Ingen flyttning hem, ty den på villovägar varande köksskivan sprack när den äntligen skulle levereras. Maken går ner till Hotel Matts reception och bokar fler övernattningar, nycklarna uppdateras. Jag kruxar in fler dagar i ”flytta hem- almanackan”.
Och dagarnas koreografi upprepar sig. Börjande från frukosten. Vi kollar in om något av våra favoritbord är ledigt. Vi riggar upp paddor och datorer. Jag hämtar två koppar kaffe, maken två glas äppeljuice. Vi tar för oss i den välbekanta buffen, öppnar dagstidningarna på nätet. Om en stund går en av oss och fyller på kaffekopparna.
Sällskapet i frukostrummet har under vår långa vistelse varierat. Just nu är det en grupp människor vars hus på Koronavägen (!) i Olars repareras. De hörs varje morgon dryfta sin utdragna situation. Så har vi söta familjen som på engelska och finska äter en livlig frukost varje morgon. Och surmulna äldre paret man har förstått i likhet med oss utstår rörsanering. Emellanåt tillrättavisar de varann buttert. Men för det mesta stirrar de tigande ut i luften.
På helgerna är det liv i luckan då folk utifrån lyxar till det med hotellfrukost. Då får man lite semesterkänsla. Men snart är vi tillbaka i vardagens lunk.
Snart har exilen dragit ut tre veckor över tiden. Vi fick just ett osäkert bud om att skivan kanske levereras i dag. Eller i morgon.
Det snöstormar. Och både gamla och nya krämpor sticker upp huvudet. Oro och osäkerhet hela vägen.
Koreografins rutiner bär. Skingrar tankarna. Men denna vår är tung.
Carola Ekrem 