Vårtrötthet, talar nån om det mera? För mig är maj alltid en gäspig månad. Med större orsak var den det då arbetsterminen började dra mot semester och krafterna började sina. Men likadant är det nu under de lata pensionärsdagarna.

En tupplur på eftermiddagen är oundviklig.

Bara några veckor vår till nu. Några vårträffar med olika gäng och grupper har inte ännu blivit av. En träff framsköts redan till hösten. Och klasskamraternas träff blir knepig att knyta ihop, för Bullgummorna är ett aktivt släkte. Med typ några eftermiddagar lediga var under hela maj månad – och det är inte samma dagar, såklart.

En damträff för invigning av nyrenoverade hemmet skulle jag gärna ställa till också. Vi får se hur det går. Pusslande där också, kan jag förmoda.

Själv har jag inte mycket i almanackan, i bjärt kontrast till den aktiva bekantskapskretsen. Det känns nästan som vore det nåt fel på mig. Inga kursavslutningar, sångfester, körkonserter, vistelser på stugan, föreningsutfärder …

Skjutsanden av barnbarnen och hämtande på dagis, förstås. Och arrangerande av svärmors angelägenheter. Till lite nytta är man ändå.

Men någon stress och brådska är det inte. Däremot stressar jag mig genom nattens drömmar. Där är det full fart och mycket på gång. Underligt nog, för drömmarna borde ju avspegla verkligheten.

Jag får väl aktivera mig i höst, med nånting i alla fall. Nånting lärorikt, inspirerande eller gymnastiserande.

Idag blir det galleribesök i huvudstaden och sen lite barnbarnsskjutsar. Och på kvällen första semifinalen i Eurovisionen, dottern är på plats och rapporterar från Torino.

Däremellan lite hushållsarbeten och pyssel på balkongen.

Och antagligen en – kort – tupplur.