Tupplurarnas tid

FB-minnena visar att vi förr om åren ofta vistats vid Medelhavet denna tid av sommaren. Inte på några år nu – inte nån annan heller, för den delen. Somrarna i hemlandet har fått en ny betydelse, även i år ska vi göra en kort hemlandsturistresa. Till orter som tidigare ratats i jakten på mer exotiska mål.

Att bo på hotell tappade liksom sin glans något efter de tre (i sig utomordentliga) exilmånaderna på Hotell Matts i samband med rörsaneringen. Men något börjar det locka nu igen, hotellfrukostarna och att städningen ombestyrs av någon annan.

Tyvärr har jag börjat dra mig för att företa utlandsresor där egna initiativ och planeringar behövs. Det skrämmer mig att boka själv, att kolla tågtidtabeller och hotellalternativ. ”Du är bara ringrostig”, bannade dottern igår när jag började rada upp motiveringarna mot att boka en resa till Venedig på höstkanten. ”Du älskar ju att resa”.

Men alla etapper planering en tur till La Serenissima hade krävt kändes dock lite övermäktiga efter pandemipausen. Så på dotterns förslag fick det bli ett mer bekant, men välorganiserat alternativ – Kos.

Kanske tränar man upp resfärdigheten så småningom. Just nu lever vi i tupplurarnas tid. Den extrema värmen kräver siesta på eftermiddagen – det är ju medelhavslogik och alldeles självklart egentligen.

Barndomens långa sommarlov faller en regelbundet i tankarna nuförtiden. Tre månader av boende i hyrstugor blev det oftast. Då kunde min adress vara t.ex. ”Bovik, Emsalö, Finland”. Och adress det var viktigt för jag förde en livlig korrespondens med brevvänner, först i Sverige, senare också länder som Rumänien, Bangladesh och Argentina.

En stor del av den bunt postbudet Forsblom hämtade till Bovik Emsalö var alltid brev till mig. På den tiden fungerade postgången klanderfritt, gick som klockan. En högtidsstund var det varje dag då sommargäster och ortsbor samlades för att fördela dagens post.

Inte bara brev skrev jag, en gång var jag sommarskald också. Hittade ett augustinummer av Hemmets veckotidning från 1965. ”Carolas vers” står det med farmors handstil på pärmen där en ung Lis Nilheim poserar – lite sexigt för ett familjeblad kanske?

På barnsidan, i ”Tant Lottas spalt” hittar man en sommardikt författad av Carola Lindholm, Bovik, Emsalö, Finland. Fyra verser hade publicerats denna gång, barnsidan var ett livligt forum för både flickors och gossars skapande verksamhet. Rimmar gör mitt alster definitivt, det är väl allt man kan säga.

En medarbetarnål fick jag som tack för bidraget. Därmed har min affektion för Hemmets veckotidning hållit i sig genom åren. Dom var ju först med att publicera några av mig författade rader, en varm sommar för 57 år sedan …

Dags för tupplur nu kanske? Nja, kanske lite lunch först …

Det var via Hemmets veckotidning jag kom i kontakt med mina brevvänner i Sverige också. Så heder åt det bladet!

Midsommar, här igen!

Det var ett elände att hitta på en rubrik till denna veckas blogg! En koll visade att jag förr om åren redan använt deviser som ”Midsommarminnen”, ”Midsommar – en dröm”, ”Midsommarnatt”, ”Midsommartider” och ”Midsommarfira”. Hela paletten, liksom!

Som alla årshögtider verkar midsommaren nuförtiden infalla allt oftare, därav årets rubricering. Och med sommarens stora fest fylls bladen av kolumner kring det glossiga – men inte alltid problemfria firandet.

I HBL funderar Annika Rentola kring temat ”vi måste inget” – d.v.s. fira på det som upplevs som ”idealvis”, medan Veera Paananen i Hesari uppmanar till inkluderande av nya vänner i firargängens exklusiva kretsar.

Festens mollsida, alltså – här delar midsommar karaktär med nyår och första maj. Är du inte med så är du utanför. Tydligen frågas det ännu efter ”midsommarplaner” och tydligen borde man kunna ge ”rätta” svar.

