Blommar magnoliorna i Bayswater?

FB-minnena duggar tätt i dessa sportlovstider. När allt var som vanligt gjordes denna tid vanligen resor någonstans, ofta i sällskap med dottern och barnbarnen. London, Berlin, städer där våren kommit längre och gatorna var snöfria.

För två år sedan firades bokrelease för Stora finlandssvenska festboken, påminner FB. Kafferep för hela slanten, glada möten, god mat, fest och fart.

Sen blev det stopp. Som vi alla vet.

Detta sportlov var tänkt att firas på Kanarieöarna, ja redan höstlovet, egentligen. Men både pandemiläget, arbetsomständigheter och nu hälsoskäl framsköt resan som slutligen avbokades helt.

Häromveckan berördes jag av ett inlägg i FB – ja var annars. Kvinnor, betydligt yngre än jag listade vad de helst av allt skulle göra just nu. Det var enkla saker – simma, promenera, läsa, sticka, se på TV.

Det slog mig att deras drömmar är min pensionärsvardag. Jag kan läsa och promenera, bara sitta och stirra ut i luften eller beta av serier på Netflix hela dagarna om jag så önskar.

Så varför är jag inte glad?

Som jag redan antydde i förra veckans inlägg har jag låtit oron och bekymren och planlösheten ta över. Jag har slutat drömma och fantisera. Som dottern sa häromdagen talar jag om mig själv som en mycket äldre kvinna än jag är. Min självbild har förvridits.

Så kan det inte fortsätta. Så när dottern sökte fram lämpliga svenskspråkiga samtalsterapeuter bokade jag tid.

Först ska de fysiska åkommorna undersökas, sen blir det dags för knoppen.

Kanske jag omsider börjar längta och drömma igen. T.ex. om att se magnoliorna blomma i Bayswater.

Sex år sedan nu, på en liten gata norr om Kensington Gardens.

Att halka sig fram

Det är livsfarliga isförhållanden på vår gård just nu. Och på lopptorgets gård och på Ikeas parkering och vid snabbköpet. Överallt där vi rör oss. Man tassar fram med centimeterlånga steg.

Inte blir det promenader på ett tag, det är klart. Maken hade hosta och feber i helgen så vi har hållit oss inne. Nästa vecka stundar olika läkarundersökningar i centrum. Man måste vara i skick. Tandläkaren sköt jag fram några veckor.

Det är bara glashala gator och vacklande hälsa i livet just nu, känns det som. Inga roliga planer, ja förutom att barnbarnen ska komma på UMK-afton om några veckor, det blir skoj.

Hemma har vi fått ordning, så när som på några gardin- och taveluppsättningar. Jag har kokat och bakat med nya spisen. Går omkring med trasan och sopskyffeln hela tiden, så småningom ska väl ett visst hemvant rådd och klott installera sig. Men ännu blänker ytorna.

Inget att göra just nu har jag, faktiskt, det måste bli ändring på det! Jag blir alldeles för fokuserad på tidens dåliga nyheter: den idiotiska, men livsfarliga situationen i Ukraina, hotande eldsvåda i en restaurang nära Nordiska museet, ett snötyngt ladugårdstak som rasade ner över hundra kossor – ja och den där ohängde Tindersvindlaren, förstås. En salig röra katastrofer. Därtill riktigt dystra personliga tillbud delade av FB-vänner, det är ju värst.

Vi får beta av det hela med den välbeprövade metoden ”blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Jag tror vi är många som i dessa tider känner av något som måste definieras som depression. Av olika allvarlighetsgrad och av mycket varierande orsaker.

Man är inte i balans och sig själv riktigt, har tappat bort sig på något sätt. Jag får ge mig själv små uppgifter för att dagen ska rulla framåt.

Nu ska du stryka gardiner, kommenderar jag nu. Och sen blir det snart dags att värma resterna av gårdagens söndagsmiddag.

Sen lite korsord och läsning och Netflix och godnatt.

Snart är vi genom jobbiga februari, snart blir det påsk och en dag ska det varda sommar.

Hang in there!

Målfärgsdoft i trappan, och hissen som skulle vara ur bruk i morgon var det överraskande redan i dag när vi återkom från butiksresan. Utan förvarning. Tur att vi inte storhandlade i vår ovetskap!

Från allhelgona till kyndelsmäss

Så lång blev vår hotellexil – 89 dagar. Nu sitter jag i nya köket och lyssnar ängsligt på tvättmaskinens framfart. Det är skrämmande med nya hushållsapparater, tekniken har förändrats en del sen vi köpte nytt senast. Vilket tvättprogram ska man välja?

Allt är på plats – i köket alltså, annars ligger högar lite varstans i huset. Jag levde i villfarelsen att det nya köket skulle vara betydligt rymligare än det gamla, men kattsvansen. Plötsligt stod jag där med massor av grejer som inte rymdes nånstans! Och jag som trott vi gallrat rätt duktigt före flytten! Dottern som hjälpte i arbetet löste problem efter problem – och snart hade vi också några välfyllda lådor till Röda korsets loppis.

Problemet är vanligt i huset, har vi hört vid diskussioner med grannarna. Att packa ihop gick bra, men att packa upp blev kaotiskt. Sakerna fick inte plats längre! Vi tappade ju också ett rymligt badrumsskåp i renoveringen vilket föranleder nya lösningar för placering av en massa saker.

Så har man levt igenom två rörsaneringar i sitt liv! Jag måste säga att varv två fick mig att känna en stor matthet, en medvetenhet om årens tyngd. Jag vinglar på stegar, jag blir trött fort, inspirationen tryter, jag kan inte fatta beslut, jag är inte i balans. Inte riktigt frisk heller.

Men när Gud ger vår och pandemin avtonar faller kanske allt på plats. Allt är ju fräscht och uppiffat.

Nu gäller det bara att få gumman i samma skick!

Utan det här gänget skulle det inte ha blivit nån ordning på återflytten!