Här sitter vi fortfarande på exilhotellet. En viktig del av köksinredningen svävar nämligen omkring någonstans i Europa – mellan Spanien och Norge, hördes det.

Pandemibesvär – ingen vits att harma sig. Nog hade vi ju kunnat välja en annan produkt – men det är lätt att vara efterklok.

Bra har vi ju här på hotellet, men det kostar. Och tär på humöret också – man längtar hem, helt enkelt. Till de egna prylarna, till utsikten från balkongen. Till egen säng och alla böckerna.

Vad man däremot har lärt sig av detta exilboende är hur lite man egentligen behöver för att klara en fungerande vardag. Men en stekpanna och en kastrull och några köksformar klarar man matlagningen. Men endast några klädesplagg och två par skor reder man sig gott – åtminstone i dessa tider när det inte sker så mycket utanför de egna väggarna. Man tvättar och torktumlar anefter.

Men det är ju snarast den hemtrevliga röran man längtar till. Att ha nånting att röja och plocka i, nånting att skura och ordna.

En sak piggar i alla fall upp mig varje morgon – närvaron av en massa barnfamiljer i frukostsalen. Jag må vara ur led humörmässigt ännu i hissen ned – men när jag hör de små rösterna – ja också gnället och skriken – blir jag glad!

Tack och lov att detta inte är ett ”förbjudet under 16 år-hotell”! På detta hotell får man sig varje morgon åtminstone ett gott skratt – åt något upptåg i grannbordet!

Sånt håller hoppet i liv!

Håhå, må detta ska få en avslutning snart?