Stora finlandssvenska festboken, kulmen på två pensionerade forskares karriärer, uppmärksammades i dag trevligt i en essä om fest och vardag skriven för HBL av professor Bo Pettersson. Där noterades bl.a. festens egenskap av kontrast till vardagen, kontra spegel av vardagen.

Den andra coronajulen har just firats. Och vad kan man säga som inte tusentals andra bloggare och kolumnister redan sagt. Vår vardag är i ett hänseende densamma nu, hela jordklotet över. Något överskuggar allt annat.

Firandet speglar de rådande omständigheterna. Men samtidigt strävas till en kontrast och till illusionen av en normalitet. På de glittrande fotografierna i bloggar och medier syns inte att halva släkten sitter i karantän annanstans. Att det idkats hemtestning före julbesöket på seniorboendet och att julbönen fick följas digitalt.

Jag ser att bloggarna frossar i bildkavalkader i år, så får det bli också här. Halva sanningen, men ändå. En spegel av vår längtan till att inte ge upp, kan man kanske säga.

Mofa och S minglar under pyntad takkrona.
Mommen och T har prytt sig i crackers-kronor och skrattat åt årets dåliga crackers-vitsar.
O gillade julklappsutdelaren och lutade sig snart tryggt mot ”julpappan”.
Mor i huset hade som vanligt blandat eleganta julcocktails och fyllt julstrumporna till brädden.
Och på juldagen dukades mellanbarnbarnets födelsedagslunch upp hos mommen och mofa som vanligt – fast denna gång i exilboendet på Hotel Matts.