Din historia, min historia

Jag är igång igen. Personligen för 31 gången. Med en ny frågelista, alltså. Varje år sänder vi ut dem, vi på Litteratursällskapets folkkultursarkiv. Närmare 400 fasta meddelare har vi i vårt nät, många svarare som kommer och går och kanske kommer igen när temat lockar. Nästan 4000 finlandsvenskar har svarat på listorna genom tiderna. Lägger vi till skoleleverna får vi nog öka antalet med några tusen. Publicerar vi en webblista svarar helt nya människor.

Endel svarare deltar bara en gång, andra är med i 40 år på raken.

Med så många finlandssvenskar har arkivet alltså haft brevkontakt under en period på dryga 50 år. Jag tycker frågelistverksamheten hör till det roligaste i mitt jobb! Du är i direktkopplad till fältet på ett väldigt konkret sätt.

Just nu gäller mina frågor ”Sekulära livsfester”. Det finns nästan inga uppgifter i arkivet om hur man firar namngivningsfester eller vuxenblivningsfesten efter Prometheuslägret. Lite dåligt med nyare beskrivningar av kyrkliga dop och konfirmationer också, faktiskt.

Så vi måste fråga allmänheten. Som ofelbart hör av sig – sänder oss sin egen lilla bit av dagens stora traditionspussel. Bilden blir klarare med varje ny bit som sätts på plats.

Ofta ringer folk också och pratar om temat, eller ställer frågor i mail. Det kan säga pling i min telefon mitt i natten – då har någon meddelare skrivit färdigt och sänt mig sitt svar. Varje dag ligger en bunt svarskuvert i postfacket – spännande att öppna.

Aldrig är folkloristens jobb så fartfyllt som i frågelist-tider. Och tycker jag det är roligt att läsa svaren nu, hur fängslande ska de inte vara om några hundra år.

Berättelserna om din och min samlade historia.

Annonser

Kyrktagningsseder och annat vardagsbök

Etiketter

folkloristik

Vardagsknoget på exilkontoret har rullat in i sina invanda spår.

Klockan 6.10 ringer väckarklockan. Snooze trycks på högst 2×10 minuter. Morgonsysslor. 7.41 går bussen. 8.20 på kontoret.

Sen börjar småningom dagens arkivaliska studier, förarbetena till ”Stora finlandssvenska festboken” märkesverket i vardande. Grannen I rummet bredvid stökar just nu med kapitlet om kalenderutveckling. Jag läser uppteckningar om dop, barnsängskalas och kyrktagning.

Det är underbart men ställvis fasansfullt tråkigt. Kollegan A och jag har dock konstaterat att inga genvägar finns när man ska skriva om folklig fest. Du måste plöja igenom mycket material, texter som ofta i det närmaste är identiska, skenbart triviala berättelser, poänglösa beskrivningar.

Mitt i denna massa av information träder nämligen småningom mönster fram, de döda anteckningarna börjar leva, du börjar förstå vad som händer.

Där står de, storgudmor och piggudmor, i sina svarta schalar, plockande med dopbarnets fina spetsmössa, allvarliga i sitt uppdrag. Där kommer den raska unggudfar springande mot prästgården med barnet i famnen – det hör till, annars blir inte barnet rörligt och flinkt.

Hoppas det inte går som för gammelgudfar som kom fram med bara fällar och lakan och täcken i famnen – det påpälsade barnet har trillat ut på dopfärden.

Där ligger hon på knä, bånkonan, den nya modern, hon ska kyrktagas och eftersom hon inte är gift får hon knäböja på kala golvet, pallen är för ”ärliga mäns hustrur”. Njuggt utdelar prästen välsignelsen och räcker efter en rejäl uppläxning henne handen med orden ”gå och synda inte mer”, horbönen som den kallades.

Vi har också historian om den kavata torparänkan som efter makens död fick ett utomäktenskapligt barn. Just då prästen öppnade munnen för att efter den motvilligt uttalade välsignelsen sätta igång moralpredikan avbröt det härliga fruntimret honom med orden: ”Jag är inte den första som fått ett oäkta barn – och är jag den sista tycker jag du ska tacka mig”. Varpå hon självsvåldigt skakade prästens hand och slank ut genom dörren.

Uttryckligen detta handslag var avgörande – det var porten till återgången till det vanliga – kvinnan var åter ren, fick äta med de andra, röra sig ute. Onda väsen rådde inte längre på henne. Det var en stor lättnad, konstaterar uppteckningarna. Om man var ”ärlig mans hustru”, alltså.

