Hösten överföll en snabbare än kvickt. Från en dag till en annan hade omvärlden bytt mundering från ärmlöst till vantar och täckjackor. Det märkte jag speciellt när maken och jag begav oss in till huvudstan på vår första lektion i italienska vid Arbis.

Ett antal år har vi nu mestadels rört oss med bil – oftast utanför Helsingfors centrum. Att promenera genom Kampens busstation var chockartat – alla dessa människor att väja förr, de flesta i full fart med näsan i mobilen.

Och vilket myller på Arbetarinstitutet! Vår grupp fyllde hela klassrummet och när lektionen var över trängdes en lika stor skara utanför dörren i väntan på sin lektion – spanska, estniska, tysk litteratur? Allt erbjuds och mer därtill – och allt tycks intressera.

I bottenvåningens gymnastiksal smäller klackarna i flamenco – fullt hus där också. Visst har jag rört mig i denna kulturella institution genom åren, men aldrig förr har dess vitalitet slagit mig på detta sätt. Man är ovan vid stora folkskaror, det kräver invänjning.

Och lite blyg kände sig eleven Carola när man skulle svara på upprop och presentera sig och läsa högt ur boken. Som att vara barn på nytt, fast jag nog var en av de äldsta i klassen.

Mera myller var det redan i söndags vid konfirmationen i Esbo domkyrka. Ifjol då dotterdottern T konfirmerades inföll högtiden just i en lucka då enligt restriktionerna bara några familjemedlemmar kunde delta i de kyrkliga ceremonierna.

Men i år har T fungerat som hjälpledare vid ett av församlingens läger och hon föreslog då att mommen (som ju ändå oftast hänger i kyrkan) kunde delta i denna festlighet istället. Fullproppat av konfirmandernas familjemedlemmar var det, men en liten mommo och mofa kunde klämma sig in i bakersta raden.

Det är helt förkylt med mig i kyrkan nuförtiden. Inte en enda psalm kan jag sjunga från första versen, först måste klumpen i halsen bort. Rörelsen drabbar mig i varje sväng! Speciellt fint var det att märka att en stor del av församlingen – inte alla med kyrkvana – stämde in i de bekanta psalmerna med kraft. Blott en dag, Tryggare kan, Jag lyfter ögat mot himmelen …

Och när stunden kom då faddrarna kallades fram att välsigna sina gudbarn bildades en mur av ryggar kring de unga. Klump i halsen då också …

Hade glömt vilken underbar rit konfirmationen är, så många berörande skeden, så många människor som berörs.

Och när kantorn klämde i med postludiet – det var faktiskt temat från Indiana Jones-filmerna – kände jag att min bägare flödade över.

Det är gott att vi människor kan komma samman igen, det är gott att komma ut bland folk!

Hjälpisarna hade många uppdrag: de agerade kyrkvärdar, deltog i processionen, samlade kollekt och läste förbön.
Annons