Dinosaurier på bordet

Mitt hundrade blogginlägg är detta, minsann. Då måste jag få skriva om något riktigt roligt, nämligen barnkalas. Födelsedagskalas är något jag studerar i mitt jobb, med den följden att varje kalas jag är bjuden på registreras i min hjärna, fotograferas och arkiveras när jag är återkommen till jobbet. Såna är vi folklivsforskare, och våra familjer tar oss med ro.

Igår var det fröken S som firade 4 år i kompiskretsen. Uppför den snöiga backen trampade de i mörkret, 7 små gäster följda av mammor och pappor. Skalade av sig lager på lager av vinterplagg, överräckte lite förläget sina paket till den likaledes echaufferade jubilaren, fick sina partyhattar och lotsades till övre våningen för allt det som tillhör ett kalas: tårta, godis, saft, mete – och mest av allt fritt spring-omkring.

Tema skall det vara på kalas – och eftersom S är dinosaurus-galen var temat givet. Det var dinos på ballongerna, dinos i godispåsarna, små dinos betade i karamellhögarna och dino-ljus blåstes ut på tårtan. Hattarna hade dino-stuk och cup-cakesarna var dino-gröna. Mycket var köpt i god tid på mammas och mommos resa till Berlin, KDW hade en imponerande dino-avdelning, urdjuren är i tiden.

När mor E var liten hade hon Halloween-födelsedag (redan 1987 ca) och när syster T firar ska det vara prinsessor och blommerier. Don efter person ska det vara, annars är födelsedagen en meningslös högtidsdag.

4-5-åringar är tacksamma festfirare. De är oberörda av vuxet deltagande – mommo får gärna hänga med, de är glada och okritiska. Snart nog slår förpuberteten in och festkretsens krav dikterar agendan. Men än så länge är det påhittigheten som regerar – och alla ville ståta i sin dinohatt kvällen ut.

En och en halv timme senare pälsade de sju på sig, vinkade lite småsömnigt och försvann i mörkret. Vad tyst det blev!

Vad har du fått, S?

Jag vill smaka på allt – på en gång!

Annonser

Ett retuscherat år

Mitt första halvår som bloggare är till ända. Bloggservicen har sänt mig årsstatistiken som inte är helt oäven. Men ett står klart: mest läsare har jag haft då jag skrivit sorgsna och dystra bloggar. Roligt var att det lästes mycket då jag skrev om den gripande Jonas Gardell-filmatiseringen som stod mitt hjärta nära. Men det är ganska kryptiskt detta med bloggar: hur kan nån veta att min blogg med namnet ”Ett beslut” var intressantare än andra inlägg med lika neutrala rubriker? ”Kyrka” kanske är ett sökord som lockar?

Just i dag domineras både Facebook och bloggvärlden av nyårssammandragen. Man skriver klokt och besinningsfullt, man drar ihop året i bild och text. Julbreven som kopieras och postas har flyttat in också i de sociala medierna.

Ofta är det ett retuscherat år man ser i dessa sammandrag. Såsom i fotoalbumen är det semestern och högtiden och livets gyllene stunder som präglar den dokumenterade bilden av det förgångna. Man fotar ju i allmänhet inte på sjukhus och i nödsituationer – ja utom min underbara dotter som delat med sig både alopecia-skalligheten och det jobbiga njuringreppet också i bildform.

Nyårskväll. Det smäller av raketer kring stugknuten. Jag är varm av en mugg glögg. Jag oroar mig lite för T som på blanka festkvällen fick spysjukan – kanske densamma som lillasyster hade på juldagen. Innan hon fick öroninflammation…

Några minnen i bildform vill också jag dela från året som gick. Bilder som symboliserar det viktigaste för mig i livet, kan man säga. Först en bild från dottern E:s och min resa till Berlin i maj. Årliga ”mammornas morsdagsresa”, detta år i glädjen över att njurproblemet var åtgärdat. Kaffe och bakelser i TV-tornet.

Sen några körväninnor på kyrkosångfestresa. Den kören finns tyvärr inte mera.

Resa med familjen, det roligaste av det roliga. Här på väg till Pafos i juni.

