Turista på bokmässan

Bokmässan i Helsingfors satte igång i dag. Det betyder att min arbetsplats är ganska tyst några dagar. De som inte tjänstgör i Svenska litteratursällskapets mässavdelning får nämligen 4 gratisbiljetter och det är fritt fram att förflytta sig till mässan m.e.m. permanent. Jag tassade dit genast när dörrarna öppnades i morse.

Bokmässa, ja mest. I Helsingfors har man emellertid kombinerat böckerna med en år för år större mat- och vinavdelning. Perfekt, egentligen, allt det bästa livet har att erbjuda på ett och samma ställe. Och vilken turistresa man kan göra till priset av en mässbiljett! Högst varierande produkter saluförs: en stor avdelning erbjuder tiotals olika cheddarostar och fudge-godis straight from Britain. Man har rullat in enorma Parmesanostar som den italienska försäljarskaran serverar smakprov från, karelska bagerier saluför ett rikt sortiment piroger med exotiska namn sida vid sida med eleganta franska kex-fabrikörers bakverk, det finns berg av korvar från olika håll i Europa … Man blir garanterat mätt bara av en provsmakningsrunda, men dottern (som gjorde inslag för morgonradion) och jag lunchade raskt på sushi – man kunde också ha valt grekiskt, eller kanske smaskat i sig en skiva kalakukko suoraan Kuopiosta.

Efter ett besök på matmässan är man väl skickad att tackla det egentliga temat: böckerna. Oändliga mängder författare presenterar sina verk vid mindre och större scener – och jag tyckte nästan alla verkade ha ett trevligt antal åhörare redan på morgonen. Jag är väldigt känslig för det där, och alltid redo att slå mig ner om någon talare verkar ha lite knaper publik.

Som jag redan nämnt i denna spalt minns jag alltid hur det var då jag presenterade en bok på Göteborgs bokmässa och 3 män  satt i publiken: maken, förlagschefen och en liten gubbe som snart avlägsnade sig. Hemskt var det. Mitt andra talarminne från Göteborg är inte bättre. Jag hade placerats i en sal invid det utrymme där succéskribenten Owe Wikström framträdde. Gissa vart folkströmmen vek in … Så jag önskar alla talare många och engagerade åhörare!

Förmiddagen var lugn och trivsam, man träffade som vanligt många bekanta – vi finlandssvenskar snurrar ju mest runt i ett rätt litet område där de finlandssvenska publicisterna och förlagen håller till. Mässan är därmed också en familjär upplevelse.

För att vara en minoritet på 300 000 ger vi finlandssvenskar nog ut vansinnigt mycket böcker. Själv tassade jag tillbaka till jobbet för att fortsätta knoget med några verk jag hoppas kunna saluföra på kommande bokmässor vad det lider.

När jag vandrade hem såg jag författaren och professorn Lars Huldén slå sig ner på en stol vid Totti-scenen. Det var nonstop sagostund på gång och författarkollegan Irmelin Sandman-Lilius läste ur sin produktion. Det såg mysigt ut!

En vilsam turistresa till kulturella och kulinariska upplevelser, alltså. Men i helgen ökar tempot, det blir trångt kring mässborden och Knausgård dyker upp på arenorna. Då stannar denna gumma hemma.

Sprakfålen, Rasmus Nalle och andra bokvänner

I umgänget med barnbarnen ingår mångahanda sysslor. Ändå har läsandet av böcker en orubbad position i dagsprogrammet.

Hemma hos mommo finns ett rejält bibliotek böcker från mors och mormors barndom. Sakteligen överförs de till fröknarna T och S egna bokhyllor, men en del blir kvar här med tanke på gemensamma lässtunder. Man kan konstatera att det finns litteratur som roat tre generationer damer i familjen: Astrid Lindgren (hela produktionen är ju i sin egen särklass), Elsa Beskows bilderböcker  och Bröderna Grimms sagor. Morfar, mor och flickorna älskar åter Rasmus Nalle och hans märkliga (lite monotona), men hjärtvärmande öden.

Flickorna har med glädje tagit över mammas Pettsson-böcker, Inger och Lasse Sandberg (Tummen och Lilla spöket Laban) är också slitstarka namn, samt Barbro Lindgren (Vilda bebin) – allt vad de hette, böckerna som kom ut på 70-80-talen.

