Så var en tisdag åter avklarad. I eran pandemi-krig-oro-rädsla. De vilda mardrömmarnas era.

I natt var jag Lucia minsann, högst uppe på Domkyrkans trappa stod jag vitklädd med ljus i hår, med hela stans befolkning framför mig.

Och sjöng falskt.

De flesta nätterna avlägger jag nu i repris min levnads lärdomsprov, med usel framgång, och med ännu större skam och skandal än då de en gång begav sig.

I morse grydde till råga på allt en sådan dag då det förtröstansfulla talesättet om hur en stängd dörr nog snart följs av ett öppnat fönster inte verkar trovärdigt.

Lås och bom, hela vägen. Nycklarna borttappade.

Jag tror det är bra att jag beger mig på samtalsterapi i morgon, för första gången i mitt liv. Mina metaforer börjar vara makabra.

Nå, i alla fall – jag fick det årliga tandläkarbesöket avklarat i dag. Och dom serverade morotsplättar till lunch på restaurang Oiva i Hagnäs. Och på eftermiddagen började det smidas planer för en liten tripp ut ur bubblan, ja bubblorna får man säga, de är ju många i dessa dagar.

Och vi kom oss för att efter åtta år i huset äntligen beställa en egen bastutur, den infaller i morgon kväll. Sen kom jag också igång med den besvärliga processen att fylla i svärmors intressebevakarrapport.

Strukit handdukar har jag och bytt lakan.

Så det var nu det, en tisdag i mars. När ondskan och illviljan regerar i världen.

Men när samtidigt en godhet och medmänsklighet vars vidd man inte kunnat ana plötsligt sticker upp huvudet!

Dörren till balkongen har i alla fall inget lås utan nyckel.