Uppbrottets söndag, Ikea och lite annat

Maken snusar så gott bakom väggen. Vi har ätit en riktigt god middag. Biff, potatisgratäng, parmesanbakad blomkål, blåbärspaj med vaniljmascarpone. Snaps, vin, öl, och norsk cognac – Braastad köpt på konfirmationsresan till Oslo i somras.

Det var gott. Superbt. Men tar jag en tupplur nu får jag inte sömn i kväll. Det är säkert. Så jag bloggar en stump i stället.

I dag skulle jag inte gå i högmässan. Har tänkt att varannan söndag räcker, nu när kyrkan ligger en bit bort. Men så slog det mig – det är Uppbrottets söndag! En vecka till Domsöndag, två veckor till Första advent. Min favorittid i kyrkoåret. Så maken levererade mig till den redan kära hemkyrkan, medeltidsdomen med de fina väggmålningarna, de sympatiska prästerna och den fantastiska orgeln. En främling är och förblir jag i detta församlingssammanhang. Må så vara. Högmässa är högmässa.

Sen åkte vi sabbatsbrottsligt till – Ikea av alla ställen. Möbelhusets grundare – Kamprad, vad farao han heter – ogillar jag. Ateist, tydligen med föga förståelse för de troende och behovet av att stänga handeln ens en stund pga helg och högtid.

Nå en sak ska dem tillgivas: vi köpte köksstolar där i juni. Några dar sen kände jag att det definitivt var något lutande i mitt frukosterande. Mycket riktigt – benen på stolarna hade ”satt sig”, säkert under tryck av min ansenliga vikt. Jo, tjock är jag, men tjockare finns. Håller inte stolarna vikt borde ju försäljaren varna för det.

Men inget problem. Ikea ersatte stolarna till deras fulla pris. Vänligt och utan pjunk. VI köpte nya i samma bod, Kaustby heter de. Raka ben, stadig känsla. Heder åt den svenska möbeljätten, alltså. Trevlig stugstämning ger stolarna också!

Så drar vi vidare mot advent. Ikväll ska adventsstjärnan upp! Huka er alla ni som vill starta julpyntandet möjligast sent. Nu måste mörkret brytas!

Ordning och reda, löning på fredag

Eftersom denna tradiga tisdagskväll domineras av matlagning och skåpstädning får väl bloggen handla om det också. Hösten är för mig en uppröjningens tid – lite som en långt utdragen period av julstädning. Eller var det i alla fall när jag var yngre och raskare. Nu i början av oktober borde jag redan ha dammtorkat bokhyllorna, tvättat fönstren och bytt papper i köksskåpen. Men så här långt har jag hunnit: ett stycke köksskåp och en låda.

Jag plirar beundrande in i skåpet med jämna mellanrum, men fler skåp har det inte blivit än. Det sparsmakade köksinnehållet är en följd av uppröjningen i samband med fjolårets rörreparation. Det har blivit lite feng shui över kökssortimentet om man får säga så. Jag skulle vilja ha nya grejer – när vi byggde bo i ungdomen övertog vi en massa kärl och kastruller av välvilliga släktingar – nu i medelåldern skulle jag vilja ersätta dem med grejer jag valt själv.  T.ex. fattade jag under vår tripp till Berlin varmt tycke för en av kaffekokarna i raden nedan. Den gulliga som sticker ut, förstås. Den rymdes tyvärr inte med i packningen.

Med den lön jag har står emellertid valet mellan att resa och att samla klenoder – och då vinner resorna alla gånger. Man får hoppas prylarna håller ihop. En ny espressokokare har jag t.ex. inte råd med. Den fröken T omfamnar på bilden har väldigt många år på nacken – och hoppeligen fler till. (Som synes är köket lekplats för T och S också).

Det här blev en rysligt virrig inredningsblogg, märker jag. Råddig som hushållet självt. Få se om jag kan få lite fart på mig nu  – efter en styrkande kopp espresso. Ja, talesättet om ordningen och redan som fick sin lön – det var ju farmors eviga visa det. Gissa om det sken och blänkte i det hushållet! Inte fick jag sitta på arbetsbordet och dingla med benen heller …

Arvegods och ägodelar

”Vad i fridens namn skall jag blogga om i dag”, klagade jag för maken. ”Det är som uppsatsskrivning”, undervisade lärarmaken. ”Man väljer ett tema och bara sätter igång”. Javisst ja.

