helgerna. Det skulle hyras sommarnöje på den tiden om man inte ägde stuga, inser jag. Att bli kvar i stan var otänkbart, man skulle vistas på landet när det var sommar.

Vi barn fick genast kompisar och höll inte mor sällskap många minuter. För oss var somrarna paradisiska, vilda och laglösa. Mor skrev av sig sin frustration och leda och trötthet. Man kan också ana ledtrådar som pekar fram emot det som komma skulle – konflikter och skilsmässa.

Ett titthål in i en förgången tid är brevsamlingen – eller två gluggar – mors och min.

När jag kommer hem ska jag plocka fram svarsbreven som moster skrev, jag är säker på att också de finns i mina lådor.

Läsa brev, det är lite riskabelt. Det är inte säkert att allt är soligt och glatt. Ibland förvånas man, ibland bekläms man, ibland blir man nästan lite arg.

Men mest är det intressant och framför allt önskar man att man än en gång kunde möta brevskrivarna ansikte mot ansikte, fråga och diskutera och få reda på fler sammanhang och orsaker till att att allt blev som det blev.

Och visst värmer det en stund att läsa mor beskriva Carola som skriver och ritar så entusiastiskt att sommarnöjets alla pennor hela tiden tar slut … Och som fick Barnens Bibel till födelsedagspresent och läste den från pärm till pärm på raken en regnig julidag i en liten bastukammare i Sibbo.