Svärföräldrarna hade ett sådant festgäng i årtionden. Det var skrivet i sten att allt utom julen skulle firas tillsammans med vännerna från ungdomens godtemplartider. Man var stolt över sammanhållningen, även om svärmor ofta ojade sig över hur trakteringen skulle kunna uppfylla gästernas förväntningar och svärfar ofta efteråt ilskade sig över diskussionernas förlopp.

Jag har under tidigare år skrivit om vårt lilla firande på balkongen, med sommarmusik på Spotify och sommarens primörer på tallriken. Tystnaden, den skira grönskan och det dämpade ljuset är fest nog.

Och minnena, givetvis! Midsomrar på semesterresor vid Medelhavet, midsomrar på Fölisöns friluftsmuseum då jag en tid fick fribiljetter till brasfesten där.

Midsommaren då moster och jag drog till Parola utanför Tavastehus – Beach Boys skulle spela där, minsann! Tappra, snälla moster var med som stöd, för detta timade 1969 och jag var inte ännu fyllda 15. Vi kom hem från den försenade konserten först sju på morgonen och efter allt buller och brak från scenen minns jag tydligt tystnaden i bussen hem, fågelkvittret och att radion spelade Merikanto.

Sen midsommaren 1974, ja. När makens och mina vägar osannolikt nog åter korsades efter ett hastigt första möte på studentbalen. På midsommardagen hade vi stämt träff igen och stämningarna inför det finns det faktiskt bildbevis på: mamma knäppte en bild av mig i väntan på att kavaljeren skulle ringa på dörren. Där står jag i mitt planschtapetserade flickrum och ser förväntansfull ut.

Inte kunde jag ana att samma gosse skulle bli mitt midsommarsällskap i årtionden …

Glatt firande – vi måste inget – men kan hitta på vad som helst!

Oj, oj, oj, nu ska jag ut på träff! Hur ska detta sluta!

Ett hopp från tio meter

Nuförtiden har jag svårt att utan ansträngning minnas vad vi gjorde i går. Närminnet avtonar allt mer. Men allt därförinnan – och faktiskt rätt långt bak i tiden blir allt skarpare i konturerna.

Nu när många kolleger redovisar sin i dagarna timande konferensresa till Island väcker det en kaskad av minnen. Till Island gick ingen av mina många resor i arbetets tecken – men till Petroskoi, Tallinn, Tartu, Sliven, Budapest, St John´s, Bremen, bland annat. Mycket i friskt minne bevarat.

I dag hade Philp Teir publicerat krönikan ”Hopptornet skrämmer mig inte längre”. Där omtalades skräcken och risken och lockelsen att hoppa från simstadions högsta hopptornsplatå – den på 10 meters höjd.

Det talades om myter och fakta kring hur farligt ett sådant hopp kunde vara. Och oskickligt hoppat kunde upptåget bli ett dödsskutt, det var summan av kardemumman.

Modigare är att vägra låta sig provoceras till ett hopp än att verkligen utföra det, ja det stämmer nog som Teir skriver.

Det kan verka osannolikt – men jag har faktiskt gjort hoppet. Det skulle man inte tro om försiktiga och räddhågsna mommen.

Men plums ner i Porovesi vid Idensalmi damp jag sommaren 1969.

Vi var på en lite märklig roadtrip, far, syster och jag. Ända upp till Kuusamo gick färden, med haltpunkter i olika städer på vägen. Bland annat hos en familj i Idensalmi, med tre barn och en mor (som senare skulle visa sig bli fars nya partner, men det är ett bispår i historian).

En lite märklig situation, odefinierad på många sätt. Hur som helst kände jag mig under en utfärd till ortens simstrand tvungen att markera överlägsenhet genom att hoppa från högsta höjd, utan någon kunskap om hur ett simhopp ska utföras. Eggad av Ellu och Allu och Pekka kastade jag mig iväg.

Jag minns den evighetslånga tiden mellan hopp och landning i vattnet. Jag minns den brännande smällen när mina baklår slog i vattenytan. Syster har senare vittnat om att jag kom ner i sittande ställning – ingen ”rak hållning” där, som experten i Teirs text rekommenderar.

Tack och lov lutade jag inte bakåt, som krönikan varnar för. Jag minns jag trodde jag spruckit helt och hållet och jag minns den långa vägen upp från sjöbotten till ytan.