Inte så länge sen detta var realitet.

Nå, sådär förlöper dagarna. I forntidens scenarior.

Ca 16.30 är dagen slut. Samlingar och kartotek slås igen.
Handla middagsmat, läsa kvälls-HBL på mobilen i bussen, diskmaskin, tvättmaskin, bloggande i den egna skrivvrån.

En angenäm tillvaro i sin enkelhet, får man konstatera!

Välsignelse för alla åldrar

I dag hade jag glädjen att delta i barnbarnet T:s första skolevenemang: välsignelsen av förstaklassisterna som gick av stapeln i Esbovikens kyrka. Föräldrarna var välkomna, och T deklarerade att inbjudan måste inbegripa även mommo som ju ”tycker så mycket om Gud och kyrkor”.

Det har hon ju rätt i och jag deltog så gärna. Jag har den senaste veckan blivit mycket nyfiken på hur skolstarten högtidliggörs i olika länder och sammanhang. Så det passade perfekt att jag gjorde lite fältarbete om saken.

Det var väldigt fint. Jag imponerades av många saker: eleverna i Mårtensbro skola (ja, HELA skolan deltog) satt väldigt tysta under hela trekvarten gudstjänsten tog. Man sjöng med i psalmerna – det var fyra välbekanta barnpsalmer, och de som kunde läsa tog aktivt del i högläsningen ur programmet.

Prästen talade fint om hur man inte behöver oroa sig för allt det nya i skolan, utan får svepa bekymmerslöshetens blå tyg runt sig (det gjorde hon handgripligt själv) – för Guds ansikte lyser över oss mitt i svårigheterna. Och nu fick ju hela skolan vara med och välsigna nykomlingarna – precis som åren innan, svepte hon en gemenskapens formulering kring den proppfulla kyrkan.

Sen välsignades varje etta skilt, och var och en tilldelades av hemförsamlingen Barnens Bibel.

Dottern och jag var tagna och nöjda. Men då en bild av evenemanget senare lades ut på FB började de kritiska rösterna höras. Att det inte skulle få ske på skoltid, att det uteslöt barn av andra – eller inga – religioner – att det fanns mycket att kritisera i sammanhanget.

Jag vet inte vad de barn som inte hör till kyrkan gjorde samtidigt, men hoppas man tänkt ut en ceremoni för dem också. Vi i Finland är ännu dåliga på att skapa ett mångsidigt rituellt liv för ett i praktiken mångkulturellt land. Varje skolbarn skall få känna välsignelse och glädje över att en ny termin startar. Utlysandet av skolfreden är också en viktig ceremoni i sammanhanget.

Visst är det trist att höra om små barn som blivit ledsna över att de blivit utan Bibel och kors. Men samtidigt kan vi ju inte värna mer om andra religioner än om vår egen. Dagens ceremoni andades praktisk, positiv kristendom. Det hela blev ännu bättre av att kyrkan, när vi anlände dit, redan sorlade av äldre personer (många stämplade av ett hårt liv) som tydligen träffats till frukost och samvaro i de kyrkliga utrymmena. Esbovikens kyrka myllrade av livfulla aktiviteter denna morgon.

Det var välsignelserikt för unga och gamla. I organiserade led tågade sedan de nya eleverna tillbaka till skolan. Med Barnens bibel under armen. Och mycket skutt i benen.

Med hälsning från tandfén

För tjugo år sedan var jag på konferens på andra sidan Atlanten och träffade då en forskare som kallade sig ”The Tooth Fairy Consultant”. I praktiken betydde detta att hon attackerade utländska kolleger med frågan om huruvida tandfén också i deras hemland var ett populärt väsen bland de yngre barnen. På den tiden stoppades emellertid ännu finska barns tappade tänder in mellan ABC-bokens blad eller i blomstermyllan varpå den under natten mirakulöst hade utbytts mot en slant.

Men i dag hade jag kunnat glädja konsulten, ty tandfén har slagit igenom också i Svenskfinland. Det kunde jag konstatera i min stora folktroundersökning några år sedan, och det ser jag på nära håll, i familjekretsen. T som är sju år har redan dragit nytta av väsendets service flera gånger. Stolt visar hon upp den euro (det är taxan) som uppenbarat sig vid sängen morgonen efter att den nya tappade tanden placerats där.

Det är roligt att tappa tänder, högstatus bland kompisarna, och slanten gör det ju inte sämre. Det tycker S också, men vid fyra och ett halft har hon ännu inte haft något att idka byteshandel med. Det grämer och förtreter henne.

