FB-minnena visar att vi förr om åren ofta vistats vid Medelhavet denna tid av sommaren. Inte på några år nu – inte nån annan heller, för den delen. Somrarna i hemlandet har fått en ny betydelse, även i år ska vi göra en kort hemlandsturistresa. Till orter som tidigare ratats i jakten på mer exotiska mål.
Att bo på hotell tappade liksom sin glans något efter de tre (i sig utomordentliga) exilmånaderna på Hotell Matts i samband med rörsaneringen. Men något börjar det locka nu igen, hotellfrukostarna och att städningen ombestyrs av någon annan.
Tyvärr har jag börjat dra mig för att företa utlandsresor där egna initiativ och planeringar behövs. Det skrämmer mig att boka själv, att kolla tågtidtabeller och hotellalternativ. ”Du är bara ringrostig”, bannade dottern igår när jag började rada upp motiveringarna mot att boka en resa till Venedig på höstkanten. ”Du älskar ju att resa”.
Men alla etapper planering en tur till La Serenissima hade krävt kändes dock lite övermäktiga efter pandemipausen. Så på dotterns förslag fick det bli ett mer bekant, men välorganiserat alternativ – Kos.
Kanske tränar man upp resfärdigheten så småningom. Just nu lever vi i tupplurarnas tid. Den extrema värmen kräver siesta på eftermiddagen – det är ju medelhavslogik och alldeles självklart egentligen.
Barndomens långa sommarlov faller en regelbundet i tankarna nuförtiden. Tre månader av boende i hyrstugor blev det oftast. Då kunde min adress vara t.ex. ”Bovik, Emsalö, Finland”. Och adress det var viktigt för jag förde en livlig korrespondens med brevvänner, först i Sverige, senare också länder som Rumänien, Bangladesh och Argentina.
En stor del av den bunt postbudet Forsblom hämtade till Bovik Emsalö var alltid brev till mig. På den tiden fungerade postgången klanderfritt, gick som klockan. En högtidsstund var det varje dag då sommargäster och ortsbor samlades för att fördela dagens post.
Inte bara brev skrev jag, en gång var jag sommarskald också. Hittade ett augustinummer av Hemmets veckotidning från 1965. ”Carolas vers” står det med farmors handstil på pärmen där en ung Lis Nilheim poserar – lite sexigt för ett familjeblad kanske?
På barnsidan, i ”Tant Lottas spalt” hittar man en sommardikt författad av Carola Lindholm, Bovik, Emsalö, Finland. Fyra verser hade publicerats denna gång, barnsidan var ett livligt forum för både flickors och gossars skapande verksamhet. Rimmar gör mitt alster definitivt, det är väl allt man kan säga.
En medarbetarnål fick jag som tack för bidraget. Därmed har min affektion för Hemmets veckotidning hållit i sig genom åren. Dom var ju först med att publicera några av mig författade rader, en varm sommar för 57 år sedan …
Dags för tupplur nu kanske? Nja, kanske lite lunch först …
Carola Ekrem 