Ett tag sedan man inledde dagen med att hälsa god morgon till höger och vänster – på grekiska. Men nu blev det av – en vecka på Kos som vi senast gästade 11 år sedan. Den gången bestod ressällskapet även av dottern och två mycket unga barnbarn. Det är faktiskt 16 år sedan vi rest i Medelhavsregionen på tu man hand.

Det finns folk som tycker södernresor sommartid är stolleprov. Då är ju värme och naturskönhet på topp i Norden. Inte ska man packa sig in i överfulla charterplan och styra kosan mot olidligt heta semesterorter.

Nåja, point taken. Överfullt är det igen – både gator och luftrum. När vi återvände hem fick vårt plan vänta 40 minuter på avgång – det var fullt i luftrummet ovanför Grekland. Sånt är lite obehagligt att tänka på.

Men å andra sidan – nu har ju de sydliga orterna som mestadels lever på turism åter vaknat till liv efter pandemin. Det känns bra att understöda restaurang- och hotellägare. En stor förändring var att det var mycket svårt att få tag på taxin – den näringen gick i gropen under pausen då inga turister behövde skjuts.

En annan förändring var att det nu vimlade av cyklar på gator och landsvägar. ”Alla” turister hyrde cykel – och cykelvägarna var fina.

När vi reste senast 2011 fanns inte FB-grupperna med temat ”Turista på Kos” – jag har följt både en finsk och en internationell inför resan. Som ett uppslagsverk är grupperna och du kan räkna med hjälp i alla situationer. Och goda tips på saker att göra och se delas frikostigt – mycket man inte hittar i böcker och på officiella webbsidor.

Men varför resa till hettan i ett trångt plan efter köande och väntande och manipulerande? Jo, för under dessa resor kan de oväntade fina minnena och mötena ta plats.

Vi hyrde bil en dag, en lite skraltig Fiat jag aldrig i världen kunnat ratta – jag har ju insett att jag inte mer ska köra bil – och utomlands har jag aldrig gjort det. Men maken var duktig och med GPS:en i högsta hugg drog vi iväg. (Jag kan inte fatta hur vi i våra dagar klarade oss med papperskartor på vägar i Grekland, Italien och Spanien. Man har blivit bortskämd med den trygga lilla pricken i mobilen som visar precis om man är på rätt eller fel väg).

Så anlände vi t.ex. till den lilla byn Pylion, en sömnig ort med en taverna och några kyrkor – samt något som benämndes ”Hamylos grav” jag stött på i flödet. Efter ett visst krumbuktande nådde vi gravkammaren med sina 12 bås över vilken en liten kyrka hade byggts en hel del senare.

Platsens väktare, en liten man mötte oss med en glad handskakning – när skakade jag hand senast ? – och indikerade ivrigt att vi skulle ta oss en titt på den historiska platsen. Därefter ledsagade han oss in i den lilla kyrkan och gav oss varsitt böneljus. Jag skulle tända mitt från den lykta som stod framför ikonen med Jungfru Maria, maken sitt från ljuset framför Jesus Kristus.

Därefter plockade han fram en liten skål med plommon han bjöd oss på och vi försökte samtala så gott det gick med bristande språkkunskaper på båda hållen.

Det stod klart (liksom på alla håll där vårt hemland efterfrågades) att Finland nu står högt i kurs. Aldrig har så glada miner blivit reaktionen på den ju vanliga frågan om varifrån man kommit. Mannen vid Hamylos grav visade också med gester och miner vilka folk han sannerligen inte välkomnade till sin sevärdhet!

Här syns turist och värd (den senare högst upp till höger på fotot). Plommonkärnorna ska vi försöka plantera i en kruka som minne av det varma välkomnandet.

Ruiner, arkeologiska museer, hela det grekiska köket, oändliga promenader på ca 15 000 steg per dag – nog är det värt att resa. Och att komma bort från bubblan av småaktiga mediediskussioner i hemlandet.

Fast tja, det gjorde man ju förr. I dag följer dagens nyheter med på färden och in på frukostbordet – på gott och ont!

Annons