Ibland undrar man över hur barns trosövertygelser och sagovärld egentligen är beskaffad. T pratar ofta om tandfén som vore hon lika verklig som eftistanterna, men häromdagen hade hon ett viskande ärende till mamma och mommo som grumlade den bilden. ”Jag har satt en peng på S:s bord”, väste hon, ”och sagt att det är tandfén som gett henne den till tröst när hon inte ännu tappat några tänder”.

Hälsningen mottogs med fröjd av lilla S. Det slog mig som så ofta, att barndomen i alla dess utvecklingsskeden är det mest fascinerande man kan få privilegiet att följa med.

Och så blev jag så varm om hjärtat, för där hade ju T tänkt ut en riktigt god gärning att glädja sin lilla syster med. Hur det är med den verkliga tron på tandväsendet kan vara detsamma. I sagornas värld är ju allt möjligt – särskilt om man hjälper till lite själv.

Min midsommar

Midsommar i antågande. Jag är inte alls lika förtjust i denna helg som i jul och påsk, mina fester. Men midsommaren har en speciell ton och stämning, mitt firande färgas mest av att det alltid sker i stan. Det har blivit gångbart att gilla midsommar i stan, förr klassades man som en veritabel stackare när man berättade att festbordet skulle dukas fjärran från stränder, bryggor och segelbåtar.

Aldrig är Helsingfors så hänförande som på midsommarnatten. Det är tyst, det är ljust, man äger hela stan! Några vilsna turister irrar omkring på Esplanaden, men jag tror faktiskt det har blivit vanligare att också helsingforsarna hålls hemma denna helg. Jag förstår nog att det enligt många inte kan mäta sig med firandet i glada vänners lag ute på stugan – om det är det prefererade eller möjliga festsystemet.

På midsommaren äter jag sill och nypotatis och gräddfilssås på balkongen, fisk går annars inte att inmundiga hos oss, maken är superallergisk. Iskall snaps därtill och öl (som jag bara dricker till sill). Denna måltid är för mig viktigare än julskinkan.

Sen finns ju midsommarmusiken, det är lika central som julmusiken. Det är Jussi Björlings Sommarnatt, Peterson-Bergers Intåg i sommarhagen och Merikantos duett ”Onnelliset”. Perfekt att rigga upp CD-spelaren i närheten av balkongdörren.

Vill man se folk finns skarorna vid brasorna på Fölisön eller dansbanan på Blåbärslandet. Från den sistnämnda holmen vandrade maken och jag nyträffade hem genom hela stan en midsommarnatt för 39 år sedan. Det blev väl ca 15 km (inte hade man taxipengar) och vi mötte inte många människor, magiskt var det!

I år har dottern förbarmat sig över sina inplastade åldrande föräldrar. Vi får för en gångs skull fira nära naturen. Jag har hört att det ska bjudas på sill. Och så måste vi ju plocka blommor att lägga under T:s och S:s kuddar.

Fröjdas i ungdomens vår

I morgon är det studentdimissionsdag. Jag har ingen att fira, men i likhet med många andra känner jag minnena från den egna forna festen vakna till liv. Våren 1974. Då den ljusnande framtid var vår.

Jag har tänkt mycket på studentexamen och festligheterna kring den i år pga att jag håller på med en traditionsvetenskaplig frågelistundersökning kring Studenten, som festen kallas i västra grannlandet. Jag gör alltså fältarbete mentalt hela tiden, inte minst sysslar jag med nätetnografi, kollar den aktuella situationen google-vägen. Och minns däremellan själv hur det var.

När framtiden var mer osäker än ljusnande. Vad skulle man nu börja med, vem skulle man umgås med, var man vuxen nu, skulle man flytta hemifrån, skulle man hitta nån att leva med, skulle det bli nånting alls av detta knoppande liv?

Jag kan drömma mardrömmar om att jag ännu är i den situationen – fast i drömmen är det nu – 39 år senare. Jag vaknar alltid med ett ryck och det tar en stund innan jag minns. Att jag kom på fötter och gick vidare och skapade en tillvaro, en liten karriär och en liten familj.

Den smalkindade kvinnan på studentfotot var nyfiken på livet och samtidigt livrädd för det. Hon var slank, men trodde hon var tjock, hon trodde hon inte dög till så mycket, men samtidigt var hon övermodigt självsäker. Det var en jobbig tid som inleddes en festspäckad sista maj.

