I FB flödet dyker ofta på ett mysteriöst sätt upp teman man definitivt inte googlat, men likafullt eventuellt kan ha tänkt på, om än flyktigt. När en reklam för Eau de Colognen 4711 häromdagen susade förbi vaknade ett minne – det var ju min mommos doft!

Mommo Hilda hade alltid rejäla flaskor av doftvattnet i sitt skåp och den friska doften av 4711 kan jag erinra mig när som helst. Parfymer har jag svårt med, men Eau de Cologne tilltalar.

Inflätad i doften av 4711 hittas en annan lite fränare arom – den av kamfer. Kamferdroppar fanns också alltid hos mommo, små bruna apoteksflaskor med pipett.

Ett googlande visar att dessa ”uppiggande droppar användes vid svimningar, kramp och konvulsioner hos personer med nervös och särskilt hysterisk läggning. ” Läser att många barn i likhet med mig serverades en droppe kamfer på en sockerbit som godis – eller som allmän huskur. Och många förknippar doften just med mormor eller farmor.

Inte en helt ofarlig dekokt, noterar jag, men ransoneringen var ju minimal och sällan förekommande. Gott var det, minns jag!

Frågade en gång barnbarnen om någon speciell doft är förknippad med mofas och mitt hem, och visst var det. Doften upplevdes ha förflyttat sig från hemmet i Gamlas till nya hemmet i Sökö. Svårdefinierad sammansättning – men kaffe var en central ingrediens.

Och mera kaffe doftar det nu när flickorna nått den åldern att en kopp kaffe smakar bra, styrkar och piggar upp. Senast i går besökte äldsta barnbarnet oss på eftermiddagen och trakterades med en rejäl mugg till sina ägg- och rispastejer.

Doftminnen – och ljudminnen. Vi har ju blivit bastubadare nu på gamla dar och redan vid första besöket i fastighetens gemensamma bastu ertappade jag mig med att som avslutning på veckans besök ropa ett hurtigt ”tack för badet”.

Tack till vem då? Ingen har ju gjort sig något större besvär med att elda bastun än att trycka på en knapp – och knappast bor bastutomten på Sökögränden heller.

Men så ropade pappa alltid när vi avslutat lördagens bastubad. Och den repliken är tydligen bevarad i det där märkliga förrådet av under livets gång lagrade minnen av dofter, ljud och talesätt. Innehållet i det förrådet – särskilt de äldsta delarna aktiveras allt oftare ju äldre jag blir. Och mest de positiva och trygga inslagen, kan jag nöjt notera!

Nej jag tänker inte publicera ett foto av den förskräckliga snöyran utanför fönsterrutan – kolla in lokala blombutikens påsksortiment istället!