Det var ett elände att hitta på en rubrik till denna veckas blogg! En koll visade att jag förr om åren redan använt deviser som ”Midsommarminnen”, ”Midsommar – en dröm”, ”Midsommarnatt”, ”Midsommartider” och ”Midsommarfira”. Hela paletten, liksom!

Som alla årshögtider verkar midsommaren nuförtiden infalla allt oftare, därav årets rubricering. Och med sommarens stora fest fylls bladen av kolumner kring det glossiga – men inte alltid problemfria firandet.

I HBL funderar Annika Rentola kring temat ”vi måste inget” – d.v.s. fira på det som upplevs som ”idealvis”, medan Veera Paananen i Hesari uppmanar till inkluderande av nya vänner i firargängens exklusiva kretsar.

Festens mollsida, alltså – här delar midsommar karaktär med nyår och första maj. Är du inte med så är du utanför. Tydligen frågas det ännu efter ”midsommarplaner” och tydligen borde man kunna ge ”rätta” svar.

Svärföräldrarna hade ett sådant festgäng i årtionden. Det var skrivet i sten att allt utom julen skulle firas tillsammans med vännerna från ungdomens godtemplartider. Man var stolt över sammanhållningen, även om svärmor ofta ojade sig över hur trakteringen skulle kunna uppfylla gästernas förväntningar och svärfar ofta efteråt ilskade sig över diskussionernas förlopp.

Jag har under tidigare år skrivit om vårt lilla firande på balkongen, med sommarmusik på Spotify och sommarens primörer på tallriken. Tystnaden, den skira grönskan och det dämpade ljuset är fest nog.

Och minnena, givetvis! Midsomrar på semesterresor vid Medelhavet, midsomrar på Fölisöns friluftsmuseum då jag en tid fick fribiljetter till brasfesten där.

Midsommaren då moster och jag drog till Parola utanför Tavastehus – Beach Boys skulle spela där, minsann! Tappra, snälla moster var med som stöd, för detta timade 1969 och jag var inte ännu fyllda 15. Vi kom hem från den försenade konserten först sju på morgonen och efter allt buller och brak från scenen minns jag tydligt tystnaden i bussen hem, fågelkvittret och att radion spelade Merikanto.

Sen midsommaren 1974, ja. När makens och mina vägar osannolikt nog åter korsades efter ett hastigt första möte på studentbalen. På midsommardagen hade vi stämt träff igen och stämningarna inför det finns det faktiskt bildbevis på: mamma knäppte en bild av mig i väntan på att kavaljeren skulle ringa på dörren. Där står jag i mitt planschtapetserade flickrum och ser förväntansfull ut.

Inte kunde jag ana att samma gosse skulle bli mitt midsommarsällskap i årtionden …

Glatt firande – vi måste inget – men kan hitta på vad som helst!

Oj, oj, oj, nu ska jag ut på träff! Hur ska detta sluta!