Nyårslöften alltså. Ser att jag senast skrev om ämnet 30.12 2015. Då lovade jag, med dryga tre år kvar till pensionen, att inkommande år inte ställa in mig på ”sedan” utan leva i nuet.

”Jag måste sluta kalkylera och försöka jobba som vore jag ung, med all världens roliga möjligheter och överraskningar framför mig”, skrev 61-åriga Carola.

Nu har snart tre pensionsår gått och man har facit i hand. Mina sista arbetsår fylldes av kampen med stora förändringar i arbetsrutiner, men också av stora bokprojekt jag med glädje kan konstatera genomfördes.

Både Många krokar i långdansen – ordspråksboken – och Stora finlandssvenska festboken, mina sista publikationer i tjänsten, färdigställdes och har fått gott mottagande. Kändes att arbetslivet packades ihop på ett tillfredsställande sätt. Jag hade gjort mitt, punkt och slut.

Pensionstiden inleddes angenämt med umgänge med nytt barnbarn och diverse andra aktiviteter.

Men sen slog pandemin till och vår syn på planering och kalkylering har för evigt förändrats.

Man får ta dagen som den kommer och se tiden an. Nu återstår bara dryga veckan av vår hotellexil – om allt går enligt planerna. Att få stå på egen balkong och se ut mot Estlands kust är det jag drömmer om mest just nu – och att få städa och ordna och gno lite – faktiskt!

Men inga nyårslöften, alltså. Förhoppningar kan man eventuellt kosta på sig!

Gott nytt år, hursomhelst!

Förutom det egna hemmet längtar vi också hem till den fina naturen i Sökö! En av Finlands vackraste kustremsor, vill jag påstå!