Påskharen kom – och Jesus har uppstått!

Det visade sig att påskharen inte alls  glömt mig, som jag trodde i senaste blogg. När jag anlände till påskdagens middag hos dottern meddelade T och S redan på trappan att påskharen sänt bud om att mommos chokladägg i år anlänt till familjen F:s adress. Det var bara att börja leta! En glad överraskning, nog hade det varit snopet om haren idkat åldersrasism!

 T överlämnade en gåva till, ett fint litet i skolan förfärdigat häfte ”Min påskbok” där hon skrivit ner och illustrerat de centrala bibliska händelserna. Maken är i likhet med många andra  mycket skeptiskt inställd till lågstadiets undervisning i biblisk historia. Jag vet inte, jag.

Det känns viktigt att barna tidigt får del av det kulturella arvegodset som är anknutet till årets fester. Jag gick ju själv i söndagsskolan under folkskoleåren och tycker mig ha fått en rätt sund bibeltolkningsinstinkt på den vägen. Kristen förblev jag också, en och annan glansbildstolkning till trots. 

Det centrala och viktiga blev liksom kvar. 

T, S och jag ser en hel del på kyrkokonst tillsammans. Om det är något som fängslar barn är det väl just den både drastiska och stämningsfulla ikonografin i kyrkorna. Bilderna inbjuder till – nej, de ropar på diskussion och fundering. Det är barn bra på, att ta in också mindre tvärsäkra tolkningar som kan sättas under luppen. 

Nej, jag tycker inte heller att man ska pressa in någon form av rätlinjiga eller fundamentalistiska historier i barnens tankevärld. Men ännu värre synes det mig att undanhålla dem det som egentligen är kärnan i varje trossystem: tron på det godas seger över en ovedersägligen existerande ondska. 

Jag är jättedålig på att argumentera om religion och för trosundervisning. Och det orkar jag inte heller. Men faktum är att jag blev jätteglad över T:s fina illustrationer av en böjd, sorgsen Jesus i Getsemane, tre dystra kvinnor vid ett fjärran kors, vaktat av en illmarigt grinande man. Och på sista sidan en brett leende ängel som förkunnar ”Jesus har uppstått, hurra, hurra”. 

För mig som inte kom iväg till kyrkan just alls denna påsk kan man säga att ”Min påskbok” blev rena rama förkunnelsen! Jag läste den faktiskt flera gånger och tror knappast något sagt ur predikstolen kunde ha fungerat bättre!

  

Barnförbjudet

Tillbaka från mångsidig damresa till Stockholms stad. Idag fördrevs tiden bl.a. på Djurgården i de paradisiska trädgårdarna kring Rosendals slott.

Sen tog vi en tur till slottet också. Men det gav besk smak, så det hade jag kunnat undvara. Där presiderade nämligen den otrevligaste guide jag kommit nära i mitt liv. Från första stund manade hon sin lilla gästskara att inte stå för nära möbler, hålla handväskorna på magen, hålla sig mitt på golvet. Särskilt illa blev en mor med liten dotter behandlade. Flickan betedde sig enligt mitt omdöme exemplariskt, men icke. Det var ingen ände på tillrättavisningarna från guiden.

– flickan stod för nära stolarna- förbjudet
– hon satt på knä på golvet en sekund och besudlade mattan (som ju bara var en kopia tillverkad på 1970-talet) – förbjudet
– biljettkassan hade lovat att den lilla fick vandra kring i strumplästen – de stora platstossorna hade ju knappast hållits på de små fötterna – det visade sig emellertid också vara förbjudet för strumporna var nog smutsiga

Såhär gick det på rum efter rum. Det övriga sällskapet skruvade på sig. Till sist fick mamman nog. ”Vetdu, nu tror jag vi tackar för oss”,fräste hon och vände på klacken.”Den tanten var inte mysig”, sa hon åt lilltösen.

Vad tror ni guiden sa då? ”Jaha då, men se till att ni inte stiger på den delen av trappan som är mattbetäckt”.

Stämningen under resten av turen var beklämd. Särskilt som man kunde höra mamman vråla ut sitt ursinne över bemötandet hos receptionisten i bottenvåningen. Harangen slutade med ett trefaldigt ”SKÄMS, SKÄMS, SKÄMS”!

Instämmer av hela mitt hjärta. Detta museum borde ha en stor skylt med texten BARNFÖRBJUDET på trappan. Men vad hade Karl IV Johan, husets herre tyckt om det, tro? Enligt guiden Sofia hade ju han lagt hönsnät kring sitt allra finaste porfyrbord, annars fick barnbarnen rusa runt i farfars salonger.

Paradoxen blev nästan skrattretande. Makaber därtill. Och mitt budskap är kort: på Rosendals slott har man inte hört om museipedagogik. Eller ens vanligt hyfs och vett. Utsätt inte barn för det! Och inte vuxna heller!