Din historia, min historia

Jag är igång igen. Personligen för 31 gången. Med en ny frågelista, alltså. Varje år sänder vi ut dem, vi på Litteratursällskapets folkkultursarkiv. Närmare 400 fasta meddelare har vi i vårt nät, många svarare som kommer och går och kanske kommer igen när temat lockar. Nästan 4000 finlandsvenskar har svarat på listorna genom tiderna. Lägger vi till skoleleverna får vi nog öka antalet med några tusen. Publicerar vi en webblista svarar helt nya människor.

Endel svarare deltar bara en gång, andra är med i 40 år på raken.

Med så många finlandssvenskar har arkivet alltså haft brevkontakt under en period på dryga 50 år. Jag tycker frågelistverksamheten hör till det roligaste i mitt jobb! Du är i direktkopplad till fältet på ett väldigt konkret sätt.

Just nu gäller mina frågor ”Sekulära livsfester”. Det finns nästan inga uppgifter i arkivet om hur man firar namngivningsfester eller vuxenblivningsfesten efter Prometheuslägret. Lite dåligt med nyare beskrivningar av kyrkliga dop och konfirmationer också, faktiskt.

Så vi måste fråga allmänheten. Som ofelbart hör av sig – sänder oss sin egen lilla bit av dagens stora traditionspussel. Bilden blir klarare med varje ny bit som sätts på plats.

Ofta ringer folk också och pratar om temat, eller ställer frågor i mail. Det kan säga pling i min telefon mitt i natten – då har någon meddelare skrivit färdigt och sänt mig sitt svar. Varje dag ligger en bunt svarskuvert i postfacket – spännande att öppna.

Aldrig är folkloristens jobb så fartfyllt som i frågelist-tider. Och tycker jag det är roligt att läsa svaren nu, hur fängslande ska de inte vara om några hundra år.

Berättelserna om din och min samlade historia.

Vill man recenseras?

Vid uppnådda 60 år kan jag konstatera att jag skrivit en hel del. Också böcker, både ensam, i par med nån annan eller tillsammans med ett större arbetslag.

Jag har skrivit om ramsor, minnesverser, lekar, fester, om hur de finlandssvenska traditionerna har samlats in, jag har skrivit om spökhistorier, om barntraditioner och kyrkoturism. Just nu har jag publicerat en stor arkivhistorik tillsammans med tre kolleger, jobbar tillsammans med en fjärde kollega med festseder i ett bredare perspektiv och har personligen lämnat in ett manus om finlandssvenska ordspråk.

Gemensamt för allt detta fåfängliga skrivande är att nästan ingenting av det har uppmärksammats, än mindre refererats eller recenserats i finlandssvenska dagstidningar. Böcker kan ha sålts slut, ja en var t.o.m. välsäljande bokklubbsbok i västra grannlandet. Men jag har hört oändligt lite om vad mina medforskare, eller den finlandssvenska allmänheten har tyckt om mina texter.

Jag är inte ensam om detta öde, nej tror jag det, att sitta och jobba i ett vakuum, s.a.s.. Ibland undrar jag hur det skulle kännas att vara en av dom författarna som kan invänta en recension i snabb takt, säkert som amen i kyrkan och brevet på posten. Det måtte vara annorlunda.

Jag har fullständigt slutat förvänta mig någon som helst reaktion på mitt arbete. Ibland smyger det fram någon kommentar när man rör sig bland folk. Men det är oändligt sällan.

När det hänt på bredare front, nån enstaka gång, då var det en sågning som nästan tog musten ur en. Nån kollega som ville hämnas och ösa galla. Så det är kanske lika bra att det är tyst i huset.

Man får koncentrera sig på hoppet att ens skriverier kommer en anonym framtid till nytta. Om man inte slutar med verksamheten, alltså.
Men det är bara inte ett alternativ.

Kyrktagningsseder och annat vardagsbök

Etiketter

folkloristik

Vardagsknoget på exilkontoret har rullat in i sina invanda spår.

Klockan 6.10 ringer väckarklockan. Snooze trycks på högst 2×10 minuter. Morgonsysslor. 7.41 går bussen. 8.20 på kontoret.

Sen börjar småningom dagens arkivaliska studier, förarbetena till ”Stora finlandssvenska festboken” märkesverket i vardande. Grannen I rummet bredvid stökar just nu med kapitlet om kalenderutveckling. Jag läser uppteckningar om dop, barnsängskalas och kyrktagning.

Det är underbart men ställvis fasansfullt tråkigt. Kollegan A och jag har dock konstaterat att inga genvägar finns när man ska skriva om folklig fest. Du måste plöja igenom mycket material, texter som ofta i det närmaste är identiska, skenbart triviala berättelser, poänglösa beskrivningar.

Mitt i denna massa av information träder nämligen småningom mönster fram, de döda anteckningarna börjar leva, du börjar förstå vad som händer.

Där står de, storgudmor och piggudmor, i sina svarta schalar, plockande med dopbarnets fina spetsmössa, allvarliga i sitt uppdrag. Där kommer den raska unggudfar springande mot prästgården med barnet i famnen – det hör till, annars blir inte barnet rörligt och flinkt.

Hoppas det inte går som för gammelgudfar som kom fram med bara fällar och lakan och täcken i famnen – det påpälsade barnet har trillat ut på dopfärden.

Där ligger hon på knä, bånkonan, den nya modern, hon ska kyrktagas och eftersom hon inte är gift får hon knäböja på kala golvet, pallen är för ”ärliga mäns hustrur”. Njuggt utdelar prästen välsignelsen och räcker efter en rejäl uppläxning henne handen med orden ”gå och synda inte mer”, horbönen som den kallades.

Vi har också historian om den kavata torparänkan som efter makens död fick ett utomäktenskapligt barn. Just då prästen öppnade munnen för att efter den motvilligt uttalade välsignelsen sätta igång moralpredikan avbröt det härliga fruntimret honom med orden: ”Jag är inte den första som fått ett oäkta barn – och är jag den sista tycker jag du ska tacka mig”. Varpå hon självsvåldigt skakade prästens hand och slank ut genom dörren.

Uttryckligen detta handslag var avgörande – det var porten till återgången till det vanliga – kvinnan var åter ren, fick äta med de andra, röra sig ute. Onda väsen rådde inte längre på henne. Det var en stor lättnad, konstaterar uppteckningarna. Om man var ”ärlig mans hustru”, alltså.

Inte så länge sen detta var realitet.

Nå, sådär förlöper dagarna. I forntidens scenarior.

Ca 16.30 är dagen slut. Samlingar och kartotek slås igen.
Handla middagsmat, läsa kvälls-HBL på mobilen i bussen, diskmaskin, tvättmaskin, bloggande i den egna skrivvrån.

En angenäm tillvaro i sin enkelhet, får man konstatera!