Barnförbjudet

Tillbaka från mångsidig damresa till Stockholms stad. Idag fördrevs tiden bl.a. på Djurgården i de paradisiska trädgårdarna kring Rosendals slott.

Sen tog vi en tur till slottet också. Men det gav besk smak, så det hade jag kunnat undvara. Där presiderade nämligen den otrevligaste guide jag kommit nära i mitt liv. Från första stund manade hon sin lilla gästskara att inte stå för nära möbler, hålla handväskorna på magen, hålla sig mitt på golvet. Särskilt illa blev en mor med liten dotter behandlade. Flickan betedde sig enligt mitt omdöme exemplariskt, men icke. Det var ingen ände på tillrättavisningarna från guiden.

– flickan stod för nära stolarna- förbjudet
– hon satt på knä på golvet en sekund och besudlade mattan (som ju bara var en kopia tillverkad på 1970-talet) – förbjudet
– biljettkassan hade lovat att den lilla fick vandra kring i strumplästen – de stora platstossorna hade ju knappast hållits på de små fötterna – det visade sig emellertid också vara förbjudet för strumporna var nog smutsiga

Såhär gick det på rum efter rum. Det övriga sällskapet skruvade på sig. Till sist fick mamman nog. ”Vetdu, nu tror jag vi tackar för oss”,fräste hon och vände på klacken.”Den tanten var inte mysig”, sa hon åt lilltösen.

Vad tror ni guiden sa då? ”Jaha då, men se till att ni inte stiger på den delen av trappan som är mattbetäckt”.

Stämningen under resten av turen var beklämd. Särskilt som man kunde höra mamman vråla ut sitt ursinne över bemötandet hos receptionisten i bottenvåningen. Harangen slutade med ett trefaldigt ”SKÄMS, SKÄMS, SKÄMS”!

Instämmer av hela mitt hjärta. Detta museum borde ha en stor skylt med texten BARNFÖRBJUDET på trappan. Men vad hade Karl IV Johan, husets herre tyckt om det, tro? Enligt guiden Sofia hade ju han lagt hönsnät kring sitt allra finaste porfyrbord, annars fick barnbarnen rusa runt i farfars salonger.

Paradoxen blev nästan skrattretande. Makaber därtill. Och mitt budskap är kort: på Rosendals slott har man inte hört om museipedagogik. Eller ens vanligt hyfs och vett. Utsätt inte barn för det! Och inte vuxna heller!

Valkyrieritt mot sommaren

På Kirkko ja kaupunkis insändarsida publicerades i dag några nya inlägg i diskussionen rörande min forna hemförsamlings inriktning, av mig och många andra stämplad som destruktivt stockkonservativ, av andra karakteriserad som ett av Herrens lagtrognaste toppcentrum på jorden. Jag frestades att skriva ett saftigt inlägg i debatten och började så smått fila på formuleringarna.

Men medan jag laddade maskinen i tvättstugan kom beslutet: nää! Inte en tanke till på den fruktlösa debatten! Nu ska skådas framåt, inte bligas bakåt. Den som blickar bakåt förstenas, som Lots hustru och en binge hjältinnor ur den klassiska berättartraditionen.

Alltså öppnade jag mig för andra tankar. Den kära TV:n inspirerade genast till två banor: Wagner och Grekland.

I dag firas ju kompositörens 200-årsdag och bakom mig tutar Yle Teemas jubileumsvisning av ”Valkyrian”. Himmel vad det hojtas och vad det bullrar. Vem vet, kanske blir jag Wagnerian vad det lider, hittills har jag bara koncentrerat mig på ”Wagner light”, typ Tannhäuser. Men så älskad som den stentunga produktionen är borde jag väl ge jubilaren en rejälare chans.

Sen kom fjärde delen av (en av mina mest älskade skådespelerskor) Joanna Lumleys Greklands-serie. Det är tur att en resa till landet är beställd, annars skulle jag ha fått kontakta Solresor direkt.

Jag får alltid höra att den som reser till Medelhavet när den nordiska sommaren blommar som mest är galen. Jag erkänner: jag är spritt språngande galen i detta hänseende, speciellt i Grekland.

Inget slår de solnedgångarna, den blixtrande hettan, de vitkalkade små samhällena vid det märkligt blå havet som inte kan ges nån entydig färgbenämning, det mustiga vinet, den enkla superba maten. Där vilar kroppen och själen, där är min sommar.