Blåmärken över halva kroppen hade jag efteråt, mörbultad var jag. Kroppen minns sådana tilltygningar. Ännu i dag kan jag återskapa det hela i tankarna.

Sommaren 1969 blev en vändpunkt i vår familjs liv. Mor hade återgått till arbetslivet och blommade upp på alla sätt. Snart fattades stora beslut om familjens fortsatta framtid.

Ellu och Allu och Pekka träffade jag aldrig mer. Undrar om de någonsin själva verkligen utförde galenskapshoppet? Eller ville de bara stuka till en gäst från huvudstaden vars sällskap de pådyvlats?

Att hoppet inte var ett bevis på mod utan dumdristighet insåg jag nog genast. Jag hade inte förstånd att skrämmas av hopptornet. Inget att skrodera om – bara känna sig tacksam över att man överlevde och kan dra historian …

Roadtripen ska starta. Detta var attityden sommaren 1969. Nykonfirmerad, sur och osäker. Iförd minimal minikjol.

Varin tysta, nu börjar nyhetren!

Varje timme hördes denna förmaning i min barndom. Det var mommo Hilda som manade tystnad. Hon satt under sina sista år stadigt placerad i en liten gungstol vid husets stora radio. Vad hon lyssnade på emellan de jämna slagen, vilka diskussioner och program som fängslade henne vet jag inte.

Men varje timme skulle det höras på ”nyhetren”. Västnyländskan satt rotad i mommo, född i Karislojo, bosatt i Antskog och Ekenäs innan färden gick till Tavastehus dit moffa headhuntades som appreturmästare vid klädesfabriken någon gång i början av 1940-talet.

Det finns ingen jag kan kolla de exakta tidpunkterna med mera. Fyra välfyllda fotoalbum har jag, bildtexterna är bristfälliga, som det ju ofta är.

När jag föddes var mommo 64 år och åtminstone de sista tio åren gick synen stadigt nedåt tills hon i det närmaste var blind.

Det var då hon slog läger i lilla gungstolen. Västra Nyland prenumererade man på ända till hennes död. Själv kunde hon inte ta del av tidningsnyheterna.

Men radion fanns, med regelbunden rapportering om vad som timat i världen under den senaste timmen. Ofta var det ju inte så stor variation mellan sändningarna. Hilda Löfström var dock ständigt beredd och uppkopplad. Hade helkoll på läget.

När mommo dog 1971 var jag knappa 17 år, ungefär lika gammal som äldsta barnbarnet nu. Just i den åldern när jag inte frågade och inte intresserade mig för mera historiska perspektiv.

Det var spridda berättelser man snappade upp efteråt, av mamma och moster. Om hur Hilda hade läshuvud och hade läst Bibeln från pärm till pärm. En vimsig historia om hur Hilda (tillhörande ”de röda”) iförd en ny kappa sprang undan ”de vita” något varv under inbördeskriget. Det var den nya kappan som var i fokus.

Men när kom Oskar, hantverkarsonen – ”vit” faktiskt – in i bilden? Hur hittade de en gemensam melodi? Jag skulle ge mycket för att höra den historian.

Det finns ingen förlovningsbild, inte ett bröllopsfoto av dem. Morfars bror och hans fru har vi ett vackert konterfej av.

Jag har bara ett foto av Hilda och Oskar tillsammans, från tiden före barnen kom och det gemensamma livet började på allvar. De sitter på en trappa tillsammans, Oskar med cigaretten i handen, båda med blicken riktad mot fotografen. Ingen romantisk bild. En okänd liten gosse har slagit sig ner bredvid.

Det måste röra sig om 1919-20 ungefär. För moster föddes 1921.

Före ljudböckernas tid och alla hjälpmedel för synskadade skapade mommo sig en egen nisch av kunskapsintagande. Hon var en del av världen, hennes lilla bubbla var inte sluten.

Nånting med denna attityd känns bekant i dagens värld av evig uppkoppling. Hilda Maria Löfström var i sanning en besläktad själ – i många bemärkelser!

Sida vid sida, med allvar i blick, det strävsamma paret Hilda och Oskar Löfström.