Gammaldags brevvänner

Som ett barn av 60-talet var mina kanaler ut i världsverkligheten rätt begränsade. Inte fanns det mycket att se på TV, inte var förmedlingen av nyheter eller vardagsförhållanden  i andra länder särskilt utvecklad. Men ett sätt att kontakta världen utanför Finland fanns  – brevvännerna. Jag hade en hel drös i tonåren. De svenska kom via en spalt i Hemmets veckotidning där jag lade in en annons, de utomnordiska kom nån väg jag glömt.

Jag hade tidvis en så stor korrespondens att det väckte uppmärksamhet – särskilt vid den samfällda postutdelningen i Bovik, Emsalö under sommarlovsmånaderna. Brev från hela världen damp ner semesteridyllen – och jag plitade svar dagarna långa.

Det är några jag minns bäst. Eva (från en ort vid namn Smålandsstenar) var min första brevvän. Sen hade vi Karin från Huddinge och Åsa från Sundsvall. Jag ser deras handstilar framför mig. De små fotoautomatsbilderna det var sed för brevvänner att utbyta har jag limmat in i ett speciellt album.

Besläktade själar var flickorna alla – i brevform. Verkligheten var däremot svårare att möta. När jag under min första Stockholmsresa hade stämt träff med Karin på varuhuset PUB vågade jag inte ge mig till känna då jag såg henne stå där – porträttlik, men ack så lång, rank – och rikssvensk! Det var stor skillnad på den tiden, otrendiga tjocka finska jag smög bort … När Åsa åter berättade att hon snusade hajade jag också till – det kändes främmande. Men det mesta i vår flickverklighet var snarlikt.

Skulle gärna leta upp töserna i dag – kanske rentav träffa dem – men med (flick)namn som Andersson, Eriksson och Lennartsson är de omöjliga att hitta på nätet. Och jag hette ju Lindholm så jag är också omöjlig att spåra.

Av mina mer exotiska vänner minns jag jugoslaviska Marina (som hade avundsvärt många pojkvänner – fotobevis översändes), Enamul från Bangladesh (den seriösa gossen med den otroligt jämna handstilen) som efter en större översvämningskatastrof i trakten aldrig mer hörde av sig, och Wagner Jose från Brasilien (som var så stilig på konterfejet han översände att jag satte mig i förskräckelsen då jag öppnade brevet). Han var enormt förmögen, minns jag.

Små bitar av verkligheten i andra länder gav de, i mycket var livet helt likadant, i annat överraskande. Brevvännerna gav mig bestämt en vidare syn på världen och mänskligheten som en enhet.

Det kändes  på medelålderns höst naturligt att gå in i Facebook och kontakta världen denna väg. Facebookvärlden är mer snuttifierad – men samtidigt betydligt mer konkret än den forna brevvänsvärlden. E-mail korrespondens är ju åter behändig och snabb, men hemskt atmosfärslös.  För  inget kommer ju någonsin att slå de prasslande kuverten med handskrivna adresser, exotiska frimärken och obskyra poststämplar – och ljudet när de droppade in i postluckan. Det var världen som gav sig till känna i flickrummet. I mycket konkret form.

 

Annonser

Kvinnoprat och gubbsnack

Kära maken har i dag i sin blogg glatt sig åt de möjligheter de nya medierna ger honom att möta både bekanta, halvbekanta och okända karlar i öppna, ostörda samtal, också om djupa och fundamentala ämnen. Han nämner gubbkaféerna i Grekland som en ypperlig arena för otvungna, ibland eldfängda manliga diskussioner. Jag har också alltid beundrat dessa kaféer och deras klientel som avslappnat filosofiskt iakttar och kommenterar världen, med brädspelet och rakiglaset som rekvisita.

Det kunde behövas i Norden, har jag många gånger tänkt – ja vi har ju våra pappadagisar på olika bensinmackar, men mer allmänt. Jag har därför glatt mig åt de nya mediernas möjligheter: den bloggande maken ägnar sig t.ex. åt långa och invecklade teologiska diskussioner som följer på något av hans (som han betecknar det) agnostiska religionsinlägg.

När jag läser hans text ser jag att det är i tempot mäns diskussioner skiljer sig från kvinnors. Män behöver en arena, ett forum där de kan spela ut sig själv i lugn och ro. Bastulaven, kaféet, bloggkommentaren.

Och vi kvinnor. Vi pratar ju jämt, både i för umgänge speciellt ordnade sammanhang, tjejträffar, Marthamöten, dammiddagar – och annars. Hur många gånger har inte maken klagat på att vi aldrig kommer iväg  från olika tillställningar för att jag ”fastnar i munnen” flera gånger på hemvägen. Vi kvinnor är snabbpratare och jag är övertygad om att vi under några minuter med kappan i hand i garderoben kan komma till lika djupa slutsatser som gubbarna en hel kväll på kaféet.

Efter att jag skrivit detta vet jag vad dagens middagsdiskussion kommer att gå ut på. Och när långsamsnackaren och snabbprataren möts – då föds en tredje form av diskussion – med alldeles egna regler!

Social i medierna?

I egenskap av medelålders tant  råkar jag ofta med väninnor i diskussion om dagens sociala medier – mest Facebook och Twitter. Beträffande Facebook finns i vänkretsen en stor skara hängivna användare, minst lika många som motvilligt registrerat sig, men inte ”riktigt kommit i gång”, och sedan de som gjort ett principbeslut att inte gå med. Alla övertygelser skall respekteras, det är klart.

Jag ser den ökade öppenhetens goda och dåliga sidor: aldrig har det varit så lätt som nu att backa upp en kompis med en kommentar man kanske aldrig skulle komma sig för att yttra face to face – samtidigt är tröskeln lika låg att sända iväg det infamt elaka omdömet – utan att behöva stå till svars för följderna. Sen klagas det ju på att man skapar sig en skrytsam Facebook-image – men hallå –  lite retuschering kan allas vardag behöva. Också med tanke på självbilden.

Facebook har gett mig mycket: kontakt med borttappade vänner och tidigare okända släktingar, kunskap om överraskande gemensamma intressen, möjligheten att snabbt chatta med kolleger på fjärran ort … ja bland annat detta. Det mesta positivt, alltså.

En enda gång var det en äldre mansperson som läxade upp mig för en smått härsket formulerad status (givetvis gällande det känsliga ämnet kyrkan) – som han tydligen informerats om av någon tredje person. Den gången rensade jag faktiskt lite bland ”vännerna” för säkerhets skull.

Ett steg längre i att offentliggöra sig själv är ju bloggandet. Här följer jag familjetraditionen. Först var dottern ute – hennes blogg kom temporärt att få en viktig funktion i och med att hon oväntat drabbades av Alopecia och tappade allt hår. Här märkte jag att det också för mig var nyttigt att läsa om hennes känslor och reaktioner. Fast vi ständigt pratar tillsammans var den offentliga dagboken något mer. Liksom den tydligen också var för många ödeskamrater.

När sen maken högst plötsligt skapade sin blogg tappade jag hakan. Att jag har en tänkande man vet jag sannerligen efter 38 år av dialoger vid köksbordet. Men att han var skrivare också – det var ett oväntat bonus. Det hade jag kanske aldrig fått reda på om inte de sociala medierna erövrat vår vardag!