Nuförtiden är det lätt att få reda på hur mycket man rört på sig. Telefon och klocka sporrar, berömmer, klandrar och registrerar. Det blev mycket beröm under våra tre dagar i Paris – ja rekord, faktiskt.

Det undrar jag inte på, som dottern och jag traskade. Hela dagarna på språng, utan pauser på hotellet. Gata upp och gata ner i Marais, sal ut och sal in på Louvren, kors och tvärs runt operan och i de stora varuhusen, hit och dit i Les Halles och St-Germain.

Ja och en promenadrik dag i Monets trädgård. Och en tur upp i Eiffeltornet, lite trappklivande där fast vi ju tog hissen upp.

I Eiffeltornets högsta topp mötte vi en trevlig champagne-gosse som berättade att han jobbat bara tre dagar i tornet, men älskade sitt arbete. Jag fick champagnekorken till minne, den bär jag i fickan som en maskot nu.

Det finns så outsägligt mycket vackert i Paris, allt tornar mot höjden i sirliga valv och bågar – det må sen vara handelsemporier eller katedraler.

Är nu detta från Printemps eller Galeries Lafayette – likadant ser det ut i båda storvaruhusen.

Det är vitt och brett – men på restaurangerna sitter man trångt. Det blev inga vegetariska dagar, direkt. Anka, charkbrickor, råbiff, pluma iberico, croque monsieur. Men i Monets trädgård hann vi inte äta annat än baguetter nedsköljda med Perrier. Sen gick redan bussen till tåget.

Här har mommen fått sig framdukat ett och annat på l’Aller Retour. Kryddat av intressanta bordsdiskussioner på båda sidor. Tur att dottern läste franska i skolan …

Var man än rör sig har något spännande timat. Moliere blivit döpt, Colbert begravts eller Mozarts mamma fått sin sista vila. Allt det nämnda i samma präktiga katedral, St Eustache, förresten.

Det kändes grått att landa i hemlandet efter överdådet grönska söderöver. Monets trädgård svämmade över av blommor av alla tänkbara slag i en salig röra och välsignad oordning. Lite fröpåsar inhandlades så mofa och barnbarnen kan försöka sig på att skapa små Monet-planteringar.

Och historiens vindar viner runt alltihop. Collaget nedan får avsluta detta lilla resereportage. Här sitter Monet och mommen på samma bänk – eller i alla fall en likadan. Men konstnären var faktiskt 86 år då fotot togs dvs närmare 20 år äldre än gamylen till höger.

Så kanske man ska våga hoppas på ett återbesök en vacker dag – i trädgården och i de oändligt många stadsdelarna i Paris två futtiga besök inte hunnit täcka ens till en bråkdel …