Jag, en Senior citizen

Vi planerar en resa till London på sportlovet. Som traditionen bjuder kan man nästan säga. När jag checkade biljettpriserna till Hampton Court ( S känner sig sinnad att undersöka trädgårdslabyrinten där) märkte jag en sak: besökare som kunde bevisa sig vara 60 år fyllda fick seniorrabatt.

Det var nytt. Första gången jag kvalificerar för nån sorts pre-pensionsbiljetter! Jag googlade lite och fann att det inte alls var ovanligt. Webbartikeln ”Benefits for the over 60s” listade ”loads of exciting benefits” för oss seniorer – som ju ännu faktiskt kan ha några år till den egentliga pensionsåldern.

I artikeln konstaterades att folk i allmänhet är ”none too happy about turning 60”, men att de ekonomiska förmånerna kan lindra bedrövelsen något.

De flesta – kanske alla – rabatter beviljas bara landets egna invånare, men det var egentligen inte de ekonomiska realiteterna som fick mig att haja till. Nej, det var det faktum att jag nu definitivt räknas ingå i seniorernas lag, gänget i tredje halvleken, hur man nu vill beskriva det.

Jag har inget alls emot det, jag har levat en god stund. Och har väninnor som är tjugo år äldre. Men ändå. Var det en ny tanke.

Jag minns frågelistan ”Att bli gammal” vi gjorde på Folkkultursarkivet ett tag sen. Vansinnigt fina svar, djupa analyser, täta beskrivningar. Och en tanke var vanligast: förvåningen över att man plötsligt var gammal, att den rynkiga smått krumma tanten som mötte en på gatan i fönsterrutans spegelbild var man själv.

Själen var decennier yngre än födelsedatumet på passet.
Man såg sig plötsligt utifrån, som omvärlden ser en.
Den vägen skola vi alla vandra och jag är kommen till vägskälet nu.

Och nästan fyra pund billigare kommer jag in på Hampton Court, imagine that!

Annonser

Ljus- och festhelg

Höstmörkrets djupaste botten är nådd. Ja, egentligen är ju natten åtminstone enligt folktraditionen längst på Luciadagen, men det är nu innan julilluminationerna har knäppts på mörkret och dimman känns dominerande.

Allhelgonatiden är suggestiv och driver oss att tända ljus i alla sammanhang. Gårdagskvällen höll vi parentation också i vår församling, tände ljus för alla dem som dött under året. Min kyrkokör sjöng vid tillfället och många av de upplästa namnen var mig bekanta: makens barndomskamrat, min skriftskolpräst, dotterns f.d. pojkväns pappa …. Seden att tända ljus är vacker, men i min församling har ljusfestens popularitet under de senaste åren avtagit. Av 132 avlidna hade kanske enbart ett tiotal släktingar eller vänner närvarande.

Jag hoppas uppslutningen var större i andra församlingar. Kanske valde man att tända sitt ljus på begravningsplatsen i stället?

Parentationen följdes liksom den sedvanliga söndagshögmässan i dag av ”kyrkkaffe”. Jag har i allt högre mån börjar uppskatta denna stund av kaffe och dopp och ”delad gemenskap” (som prelaterna brukar kalla det). Man pratar och bekantar sig alltid bäst vid en måltid. En ny besökare får kanske samla mod för att komma in i gänget. Men det brukar ordna sig, kyrkfolk är notoriskt nyfikna på nykomlingar – och absolut förnöjda över att gudstjänstfirarskaran ökar. Jag tror också att maten och drycken minskar tendensen att kivas om teologiska oliktänkanden.  Den gemensamma måltiden förenar.

Festhelg blev det också  i familjen. Dottern bjöd på födelsedagsmiddag – tja den tillreddes av svärsonen. Temat var ”junk food – gourmet” – pommes frites tillagade från grunden, friterade lökringar, rimmat kött som fått mörna i timmar, blåbärspaj, mustigt rödvin …

Och som alltid berättar jag vid födelsedagskalaset samma historia: om hur jag 5.11 1980 i väntans sista stunder hörde radionyheterna proklamera att Ronald Reagan vunnit presidentvalet. Hur jag tyckte att han inte precis gjorde världen bättre att födas till. Jag behöver nog inte skriva ut vem jag håller tummarna för i årets presidentval.

Skolfarfar och företagsmormor

I morgonradion intervjuades häromdagen skolfarfar Sixten. En dag i veckan är han tillhanda i skolmiljön, agerar som han uttryckte det ”medfostrare i skolan”. ”Jag har ju ingen  större funktion”, sa Sixten anspråkslöst, ”jag är bara där för barnen”. Det är funktion som heter duga, och minsann fick inslaget också en massa positiva kommentarer på morgonradions Facebooksida. Många kände skolfarfar, eller nån annan av de 200 skolfar-/morföräldrarna i Svenskfinland – och alla älskade dem.

Barnen framförallt var stornöjda. ”De tar emot mig med applåder”, sa Sixten blygt, och berättade att han verkligen anförtros en massa berättelser och hemligheter – han har ju tystnadsplikt i likhet med lärarna. Denne man var ingen gnatig ”allt var bättre förr”-gubbe. Nej, enligt Sixten var barnen i dag kunnigare än någonsin – och underbart roliga att umgås med. Det var därför han valt jobbet – för lön fick han ju inte, bara mat – men som  bonus struktur i pensionärslivet, arbetskamrater, en känsla av att göra nytta.

Sådana medfostrare är guld värda, det förstår var och en. Jag har ibland funderat över om det vore något för mig den dag jag äntligen blir pensionär – och hoppeligen har hälsa och kraft. Jag har ju alltid gillat att fältarbeta bland barn i mitt yrkesliv, låta dem prata förtroligt och öppet – och naturligtvis vara värdig den visade tilliten. Jag minns en rolig fältvecka i Bergö lågstadium då jag fick många unga vänner och min världsbild vidgades en hel del.

I morgonradion nämnde journalisten – ja det är ju min egen dotter förresten – att det i dag också finns företags-far- och morföräldrar. Googlade upp ordet och stötte på en platsannons där man sökte en sådan till ett bygg- och inredningsföretag (i Sverige). Vad skulle denna person göra? Konkret baka bullar och koka kaffe, sköta om huset, blommorna och trädgården, hjälpa till vid olika evenemang. Värvet (som skulle skötas några dagar i veckan) kunde utgöra ”en spännande kontrast till ett avslappnat pensionärsliv”, som annonsen uttryckte det.

Servitris,  städerska och gårdskarl alltså, småsysslor för undantagsgubbar och – gummor? Knappast, för kvalifikationerna man sökte var: ”livserfarenhet från ett spännande liv, livsglädje, sinne för ordning och reda”. Sysslorna var alltså egentligen bara en uttrycksform för något mer: en närvaro, ett stöd, en trivselfaktor, en trygghet. Ja – denna person skulle förövrigt få ”lön enligt överenskommelse”.

Det här är spännande – inte därför att man till varje pris skall sätta gamylerna i verksamhet, utan för att det varslar om ett mjukare stråk i det hårda arbets-, och skollivet. Att nya värderingar är i luften. Att man söker kunskap och kompetens också i äldre förpackning. Jag tror jag applåderar lite – som farfar Sixtens skolelever!