Mösspåtagning i flicklyceet, en sparsmakad kaffebjudning för en handfull släktingar, avfärd till stadens studenters gemensamma bal på Brunnshuset. Det var en för mammas kassa alltför dyr svallande Vuokko designklänning i stort 70-talsmönster, den är inpackad i källaren och kan nyttjas på maskerader av barnbarnen.

Det var en taxifärd hem från festen i soluppgången, staden var tyst och det kändes som att livet var slut, oförutsägbart kändes det. Med facit i hand vet man att det tog sig snabbt. Studieplats, resor och en förlovning. Allt inträffade- och med fart.

Minns du själv något om ceremonierna och känslorna under ditt studentår? Var så snäll och klicka in dig på http://www.sls.fi, Svenska litteratursällskapets webbsida. Där kan du besvara min webblista om ämnet. Kom ihåg att det är de små, till synes udda, kanske i sig lite suddiga pusselbitarna som skapar den stora helhetsbilden – också när det gäller traditionsundersökningar.

Jag menar: du behöver inte skriva en essä, eller en roman. Men glänta lite på dina minnens låda!

Efterjulsstämning

Den tradiga perioden oxveckor har inte ännu inletts, men tröga känns dagarna ändå. Nyåret har jag aldrig haft någon förkärlek för, det är trist och vemodigt hur mycket hummersupeer annat folk än förknippar med firandet.

Snön är inte längre julkortsvit, granen ser smårufsig ut, TV- serierna tar oväntade hemska vändningar (nej jag skall inte slira in på spoiler-spåret, ni som är intresserade har nog ren sett eländet, eller ser det snart).

Daskiga reaskyltar dominerar köppalatsen och allt är liksom i ett liminalt övergångstillstånd. Jag längtar faktiskt till mitt bökiga manus i arbetsrummet på jobbet, till ordnade veckoprogram och reda i helgdag och vardag.

Visst finns det ljuspunkter: lite portvin kvar i buteljen och en bit stilton i skafferiet. Snart firar vi Runebergsdag och påsk och sommar nalkas!

Skriv något kort på ett julkort

I dag droppade dom två första julkorten in. Eftersom de råkade vara postade av två par vars välmåga vi funderat över i dagarna var det extra roligt. Just dessa personer hör till dem vi i det närmaste bara har julkortskontakt med. För tillfället, kan man tillägga, bäst det är korsas våra vägar igen mer konkret.

Jag har alltid älskat att skriva och få julkort. Maken har smittats av min  iver, och nu har vi för sed att korka en flaska bubbel och sätta oss ner och signera och klistra frimärken.

De lite längre julbreven skriver jag – dom där man berättar lite om hur livet lever – för släktingar i utlandet och fjärran vänner. Jag hör till dem som gillar de där långa mailen folk producerar med bilder och texter om familjens år. Jag gillar också kort med ett fotografi av familjens barn. De två sistnämnda hälsningarna har jag hört en del sötsura kommentarer om. Men undertecknad gillar.

Ingen vänkrets är så brokig som julkortsgänget. Det är allt från gamla klasskamrater till udda kolleger man inte sett på många år- men som i likhet med en själv är ”julkortsmänniskor” och gärna utväxlar en glansig snöhöljd vy en gång om året. Det är för oss släkten i Norge och på Åland och nuförtiden i Österbotten. Det är väninnor jag träffar ganska eller mycket ofta – det kan verka fånigt att utväxla kort – men korten är på något sätt en lite högtidlig ritualiserad bekräftelse av det annars så vardagliga vänskapsbandet.

Och när jag hoppeligen fått ett antal kort själv hänger jag upp dem på ett snöre som man gör i England. Sen går jag hela helgen och tittar så smått på dem och tänker varma tankar om avsändarna. Just det – julkort är omtanke i konkret form. Snart kunde dom anställa mig som reklammakare på posten …

Men nu skall jag fatta pennan och sätta i gång. Det första kortet går till – Carita och Bjarne i Kyrkslätt. God jul!

Dags att starta julen?

I dag fick jag ett mail med firman Amazons ”Black Friday” erbjudanden. Lät nästan lite hotfullt, men sedan började det ringa en klocka. Vänta nu – Wikipedia, tell me – just det på Black Friday startar ju julhandeln i USA.

