Krämpor – så skulle jag rubricera dagens blogg. Men så märkte jag att den rubriken har jag redan använt. Kanske flera gånger rentav.

Det var en dålig natt, som man brukar säga. Krankheterna och sjukorna ligger ju annars också på ytan – det märktes vid klasskamraterna Bullgummornas senaste träff – den gick av stapeln här på hotellet förra veckan.

Det var coronan och vaccineringarna som diskuterades förstås. Men också en rad allvarliga ”vanliga” sjukor har drabbat vänkretsen på senare tid. En stor del av diskussionerna rörde sig om detta. Det känns tröstande att höra om tillbud som slutat väl och om att också andra har sina grubbel och rädslor.

Sen anlände det första julkortet till hotellexilen – med bud om avsändarens insjuknande i en cancerform som sällan erbjuder framtidsutsikter.

Det är kyliga tider både konkret och metaforiskt just nu. Jag gläder mig åt att ha hittat två riktigt bra platser för personlig andakt, St Henrikskatedralen i Brunnsparken och vår bastu här på hotellet.

När maken behandlats för sina ryggåkommor på Eira sjukhus har jag företagit promenader i de södra stadsdelarna och upptäckt att den katolska kyrkan alltid har öppet, att det oftast är tomt och att man med trafikens avlägsna svaga sus och den i öronen nästan ringande tystnaden kan uppnå ett djupt lugn.

Också i hemhotellets bastu har jag fått sitta helt solo vid varje besök hittills. Att fylla skopan med vatten, lyssna till fräset från stenarna och känna den välgörande hettan slå emot en … ”Här sitter jag igen Gud”, brukar jag börja mina vindlande böner på bastulaven.

I dag är självständighetsdag och det bör uppmärksammas på något vis. Inga levande ljus i hotellrummet, inga festligheter på slottet. Ett besök vid vår hjältegrav på Sandudd ska det bli trots att det biter i kinderna. Niilo Olavi Saario hann aldrig drabbas av ålderdomens krämpor och kramper. Han gav sitt liv för fosterlandet endast 20 år gammal.

För honom ska vi tända ett ljus.