Vankelmod

Nån sorts halvdan förkylning har drabbat mig. Till den droppande näsan och raspiga halsen kan också den nyrenoverade arbetsmiljön ha bidragit. Väldigt mycket dofter och damm och outvädrad reparationsluft att tackla nu. I går rann min näsa som en kran hela eftermiddagen.

Hängigheten är ett faktum, på ett obestämt sätt. Varken frisk eller sjuk liksom. Har hittills besparats årets stora influensor, kanske är det dags nu. Eller inte. Kanske tillfällig allergi. Eller nåt.

Ute är det också varken – eller. Snön har smultit bort, solen visar sig sparsamt.

Min själ har ännu inte landat efter återflytten till flotta arkivhuset. Jag får inte till nån arbetslik aktivitet. Sitter och tittar på tomma väggar där inga tavlor eller planscher ännu fyller de vita ytorna. Är hemma, men ändå i främmande miljö. Skrivbordet är placerat mot en annan vägg, ljusförhållandena är andra, jag vet inte riktigt hur högt jag vill ha det höj- och sänkbara bordet.

Jag håller med: det ovanbeskrivna är den mest skamlösa kavalkad av i-landsproblem man kan tänka sig. Förutom allergiproblemen då.

Vankelmod kräver motåtgärder. När byggställningarna som nu inlindar huset i en tät kokong tas ner, när solen tittar in i rummet tror jag det släpper. När jag kan öppna fönstret och få in en frisk fläkt varm vårvind.

Det är inte konstigare än så. Sen tror jag den första cykelturen ner till en isfri strand blir en vattendelare också. Tipsad av dottern har jag också anmält mig till en kurs i ChiBall – nånting mittemellan yoga och ”allmänt välbefinnande-filureri” hon själv tyckt är rätt kul. Varför inte? De av jobbet tillhandahållna idrottskupongerna gäller också där, så ett försök duger.

Bara inte sitta vankelmodig i knuten. Och ikväll när maken ger sig ut på av abiturienterna tillställd lärarmiddag ska jag bjuda mig på räkor och bubbel.
Och nåt smörigt i filmväg. Och sen blir det weekend.

Nästa vecka har jag sedvanlig vinträff med gamla körväninnan. Och på lördag blir det damsupé med ”tjejgänget”.

Det tar sig.

Först tänkte jag illustrera med en grådaskig vy från köksfönstret. Men fick sen syn på T:s färggranna komposition, skapad senast då hon var här. Visst betvingar det gråheten!

Vill man recenseras?

Vid uppnådda 60 år kan jag konstatera att jag skrivit en hel del. Också böcker, både ensam, i par med nån annan eller tillsammans med ett större arbetslag.

Jag har skrivit om ramsor, minnesverser, lekar, fester, om hur de finlandssvenska traditionerna har samlats in, jag har skrivit om spökhistorier, om barntraditioner och kyrkoturism. Just nu har jag publicerat en stor arkivhistorik tillsammans med tre kolleger, jobbar tillsammans med en fjärde kollega med festseder i ett bredare perspektiv och har personligen lämnat in ett manus om finlandssvenska ordspråk.

Gemensamt för allt detta fåfängliga skrivande är att nästan ingenting av det har uppmärksammats, än mindre refererats eller recenserats i finlandssvenska dagstidningar. Böcker kan ha sålts slut, ja en var t.o.m. välsäljande bokklubbsbok i västra grannlandet. Men jag har hört oändligt lite om vad mina medforskare, eller den finlandssvenska allmänheten har tyckt om mina texter.

Jag är inte ensam om detta öde, nej tror jag det, att sitta och jobba i ett vakuum, s.a.s.. Ibland undrar jag hur det skulle kännas att vara en av dom författarna som kan invänta en recension i snabb takt, säkert som amen i kyrkan och brevet på posten. Det måtte vara annorlunda.

Jag har fullständigt slutat förvänta mig någon som helst reaktion på mitt arbete. Ibland smyger det fram någon kommentar när man rör sig bland folk. Men det är oändligt sällan.

När det hänt på bredare front, nån enstaka gång, då var det en sågning som nästan tog musten ur en. Nån kollega som ville hämnas och ösa galla. Så det är kanske lika bra att det är tyst i huset.

Man får koncentrera sig på hoppet att ens skriverier kommer en anonym framtid till nytta. Om man inte slutar med verksamheten, alltså.
Men det är bara inte ett alternativ.

Dags att dra några streck

Dagen tillbringades i framtidsplanering inför 2014 med kollegerna. Platsen var restaurangen i Botaniska trädgården. Vädret var magnifikt, man kunde luncha utomhus och vi planerade ganska effektivt. Funderingarna börjar dock färgas av att några av oss börjar skymta en glimt av pensionsåldern i horisonten.

Det känns bra att börja packa ihop sitt värv – nåja, får jag leva är det ju faktiskt ett bra tag jobb kvar. Men det börjar dra mot avrundningen. Inte starta något överambitiöst mera. Inte förargas och förtvivlas över destruktiva nyordningar längre. Njuta av att leverera det man kan, och äntligen försöka inse att man nog kan ett och annat.

Hem till plastpaketet där astmatiske maken inte befinner sig väl. De obefintligt små gluggarna i plasten släpper inte igenom en pust luft, men nog kaskader av byggdamm. Och arbetet har knappt börjat.

Sen tänkte jag dra ett annat streck också. Det är bara att konstatera att kyrkokören som förgyllde mitt liv i 18 år nu är ett minne blott. Ett litet berg av samlade noter finns kvar. Dem tänkte jag kallt slänga i papperskorgen igår kväll, det är ju bara kopior.

Men det gick inte. För ju mer jag bläddrade bland kompositionerna, desto mer stockades det i halsen. Det blev en för stor dos glada minnen blandade med sorg och vemod. Jag beslöt att dela upp det hela i två högar. Den musik jag kan undvara, som gick mer spårlöst förbi, och den som förknippas med positiva hågkomster och med kantor Olavs enastående musikskaparförmåga. Den senare högen blir nog med tiden en källa till goda associationer.

Jag ska göra den uppdelningen i kväll, tror jag. Och sen går nog maken och jag ut på en drink under eken på gården. Svalkar upp oss lite, till kropp och själ.