Alltså dagen efter Thanksgiving Day som infaller fjärde torsdagen  i november. Då brakar det loss med köpandet och säljandet. Många arbetsgivare (inte handelsmännen dock) lär ge sina  anställda ledigt den dagen för att öka kommersen. Det dystra namnet berättas komma från associationen till att dagen är en riktig mardröm trafikmässigt, eller till att affärerna går från rött (förlust) till svart (vinst) denna dag. Ett försök att ändra namnet till det positivare Big Friday har dock misslyckats. Läs mer i Wikipedia om ni vill – där finns skrönor och sanningar över flera sidor .

Det årliga kriget om när julen skall få starta utkämpas som bäst på olika diskussionsforum i landet. Det finns folk som tänder ljusslingorna i slutet av september, medan andra mår illa om butikerna pyntats en vecka före advent. Varje år utspelar sig denna dispyt som fått karaktären av en jultradition – ett led i firandet.

Hemma hos oss startar julen på Katarinadagen 25.11. Det fastslogs när dottern E med tredjenamnet Katarina var liten. ”På Katarinadagen flyttar tomtarna in i köket” bestämde vi och hängde upp en pappersbonad. Så är det ännu. Och Katarinadagspresenter skall man få – dock inget stort. Nu har lilla S också Katarina som andranamn så traditionen har förstärkts.

En månad av förejulsjulfirande ligger framför en denna dag – då är det enligt min mening dags att skingra mörkret och starta karusellen!

En traumatisk ljusbringerska

På Facebook framspann sig häromkvällen en liten tråd om Lucia-firandet. Skolornas firande har redan startat med dräktprovning och omsider skall ljusbringerskan själv väljas både nationellt och inom varje enskilt lucietåg. Jag blev glad då jag hörde att valet i barnbarnet T:s förskola skall ske genom lottdragning. På Facebook framträdde nämligen vid sidan om sedens vackra sidor också traumatiska minnen hopkopplade med evenemanget.

Nuförtiden hör ju till traditionen att både gossar och flickor – dessutom hela tåget skall kunna träda fram bärande ljuskrona. Ibland i alla fall, fast det vanliga väl ännu är en – kvinnlig – ljusdrottning följd av kvinnliga tärnor och manliga stjärngossar. Men hemska minnen kunde relateras – värst tyckte jag det var med vännen S. som fått stå bakom ett skynke och med klar stämma – på italienska – framföra luciasången medan klassen skönlockigaste tös stod framför skynket ståtande i luciaskruden. En gammal god tids psykologi och pedagogik.

Mina minnen från flickskolan färgas av att vi elever naturligtvis också fick spela byxrollerna i alla sammanhang – jag har således framträtt som kung i sagospelet ”Mårten med förståndet”, agerat Josef i jultablån och i flera repriser iklätt mig stjärngossens struthatt. Att en rultig mörkhårig tjej skulle ha kunnat aspirera på huvudrollen i luciabaletten var så otänkbart att det inte ens kändes traumatiskt.

Dagens luciakandidater i Hufvudstadsbladet testas på betydligt mer än lockar, leende och sångröst. I intervjuerna skall de yttra sig både om åldringsvård och dagismat, om rasism och mobbning – t.o.m svara på en fråga om vad staten borde satsa på för att finländarna skall må bättre. Lucia skall alltså vara både klok, god och besitta en kommunalvalskandidats förmåga att tackla social-politiska spörsmål.

Men sen  frågar man också om de tycker bara flickor skall få vara Lucia. Tydligen är Luciaväsendet  så centralt att alla – både kvinnor och män – vill associera sig med rollen – och inte bara i parodiskt syfte.

Jag får jag erkänna att mina ögon tåras varje gång jag ser ljuslågorna fladdra och hör unga ljusa stämmor stämma in i ”Natten går tunga fjät”, eller nån annan variant av luciasången.

Några år sedan besökte maken och jag Sicilien och tog en tur till Syrakusa, St Lucias hemstad. (Barnbarnet T. tyckte att landet vi besökt i så fall måste heta Santalucien, men hävdade att Lucia i dessa dagar bor i Storkyrkan i Helsingfors – på vars trappa hon visar sig en gång om året).

Syrakusa har St Luciakyrkan med Caravaggios fantastiska målning av helgonets död, flera Luciastatyer och massor av turistkrafs med det sköna helgonet bärande sina ögon på en bricka. (Se bilden nedan). I det lokala församlingsbladet fanns en bild av ”un gruppo fedeli della Finlandia”som vallfärdat till kyrkan. Finländarna älskar den dramatiska, traumatiska ljusbringerskan verkar det som – och så även jag – trots allt!