Sen har vi konstaterat att det finns böcker som bara håller två generationer. Min egen mamma och jag själv älskade Lisa Eurén-Berners ”Fröken Sprakfåle”-böcker, medan dottern tyckte de var urmodiga. Merri Viks Lotta-serie har dottern och jag gemensamt – men jag tvivlar på att T och S lägger upp dem på favoritlistan. Inte brydde sig dottern nånsin heller om min barndoms absoluta favoriter – Enid Blytons Fem-böcker.

När dottern var ung samlade hon på Francine Pascals Tvillingböcker – en bokserie som bannlystes från vissa bibliotek. Nån höjdar-litteratur var det väl inte, knappast tidlös heller, men nog fick de klatschiga volymerna barnet att läsa. Just nu samlar fröken T på böckerna i serien om LasseMajas detektivbyrå. Dom är många – och roliga också för mommo.

Det var min mammas tanke att barn skulle få alla böcker dom önskade. Sin dotterdotters bibliotek lade hon grunden till den första julen då den 1½ månader gamla tösen fick Madicken och Bröderna Lejonhjärta till present. Det är ju underbart att man kan få låna böcker – men de bästa vill man äga. Den filosofin vet ju alla leder till välfyllda bokhyllor.

Nu blir jag så sugen på att läsa min bästa flickbok genom tiderna. Den heter ”Stina och jag” och är den omsider välkända barnboksförfattarinnan Marita Lindqvists första bok (utkommen 1955). ”Stina och jag” utspelar sig i ett finlandssvenskt Helsingfors – med hög igenkänningsfaktor för en flicka född 1954. Mitt exemplar av boken har mycket speciellt omslag. Dottern tyckte det var synd att den av allt mitt läsande tappat  sina pärmar – och tillverkade ett nytt pappomslag, med egenhändigt designad pärmbild. Ni kan tro att den boken är mig kär!

Vem är din Barbara Pym?

Vem är din bästa författarvän, alltså. Min är sedan jämnt 30 år, utan konkurrens, den brittiska författarinnan Barbara Pym (1913-1980). Som den systematiska arkivarie jag är kan jag i mina anteckningsböcker slå upp att det var 1982 jag första gången råkade låna hem ”Quartet in Autumn” och på den vägen är det.

Jag kan inte minnas ett liv utan den vännen. Inom kort hade jag skaffat hela hennes produktion och läst också alla fragmentariska manuskript hon lämnade efter sig. Några böcker inhandlade jag faktiskt i Oxford, hennes studiestad och miljön för många av hennes verk. Man har kallat henne en modern Jane Austen, och visst, här finns samma knivskarpa humoristiska iakttagelseförmåga. Böckerna erbjuder oändligt träffande beskrivningar av det lärda livet (ofta i antropologkretsar) och framför allt av det kyrkliga livet, präster, predikningar, församlingsråd. Aktörerna är inte sällan ”spinsters” (o ljuva ord, så fjärran från vårt nedvärderande ”gammalpiga”). Spinsters är ofta ”Excellent women” som en av hennes bästa böcker också heter.

Jag kan knappt lämna hemmet, men åtminstone inte landet utan en bok av Barbara i bagaget. Hennes böcker erbjuder också välbekant sällskap och tröst när sjukdomen slår till eller livet är motigt. Jag kan slå upp var som helst och vet precis vad som kommer att hända härnäst, men det är just det fina i kråksången.

Det fanns en mörk tid under Barbaras karriär då ingen ville trycka hennes böcker. Hon ansågs förlegad och omodern. Men revanschen kom och de sista verken höjdes till skyarna – tack och lov hann hon uppleva det. ”I could go on reading her for ever” citeras en entusiastisk kritiker på flera av hennes bakpärmar. Jag med.

Jag är ju sannerligen ingen litteraturhistoriker, men har ändå införskaffat en del akademisk forskning kring Barbara Pym. Det finns ju t.o.m. en finlandssvensk studie om ” kvinnor, text och mat” i hennes böcker, skriven av Pia Ingström. Intressant att läsa hur de lärde ser på ens mest älskade, högst läsbara författarvän.

Jag dristar mig inte till att rekommendera Barbara Pym för någon annan. Var och en måste hitta sin egen bästa författarvän. Som på ett kryptiskt sätt är en spegelbild av eller ett komplement  till en själv.

Nedan ett foto av Pym-delen i mitt bibliotek. Några titlar finns som synes i flera exemplar. Man måste ju ha ett ”arkivexemplar” och ett omtummat reseexemplar  – helst av varje titel!