Hemma igen, efter en tredagarstur i fädernas hemtrakter. När maken och jag skulle planera en liten bilsemester i hemlandet kom vi på att våra resor i släktens spår aldrig sträckt sig längre än till de västnyländska orterna, Ekenäs, Fiskars, Pojo, Karislojo.

Speciellt från makens sida har en hel del släktingar varit bosatta och i arbete på Kimitoön, i Dragsfjärd, Dalsbruk, Västanfjärd. Den delen av släkten är sämst utredd och ingen finns att fråga mera. Men det finns fotografier och lite strödda dokument. Spröda, trassliga ledtrådar.

Nå, man får väl börja nysta lite försiktigt. Hur som helst blev resan mycket lyckad! Saker jag haft på önskelistan länge kunde nu prickas av: Mathildedal, Sagalund, Söderlångvik, en rad kyrkor – och vidunderlig natur.

Väl hemma räknade jag ut att det faktiskt är 64 år sedan jag grundligare rörde mig i dessa trakter senast – sommaren 1958. Vi hade fått bil minsann, vår första, en blå Skoda. Hur länge vi var på tur vet jag inte, men det måste ha varit ett tag för samtliga fortfarande levande släktingar besöktes.

Hur vet jag det – jo, salig mor fotograferade flitigt just under denna tur. I Skodan proppades vi in – mor, far, moster, en fyraåring och en 1,5-åring. Med gepäck!

Och så rullade vi i väg. Först till gravar och släktingar i Västnyland – där avfotograferas vi av ivriga mor i olika konstellationer – gammelmoster Anna, kusin Hulda och hennes Ibbo, fars bästis med familj tycks vi också ha gästat …

Sen gick resan vidare till fars släktingar på Hitis. Hur och var vi övernattade är oklart, men mycket hann vi med, det berättar bilderna. Det var en verklig grand tour! Väldokumenterad därtill!

Bekvämt kan vi inte ha haft det och man kan anta att syster och jag inte var exemplariska varje kilometer av resan. På vägar som inte var av den kvalitet vi rullade fram på sommaren 2022.

Det som slår mig mest när jag sitter och bläddrar i album och fotohögar är vilken rolig fotograf mamma var. Bildkavalkaden kunde ha platsat i vilket trendigt Instagram-flöde som helst! Varierande och improviserat, mor Rachel var framme med sin kamera i varje situation.

Den bild jag älskar mest är nog moster med vår röriga packning vid Skodan. Tänk, hon var bara 37 år den sommaren! Jag är säker på att hon var huvudansvarig vad gällde det praktiska. Antagligen hade hon också sytt både sin egen och mammas moderna sommarklänningar.

Pappa tycks ha dragit upp en gädda och han är så innerligt stolt över sin bil, det ser man. Och allt förevigades på små svartvita bilder av storleken 6×6.

Man ser att solen sken under hela resan. Nångång sommaren 1958.

Moster Eva kämpar med packningen och lillasyster Rachel bara knäpper och knäpper på sin kamera …