Och utflykt med andra väninnor. Blir bara viktigare med åren att hålla ihop.

Och så kära gubben. På resa förstås, till Edinburgh.

Det var året i retuscherad form. I bakgrunden finns glädje,  besvikelse och sorg i en salig röra. Men finns stöttepelarna där – då klarar man det.

Fortsätter väl blogga – det har liksom blivit en vana – eller en ovana.

Goda nya tider år 2013 tillönskas alla läsare!

Efterjulsstämning

Den tradiga perioden oxveckor har inte ännu inletts, men tröga känns dagarna ändå. Nyåret har jag aldrig haft någon förkärlek för, det är trist och vemodigt hur mycket hummersupeer annat folk än förknippar med firandet.

Snön är inte längre julkortsvit, granen ser smårufsig ut, TV- serierna tar oväntade hemska vändningar (nej jag skall inte slira in på spoiler-spåret, ni som är intresserade har nog ren sett eländet, eller ser det snart).

Daskiga reaskyltar dominerar köppalatsen och allt är liksom i ett liminalt övergångstillstånd. Jag längtar faktiskt till mitt bökiga manus i arbetsrummet på jobbet, till ordnade veckoprogram och reda i helgdag och vardag.

Visst finns det ljuspunkter: lite portvin kvar i buteljen och en bit stilton i skafferiet. Snart firar vi Runebergsdag och påsk och sommar nalkas!

En traumatisk ljusbringerska

På Facebook framspann sig häromkvällen en liten tråd om Lucia-firandet. Skolornas firande har redan startat med dräktprovning och omsider skall ljusbringerskan själv väljas både nationellt och inom varje enskilt lucietåg. Jag blev glad då jag hörde att valet i barnbarnet T:s förskola skall ske genom lottdragning. På Facebook framträdde nämligen vid sidan om sedens vackra sidor också traumatiska minnen hopkopplade med evenemanget.

Nuförtiden hör ju till traditionen att både gossar och flickor – dessutom hela tåget skall kunna träda fram bärande ljuskrona. Ibland i alla fall, fast det vanliga väl ännu är en – kvinnlig – ljusdrottning följd av kvinnliga tärnor och manliga stjärngossar. Men hemska minnen kunde relateras – värst tyckte jag det var med vännen S. som fått stå bakom ett skynke och med klar stämma – på italienska – framföra luciasången medan klassen skönlockigaste tös stod framför skynket ståtande i luciaskruden. En gammal god tids psykologi och pedagogik.

Mina minnen från flickskolan färgas av att vi elever naturligtvis också fick spela byxrollerna i alla sammanhang – jag har således framträtt som kung i sagospelet ”Mårten med förståndet”, agerat Josef i jultablån och i flera repriser iklätt mig stjärngossens struthatt. Att en rultig mörkhårig tjej skulle ha kunnat aspirera på huvudrollen i luciabaletten var så otänkbart att det inte ens kändes traumatiskt.

Dagens luciakandidater i Hufvudstadsbladet testas på betydligt mer än lockar, leende och sångröst. I intervjuerna skall de yttra sig både om åldringsvård och dagismat, om rasism och mobbning – t.o.m svara på en fråga om vad staten borde satsa på för att finländarna skall må bättre. Lucia skall alltså vara både klok, god och besitta en kommunalvalskandidats förmåga att tackla social-politiska spörsmål.

Men sen  frågar man också om de tycker bara flickor skall få vara Lucia. Tydligen är Luciaväsendet  så centralt att alla – både kvinnor och män – vill associera sig med rollen – och inte bara i parodiskt syfte.

Jag får jag erkänna att mina ögon tåras varje gång jag ser ljuslågorna fladdra och hör unga ljusa stämmor stämma in i ”Natten går tunga fjät”, eller nån annan variant av luciasången.

Några år sedan besökte maken och jag Sicilien och tog en tur till Syrakusa, St Lucias hemstad. (Barnbarnet T. tyckte att landet vi besökt i så fall måste heta Santalucien, men hävdade att Lucia i dessa dagar bor i Storkyrkan i Helsingfors – på vars trappa hon visar sig en gång om året).

