En dröm blir jag inte av med. Trots att jag nu är pensionerad på fjärde året drömmer jag fortfarande ofta och regelbundet om mitt forna jobb – och speciellt om nån sorts ”sista arbetsdag”.

Inte så konstigt, i nästan 40 år – hela mitt arbetsliv – arbetade jag ju på samma arkiv, det måste sätta spår.

Mina drömmar om den sista arbetsdagen är mardrömmar, svåra att beskriva. Varierande uppsättningar av arbetskamrater dyker upp och försvinner lika fort, ibland har jag ingenstans att sitta, ibland är mitt arbetsrum ett kaos. Det är dunkelt i huset. Det är bara jag som inte riktigt hör dit mera.

Jag kan inte förstå varför dessa nattmaror ska regera – för i grunden var det mesta ju positivt, produktivt och kreativt. Först de sista åren tog något annat över – tabellerna, statistiken, mötesgalenskapen, ett kuvande av den egna sakkunskapen, undertryckandet av den egna initiativförmågan och idérikedomen.

Det måtte vara de åren som sätter sin prägel på mina mardrömmar. Åren då min arbetsplats fråntogs sitt namn och därmed mycket av sin särart.

Jag ser i FB-minnena att jag många höstar gladde mig åt att få återgå till arbetet efter semestern. Man hade insamlingar och fältarbeten på gång, det var samarbete med nordiska och baltiska kolleger, många gästande studentgrupper, föreläsningar, intervjuer i medierna.

En augustimåndag när jag återvände till arbetet svämmade mitt postfack över av minnesböcker som sänts in som svar på ett upprop jag sammanställt. När en frågelista sändes ut utlöste det ett fyrverkeri av publikkontakter.

Gamla lärare hittar forna elever var de än drar fram, det märker jag av makens pensionärsleverne. Jag för min del möter fortfarande ofta personer som antingen själva deltagit i Folkkultursarkivets frågelistverksamhet, eller vars släktingar gjort det.

Det hände senast häromveckan, och som vanligt kom jag rätt väl ihåg vilka ämnen den berörda personen skrivit om, handstil och boningsort och mångahanda detaljer. Jodå, arkivets diplom som tilldelades de bästa svararna hängde i glas och ram på den berörda släktingens vägg även denna gång.

Tusentals finlandssvenskar, unga och gamla har genom årtionden svarat på arkivets frågelistor. Ett enormt gemensamt minne utgör texterna.

Men. Nya tider, nya seder, ny teknik och ny juridik! Nya arkivarier, nya mål och strategier. Inte kan man stoppa klockan. Ingenting är så patetiskt som en ”allting var bättre förr”-knarrare.

Glad får man vara över att det så många år pirrade av lycka när höstterminens arbete började. Gärna skulle jag drömma mera i de banorna, och i verkligheten är det ju mest de tiderna jag minns.

De tiderna då jobbet var som bäst!

Ett andra hem var arbetsrummet under tiotals år för mig! Med fotografier, pynt och stora samlingar egna böcker och papirer.
Annons