FB-minnena duggar tätt i dessa sportlovstider. När allt var som vanligt gjordes denna tid vanligen resor någonstans, ofta i sällskap med dottern och barnbarnen. London, Berlin, städer där våren kommit längre och gatorna var snöfria.

För två år sedan firades bokrelease för Stora finlandssvenska festboken, påminner FB. Kafferep för hela slanten, glada möten, god mat, fest och fart.

Sen blev det stopp. Som vi alla vet.

Detta sportlov var tänkt att firas på Kanarieöarna, ja redan höstlovet, egentligen. Men både pandemiläget, arbetsomständigheter och nu hälsoskäl framsköt resan som slutligen avbokades helt.

Häromveckan berördes jag av ett inlägg i FB – ja var annars. Kvinnor, betydligt yngre än jag listade vad de helst av allt skulle göra just nu. Det var enkla saker – simma, promenera, läsa, sticka, se på TV.

Det slog mig att deras drömmar är min pensionärsvardag. Jag kan läsa och promenera, bara sitta och stirra ut i luften eller beta av serier på Netflix hela dagarna om jag så önskar.

Så varför är jag inte glad?

Som jag redan antydde i förra veckans inlägg har jag låtit oron och bekymren och planlösheten ta över. Jag har slutat drömma och fantisera. Som dottern sa häromdagen talar jag om mig själv som en mycket äldre kvinna än jag är. Min självbild har förvridits.

Så kan det inte fortsätta. Så när dottern sökte fram lämpliga svenskspråkiga samtalsterapeuter bokade jag tid.

Först ska de fysiska åkommorna undersökas, sen blir det dags för knoppen.

Kanske jag omsider börjar längta och drömma igen. T.ex. om att se magnoliorna blomma i Bayswater.

Sex år sedan nu, på en liten gata norr om Kensington Gardens.