Syrakusa har St Luciakyrkan med Caravaggios fantastiska målning av helgonets död, flera Luciastatyer och massor av turistkrafs med det sköna helgonet bärande sina ögon på en bricka. (Se bilden nedan). I det lokala församlingsbladet fanns en bild av ”un gruppo fedeli della Finlandia”som vallfärdat till kyrkan. Finländarna älskar den dramatiska, traumatiska ljusbringerskan verkar det som – och så även jag – trots allt!

Trettio dagar har november

Mitt i augustivärmen minns jag att jag bloggade om november och julväntan. November som jag utnämnt till min favoritmånad – alla dess 30 dagar.

Det jag gillar är ju hur ljusets fest sakta smyger sig in. Först med att proklamera vart det barkar är alltid de brittiska damtidningarna. Novembernumren (som ju publiceras redan i oktober) har julklappsbilagor med förslag på gåvor i alla prisklasser. En särskild avdelning finns för ”stocking-fillers” små presenter för julstrumporna. Eftersom dottern efter många inspirerande resor till det juliga London sytt sådana åt alla familjemedlemmar intresserar också de tipsen.

När vi här i norden firar Domsöndagen en vecka före advent, då ställer man i Anglikanska kyrkan till med Stir-up-Sunday. Namnet kommer från dagens kyrkliga inledningsord, men medan vi sjunger min älskade domsöndagspsalm  med uppmaningen ”Vaknen upp en stämma bjuder”, associerar de engelska hemmen uppmaningen till att ”stir up the christmas puddings”. Denna dag inleds jultidens matlagning med att röra ihop julpuddingarna som ju skall stå och dra sina veckor. Fältslaget julen har därmed inletts.

I vårt festår föregås ju domsöndagen av den suggestiva Uppbrottets söndag – då man läser den tänkvärda texten om de visa och de fåvitska (härliga ord) jungfrurna med sina oljelampor. Allt detta allvar och dunkel bäddar för första advents glittrande glädje och jubel. Jag älskar de tvära kasten i kyrkoåret mest.

När vi kommit till advent då rullar allt för fort och intensivt. Då hinner man inte njuta mer. Det bästa med min jultid är den första julglöggen, den lite för tidigt tända adventsstjärnan, den första julskivan med adventsmusik på CD-spelaren, små ljusglimtar i mörkret. Trettio dagar för det har november – och inte en dag för mycket är det!

Adventsstjärnan i Petrikirche, Hamburg, sparsmakad adventspyntning.

Surpuppornas jubeldag

I dag är det tisdag och Svenska dagen och valdag i USA och Surpuppornas jubeldag. Den sistnämnda  firas åtminstone  i den Ekremska klanen. Jubeldagen infaller sporadiskt,  och sällan firar flera familjemedlemmar den samtidigt. Men så var fallet i dag. En riktig mega-jubeldag.

Bloggaren var sur redan på morgonen. Det var mörkt, motigt, fortfarande hest och snörvligt. Ingenting speciellt inträffade under arbetsdagen. Men bloggaren var ändå sur och omotiverad.

Dottern ringde. Hon var förkyld och sur av olika anledningar. Vi ventillerade surheten i största samförstånd en stund, för vi var ju inte sura på varandra.

Sen sammanträffade bloggaren med maken. Han var sur på allehanda. Sen blev vi ännu surare tillsammans för att vi fick köa oändligt hos teleoperatören. Det var en käring (alla kvinnor är jävla käringar en sur dag) som i oändlighet valde fodral (!) till sin mobiltelefon och krävde den enda kundbetjänarens odelade uppmärksamhet.

På surpuppornas jubeldag knuffar alla mötande fotgängare till en och det blir ständigt rött ljus i trafiken vid de övergångar man skall använda. Rött ljus som hakar upp sig.

Surpupporna skulle pigga upp sig med en bit mat och ett glas vin. Först på den sjätte krogen rymdes vi in. (När har tisdagen blivit en sådan äta ute-ta en drink dag?)Vi fick vänta 50 minuter på våra enkla tapas-tallrikar. Då de anlände motsvarade en av portionerna inte beställningen.