Så inte orkar jag gaffla mot en binge halstarriga präster och elda upp raseri och förgrämelse inombords än en gång. Nej för böveln, nu gäller det att supa in av skapelsens goda frukter istället, så länge chansen finns!

Konst, krubb och röda rosor

Återkommen från den lilla turistresan till landets forna huvudstad summerar jag intrycken. Resan fyllde i sin korthet alla önskemål jag har på en liten semestertripp. Teaterbesöket har jag redan relaterat. Det föregicks av en superb middag på renoverade Åbo-pärlan Pinella. Det åts tre rätter med tillhörande drycker – och rätterna såg ut som de ska på fina restauranger nuförtiden. Först åts ”anklevermousse med äppelsorbet och brioche”

följd av ”stekt röding med örtpotatis och flodkräfthollandaise”.

Sist blev valet för mig ”vitchoklad brulee med havtornssorbet och vaniljcrumble”.

Ja ni ser, som små konstverk är portionerna, inbjuder till att först äta med ögonen – och fotografera. Varje rätt är komponerad med en massa små konstnärligt utformade klickar av allehanda smaker, när du kör ner gaffeln eller skeden i dem upplöses elegansen och flyter snart ihop till en enda röra. God, men av förgången skönhet. Så skall mat vara i dag. Men väl hemma kastade jag mig över några rejäla rågbrödsmackor med stora stycken brödost på. Det är i kontrasterna matglädjen lever.

Också själen fick sin näring. På konstmuseet visades konstmecenatsläkten Serlachius fantastiska samlingar, bl.a. en gammal favorit, Gunnar Berndtsons härliga ”Konstkännare i Louvre” nedan. Ingen kan måla siden som denna konstnär, vilket skimmer över den rosa ändalykten till höger!

Och sen blev det Botaniska trädgården. Där fotograferade jag sommarens sista ros. Nu är vintern i antågande, och väl så.

Drömma, spara – resa!

Ack, jag hade tänkt skriva om seriösa och filosofiska teman ikväll, men det får anstå. Mina tankar snurrar i andra banor, jag har mentalt förflyttat mig till Medelhavets strand. För se idag sände den förslagna resebyråjätten mig ett oemotståndligt mail-erbjudande: Boka Grekland sommaren 2013 NU! Rabatt och S-kortförmån och extra billiga barnbiljetter och jag vet inte vad.

Surf, surf, surf en stund mitt på blanka jobbdagen, alltså. På eftermiddagen  vandrade jag direkt till resebyrån. Jag tycker nämligen beställandet av sommarsemestern är en ritual som skall genomföras i samarbete med en entusiastisk och hjälpsam resebyråtjänsteman som klickar mig rätt utan att databeställningen hakar upp sig i mitten. (En del tjänstemän kan verkligen leva upp till idealt deltagande i den festliga rese-starten. Några år sen bokade jag en decemberresa till den österrikiska huvudstaden och efter avklarat klickande slog damen bakom disken glittrande ivrig ihop sina händer och flöjtade fröjdefullt: ” Oi IHANA joulureissu Wieniin”!  Ja en härlig julresa blev det – med start i resebyrån!

I dag totades det ihop en vecka på Skiathos, med start i juli 2013 (det är ju inte många veckor sen juli 2012 faktiskt). Det är lite planerande och mixtrande när tre vuxna och två små fröknar skall placeras i lämpligt rum – men är man tidigt ute brukar det gå bra. Och det var jag ju sannerligen.

Jag har bekanta som av nån anledning aldrig vill låta sig inspireras av andras lyckade reseupplevelser. De ska prompt välja något annat, bara för att – ja, jag vet inte varför. Jag är rakt tvärtom. Har nån pålitlig bekant gillat något blir jag strax i farten. Skiathos har figurerat i ord och bild på Facebook, maken har hört dess gyllene stränder beskrivas – och Mamma Mia-filmkopplingen gör ju inte saken sämre heller.

Så nu blir det att drömma – och framförallt  spara en hel lång vinter. Roligast är ju att resa med barn. Treåriga S. lär dagligen beskriva sommarens resupplevelser i Pafos för tanterna på dagis. Bäst tyckte hon det var att flyta i bassängen – och den gången fullmånen i all sin glans tittade fram när vi kurade skymning på balkongen. Också hos de små etsar sig reseminnena in i själen.

Om jag skulle googla Skiathos-bilder ett tag till, eller bege mig på virtuell vandring på hotellets webbsida. Att fantisera och planera – det är halva resglädjen. Den delen som inte kostar en enda euro.