Tänk att vi redan nått hit – fruntimmersveckan – och därmed min och makens födelsedagsvecka. När jag fyller år på söndag är det bara fem månader till julafton, minsann. Men mycket sommar finns kvar, och mycket har ännu inte bockats av på idélistan.

Nu är ju sommarpratartider, och trots att jag inte lyssnar på så många avsnitt tar jag gärna del av sortimentet via sociala medier. Pratarna ska ju fylla i ett formulär med kluriga fakta om sig själv – och en fråga i år har gällt en personlig egenskap man tror ens vänner irriterar sig på.

Nå, i så negativa banor ids jag inte fundera – men jag funderade åt andra hållet – vilken är en central egenskap hos mig – som kan vara både på gott och ont.

Nyfikenhet. Utan tvekan.

Jag vill ha reda på, jag kollar upp, jag samlar ledtrådar. Gyllene tider är det för nyfiken strut – allt finns ju samlat bakom ett klick eller två. Här liknar jag min älsklingsförfattare Barbara Pym som ju uppenbarligen också var besatt av att slå upp och få reda på. Med sin tids resurser.

Men nyfikenheten har också en positiv sida, den vidgar allt jag upplever. Den gör livet till ett äventyr ibland, som i samband med kyrkobesök, en annan besatthet. Finns det en öppen dörr slinker jag in, kan man kika in bakom någon lucka kan jag inte motstå frestelsen, trappor upp på läktare och vindar – tyvärr är det mesta stängt, eller så står en sträng sommarkyrkovakt på sin post och förhindrar överdriven nyfikenhet.

Ibland hittar man kyrkor som ingen håller stenkoll på då de används endast sommartid och inte har rensats på sina skatter. En sån hittades under turen på Kimitoön denna sommar. I sakristian – som nog var öppen för besök – hittades både kyrktagningspall, skamstock och ett litet bibliotek. Ett fint museum där forna tiders skyltar manade gästerna att ”se men inte röra”.

Hela turen till Åboland blev förresten startskottet på en stor nyfikenhet på de centrala aktörerna i bygdens kulturliv, Sagalunds och Söderlångviks härskare och härskarinna – Nils Oskar Jansson, Adèle Weman och Amos Anderson. När man inte längre sitter i närheten av Litteratursällskapets bibliotek får de allmänna biblioteken stå till tjänst – och det ordnar sig med berömvärd snabbhet. Mången lunta har levererats till mitt närbibliotek från Centrallagret i Böle, och fler är beställda.

Nu börjar jag ha lite mer koll på Kimitoöns kulturhistoria.

Just nu är jag nyfiken på pelargoner, efter ett besök i Gumtäkts trädgård. En hel värld att utforska där.

Djur och natur i all sin vidd vet jag alldeles för lite om. Då är det roligt att haka på nyfikna barnbarn – som i går till Rehndahls husdjursgård där den yngsta, O, rusade runt och bekantade sig med mångahanda.

T och S kommer hem från farmor i Vasa denna vecka. Hoppas dom fortfarande tycker Sea Life är roligt, länge sen vi var där sist. Jag tror att både O och jag är nyfikna på hajarna, nämligen!