Och en titt i källan till all visdom, Facebook, gav dagens uppslag. I vännen Maria Stens status förekom ett citat som egentligen väl formulerar  tankar jag haft de senaste dagarna: ”Det är en fröjd för ögat att se att det finns så många vackra saker i världen som jag inte behöver”. Efter lite gillanden och halvgillanden komprimerades det i loggen till ”att njuta utan att köpa”. Precis min point!

I helgen har jag haft förmånen att gästa en väninna på en mycket speciell ö i Finska viken, Tammio. Bosättningen har rötter från 1300-talet erfor jag, idag har ön bara några året-om boare, men en 200-hövdad sommarbefolkning som slår sig ner i sina ärvda vackra trähus som kantar gräsbevuxna gränder och stigar. En osannolik idyll där forntid och nutid tar varann i hand. Ett tag sen gjordes TV:s populära Antikprogram här – för forna föremål finns det gott om. Alla med historia, alla högt älskade och vackert placerade i atmosfär-rika rum – det kan inte ha varit mödosamt för programmakarna att få ihop det avsnittet av serien!

Och där fick jag alltså vistas några dagar i allt det sköna och gröna. Som redan tidigare påpekats äger jag ju själv varken stuga eller tomt, ej heller  har jag välsignats med speciellt många ärvda klenoder. Jag har funderat över orsaken till att just mina förfäder inte lyckats skrapa ihop det minsta lilla arvegods. En förklaring inbillar jag mig vara att de flesta var hantverkare av något slag.

Vi har farmorsfar smeden, morfarsfar kammakaren, mormorsfar skomakaren, farfar byggmästaren, morfar appreturmästaren – folk som jobbade lite här och där och inte nödvändigtvis slog rot så effektivt. Resten av gänget var torpare och drängar och fabriksarbetare som knappast ägde så mycket i denna världen. De fåtaliga föremål som finns kvar vördar jag däremot med stor ömhet!

I helgen märkte jag åter en gång att det räcker långt att få ”njuta utan att köpa”. Jag har tydligen i generna att färdas genom livet med ganska lätt bagage. Men nog är det en stor fröjd med andras arvegods och ägodelar – som jag visserligen inte behöver, annat än till lisa för själ och öga!

Ovan lagrar bloggaren sköna reseminnen att njuta av – i bildform.

Trädgårdar och bibliotek

På vår kylskåpsdörr hänger en magnet med texten: ”If you have a garden and a library you have everything you need”, undertecknat ”Cicero”. Huruvida upphovsmannaskapet stämmer vet jag ej, men mitt i prick faller de visa orden. I mitt fall motsvaras de nämnda lyckobringarna av en massa blomkrukor på balkongen och en sprickfylld Lundia-hylla.

Jag har länge i livet trånat efter en täppa eller trädgård – rent av lockats av kolonistugornas välorganiserade värld. På senare år har jag emellertid insett att jag är för lat och  bohemisk för mer utmanande odlarverksamhet. Krukorna, vars innehåll växlar under sommarens lopp (vissnar eller övervattnas och byts ut) passar mig perfekt. Terass- och takträdgårdar ser man ju ofta i storstäder – jag associerar gärna till Italien eller Spanien i min fantasi när jag ser ut över vår fullproppade lilla balkong på några kvadrat. Ett miniväxthus med doftande basilika och mynta är jag också lycklig ägarinna till.

Jag har vänner som är experter på att odla grönsaker – också i kruka – eller som driver upp specialiserade arter av samma växt. Allt är på ett underbart sätt möjligt – men för mig är huvudsaken att det skall vara trångt och prunkande när jag slår sig ner på min stol i grönskan, gärna  med ett glas bubbel eller en tjock underhållande roman.

Maken har å sin sida  på gamla dar (rätt överraskande) gripits av en mer filosofisk och strukturerad odlariver: Bonsai-feber. Alla hyllorna i hans eget  bibliotek är överfyllda med känsliga växter som kräver minutiös tillsyn och vattning. Några får flytta med ut på terassen sommartid också.

Snart stundar den trista tid då balkongen skall tömmas på sitt prunk. Men i rappet kan julgirlanderna hängas upp och sen är det inte långt till påsktiden då tiotals narcisser för lysa upp snödrivorna.

Nå, biblioteket då, allt som ligger i dubbla led i Lundia-hyllan – tja, det får ägnas en annan bloggtext.

Här kosar sig maken på balkongen – vi är nyss återkomna från en längre resa och har inte hunnit fylla på blombeståndet riktigt … Observera de Japan-inspirerade elementen av stenar i krukorna (makens revir) och vattenfyllda kärl med salighetsstenar plockade på resor (mitt revir).