Nu kommer det nog ingen buss, morrade maken, där vi stod och huttrade i isregnet. Men se det gjorde det. Och nu är snart Surpoppornas jubeldag till ända. Jag undrar om det hela beror på att vi steg upp med fel fot först i morse. Nästan alla som svarade på min frågelista om ”Tur, tydor och trolldom” var övertygade om att dagen är förstörd om man börjar den på vänster fot. Så för säkerhets skull skall jag vara påpasslig i morgon. För Surpupppornas jubeldag är en riktigt eländig kalenderdag!

Ljus- och festhelg

Höstmörkrets djupaste botten är nådd. Ja, egentligen är ju natten åtminstone enligt folktraditionen längst på Luciadagen, men det är nu innan julilluminationerna har knäppts på mörkret och dimman känns dominerande.

Allhelgonatiden är suggestiv och driver oss att tända ljus i alla sammanhang. Gårdagskvällen höll vi parentation också i vår församling, tände ljus för alla dem som dött under året. Min kyrkokör sjöng vid tillfället och många av de upplästa namnen var mig bekanta: makens barndomskamrat, min skriftskolpräst, dotterns f.d. pojkväns pappa …. Seden att tända ljus är vacker, men i min församling har ljusfestens popularitet under de senaste åren avtagit. Av 132 avlidna hade kanske enbart ett tiotal släktingar eller vänner närvarande.

Jag hoppas uppslutningen var större i andra församlingar. Kanske valde man att tända sitt ljus på begravningsplatsen i stället?

Parentationen följdes liksom den sedvanliga söndagshögmässan i dag av ”kyrkkaffe”. Jag har i allt högre mån börjar uppskatta denna stund av kaffe och dopp och ”delad gemenskap” (som prelaterna brukar kalla det). Man pratar och bekantar sig alltid bäst vid en måltid. En ny besökare får kanske samla mod för att komma in i gänget. Men det brukar ordna sig, kyrkfolk är notoriskt nyfikna på nykomlingar – och absolut förnöjda över att gudstjänstfirarskaran ökar. Jag tror också att maten och drycken minskar tendensen att kivas om teologiska oliktänkanden.  Den gemensamma måltiden förenar.

Festhelg blev det också  i familjen. Dottern bjöd på födelsedagsmiddag – tja den tillreddes av svärsonen. Temat var ”junk food – gourmet” – pommes frites tillagade från grunden, friterade lökringar, rimmat kött som fått mörna i timmar, blåbärspaj, mustigt rödvin …

Och som alltid berättar jag vid födelsedagskalaset samma historia: om hur jag 5.11 1980 i väntans sista stunder hörde radionyheterna proklamera att Ronald Reagan vunnit presidentvalet. Hur jag tyckte att han inte precis gjorde världen bättre att födas till. Jag behöver nog inte skriva ut vem jag håller tummarna för i årets presidentval.

Rätta kvällen för Halloween

Märkte just att det i dag är rätta kvällen för Halloween, den sista oktober, All Hallowes Eve, kvällen före All Saints Day. Hos oss firas ju Allhelgonadagen på lördag vilket har råddat till festmönstret för den som verkligen vill högtidliggöra den importerade helgen.

Halloween är festen traditionsvetarna inte trodde skulle kunna slå igenom i Norden. Av innovationsfesterna anade man att Alla hjärtans dag skulle ha en chans också hos oss, men Halloween – aldrig på tiden! Vi har ju en allvarstyngd traditionsdominant i Allhelgona och barnen får sitt lystmäte på utklädning vid påskhäxtiderna. Nej, det var mot alla festens och logikens lagar och regler.

Nå, 1990 hade den svenska barntidningen Kamratposten dundrat på rejält om hur kul Halloween är, och en av dem som beslöt sig pröva på var tioåriga dottern E. Hon ställde till med så ett regelrätt Halloween-födelsedagskalas det gick på den tiden – det fanns ju inte så mycket rekvisita att köpa, men vi gjorde vårt bästa – jag tror vi var ganska tidiga med detta. Jag bredde blodiga handen-smörgåsar och vi hade en stor bild av en pumpa på ytterdörren.

