Nuförtiden har jag svårt att utan ansträngning minnas vad vi gjorde i går. Närminnet avtonar allt mer. Men allt därförinnan – och faktiskt rätt långt bak i tiden blir allt skarpare i konturerna.
Nu när många kolleger redovisar sin i dagarna timande konferensresa till Island väcker det en kaskad av minnen. Till Island gick ingen av mina många resor i arbetets tecken – men till Petroskoi, Tallinn, Tartu, Sliven, Budapest, St John´s, Bremen, bland annat. Mycket i friskt minne bevarat.
I dag hade Philp Teir publicerat krönikan ”Hopptornet skrämmer mig inte längre”. Där omtalades skräcken och risken och lockelsen att hoppa från simstadions högsta hopptornsplatå – den på 10 meters höjd.
Det talades om myter och fakta kring hur farligt ett sådant hopp kunde vara. Och oskickligt hoppat kunde upptåget bli ett dödsskutt, det var summan av kardemumman.
Modigare är att vägra låta sig provoceras till ett hopp än att verkligen utföra det, ja det stämmer nog som Teir skriver.
Det kan verka osannolikt – men jag har faktiskt gjort hoppet. Det skulle man inte tro om försiktiga och räddhågsna mommen.
Men plums ner i Porovesi vid Idensalmi damp jag sommaren 1969.
Vi var på en lite märklig roadtrip, far, syster och jag. Ända upp till Kuusamo gick färden, med haltpunkter i olika städer på vägen. Bland annat hos en familj i Idensalmi, med tre barn och en mor (som senare skulle visa sig bli fars nya partner, men det är ett bispår i historian).
En lite märklig situation, odefinierad på många sätt. Hur som helst kände jag mig under en utfärd till ortens simstrand tvungen att markera överlägsenhet genom att hoppa från högsta höjd, utan någon kunskap om hur ett simhopp ska utföras. Eggad av Ellu och Allu och Pekka kastade jag mig iväg.
Jag minns den evighetslånga tiden mellan hopp och landning i vattnet. Jag minns den brännande smällen när mina baklår slog i vattenytan. Syster har senare vittnat om att jag kom ner i sittande ställning – ingen ”rak hållning” där, som experten i Teirs text rekommenderar.
Tack och lov lutade jag inte bakåt, som krönikan varnar för. Jag minns jag trodde jag spruckit helt och hållet och jag minns den långa vägen upp från sjöbotten till ytan.
Blåmärken över halva kroppen hade jag efteråt, mörbultad var jag. Kroppen minns sådana tilltygningar. Ännu i dag kan jag återskapa det hela i tankarna.
Sommaren 1969 blev en vändpunkt i vår familjs liv. Mor hade återgått till arbetslivet och blommade upp på alla sätt. Snart fattades stora beslut om familjens fortsatta framtid.
Ellu och Allu och Pekka träffade jag aldrig mer. Undrar om de någonsin själva verkligen utförde galenskapshoppet? Eller ville de bara stuka till en gäst från huvudstaden vars sällskap de pådyvlats?
Att hoppet inte var ett bevis på mod utan dumdristighet insåg jag nog genast. Jag hade inte förstånd att skrämmas av hopptornet. Inget att skrodera om – bara känna sig tacksam över att man överlevde och kan dra historian …
Carola Ekrem 