Sen tog införandet av seden en paus – först 1997 var tiden mogen för en mera total introduktion av festen i vårt land. Nu rullar det på i olika former, mer eller mindre aktivt. Som folklorist har jag intresserat följt med innovationsförloppet, samlat information, kollat reportagen i lokaltidningarna, själv skrivit artiklar, hållit föredrag och yttrat mig i medierna. Stundom går tidningsdebatten het, religiösa grupper, dagispersonal och föräldrar har starka åsikter om firandets lämplighet.

Jag kan dels hålla med den rikssvenska etnologen Jonas Frykman som har betecknat festen som en bönhörelse i handelsmännens kommerstomma höst. Han har emellertid också sett på seden som ett exempel på infantiliseringen av festerna här hos oss – ute i världen är ju inte Halloween bara en harmlös barnkarneval, den har mångfacetterade sidor – också mörka sådana.

Nåja, nu skriver vi 2012 och två nya fröknar i familjen har upptäckt firandet. T och S har lusläst leksakshandlarnas Halloweenkataloger och fått sin mor – den tidiga pionjären på området – att sy kostymer, ordna kalas med röda dukar och kandelabrar och t.o.m. följa med på en liten Bus eller Godis- runda på egnahusområdet.

Men frågan är – vilken kväll skall man gå? I kväll är det mitt i veckan-afton – ingen tänker här ännu på Allhelgona-afton. På själva Allhelgonadagen finns det folk som tycker ett kringvandrande utklätt stojande barnfölje sitter illa. Följden blir en utsträckt halloweenperiod då det varje kväll kan bultas på dörren med den uppfodrande frågan ”bus eller godis” -”karkki tai kepponen”. Det gäller alltså att ha godiskorgen redo. Innovationsfester kräver innovativa tag av festarna!

Efter festen

Nästan hela mitt traditionsforskar-yrkesliv har jag studerat fester och funderat över deras uppbyggnad och struktur. Allt emellanåt har jag fått omsätta teorin i egen praktik och se på det hela inifrån. Som i går kväll då vi firade Folkkultursarkivets 75 år i Svenska litteratursällskapets egna hus vid Riddaregatan 5.

Det blev en fantastiskt lyckad fest – men varför? Ibland anstränger man ju sig som attan och firandet faller platt. Men i går skimrade kvällen från början till slut. Av någon fest-teknisk anledning – eller rena magin.

Nåväl – vi hade verkligen tänkt till i förväg: gästlistan var komplett och ett alldeles lagom antal 55 stycken anmälde ankomst. Det blev en perfekt mix med anställda från nu och fordomdags, med arkivets vänner och samarbetspartners från olika institutioner. Sorlet startade genast när skaran fick ett glas bubbel i hand och fortsatte hela kvällen.

Maten var gudomlig, närproducerad och delikat. Den och de tillhörande ekologiska vinerna presenterades vitsigt av medlemmar i den kunniga catering-staben. Allt fanns i rikt mått, inget tog slut – en lucullisk måltid!

Festtalen var många, personliga och hjärtliga – ett moln av gemyt och trivsel låg över festsalen. Ja salen var ju genomtänkt dekorerad och smyckad – förvandlad till oigenkännlighet, vorden ett glimrande festutrymme.

Mest tror jag den fina kvällen berodde på att alla verkligen lagt sig själv i blöt. Jag tänker på kollegan Anne som sammanställt en underbar och humoristisk festkantat för stråkar och kör, jag tänker på alla oss kolleger som framförde den och t.o.m. suttit hemma och trallat på de ibland invecklade tongångarna. Hur rolig den gemensamma ansträngningen var.

Jag tänker på talarna som funderat ut vackra, värmande ord och finurliga presenter. Det var fest när den är som bäst. En enande helande upplevelse som ger kraft för framtiden.

Skriver den lilla hjälpgumman som (lite fumligt, men med stor glädje)  agerade toastmaster – och aldrig har kramat så många personer förr i sitt liv – d.v.s. under samma kväll. Se, det var en fest att minnas!

Professorerna Bo Lönnqvist och Ann-Mari Häggman improviserar fram ett festtal.