Midsommar, här igen!

Det var ett elände att hitta på en rubrik till denna veckas blogg! En koll visade att jag förr om åren redan använt deviser som ”Midsommarminnen”, ”Midsommar – en dröm”, ”Midsommarnatt”, ”Midsommartider” och ”Midsommarfira”. Hela paletten, liksom!

Som alla årshögtider verkar midsommaren nuförtiden infalla allt oftare, därav årets rubricering. Och med sommarens stora fest fylls bladen av kolumner kring det glossiga – men inte alltid problemfria firandet.

I HBL funderar Annika Rentola kring temat ”vi måste inget” – d.v.s. fira på det som upplevs som ”idealvis”, medan Veera Paananen i Hesari uppmanar till inkluderande av nya vänner i firargängens exklusiva kretsar.

Festens mollsida, alltså – här delar midsommar karaktär med nyår och första maj. Är du inte med så är du utanför. Tydligen frågas det ännu efter ”midsommarplaner” och tydligen borde man kunna ge ”rätta” svar.

Svärföräldrarna hade ett sådant festgäng i årtionden. Det var skrivet i sten att allt utom julen skulle firas tillsammans med vännerna från ungdomens godtemplartider. Man var stolt över sammanhållningen, även om svärmor ofta ojade sig över hur trakteringen skulle kunna uppfylla gästernas förväntningar och svärfar ofta efteråt ilskade sig över diskussionernas förlopp.

Jag har under tidigare år skrivit om vårt lilla firande på balkongen, med sommarmusik på Spotify och sommarens primörer på tallriken. Tystnaden, den skira grönskan och det dämpade ljuset är fest nog.

Och minnena, givetvis! Midsomrar på semesterresor vid Medelhavet, midsomrar på Fölisöns friluftsmuseum då jag en tid fick fribiljetter till brasfesten där.

Midsommaren då moster och jag drog till Parola utanför Tavastehus – Beach Boys skulle spela där, minsann! Tappra, snälla moster var med som stöd, för detta timade 1969 och jag var inte ännu fyllda 15. Vi kom hem från den försenade konserten först sju på morgonen och efter allt buller och brak från scenen minns jag tydligt tystnaden i bussen hem, fågelkvittret och att radion spelade Merikanto.

Sen midsommaren 1974, ja. När makens och mina vägar osannolikt nog åter korsades efter ett hastigt första möte på studentbalen. På midsommardagen hade vi stämt träff igen och stämningarna inför det finns det faktiskt bildbevis på: mamma knäppte en bild av mig i väntan på att kavaljeren skulle ringa på dörren. Där står jag i mitt planschtapetserade flickrum och ser förväntansfull ut.

Inte kunde jag ana att samma gosse skulle bli mitt midsommarsällskap i årtionden …

Glatt firande – vi måste inget – men kan hitta på vad som helst!

Oj, oj, oj, nu ska jag ut på träff! Hur ska detta sluta!

Ett hopp från tio meter

Nuförtiden har jag svårt att utan ansträngning minnas vad vi gjorde i går. Närminnet avtonar allt mer. Men allt därförinnan – och faktiskt rätt långt bak i tiden blir allt skarpare i konturerna.

Nu när många kolleger redovisar sin i dagarna timande konferensresa till Island väcker det en kaskad av minnen. Till Island gick ingen av mina många resor i arbetets tecken – men till Petroskoi, Tallinn, Tartu, Sliven, Budapest, St John´s, Bremen, bland annat. Mycket i friskt minne bevarat.

I dag hade Philp Teir publicerat krönikan ”Hopptornet skrämmer mig inte längre”. Där omtalades skräcken och risken och lockelsen att hoppa från simstadions högsta hopptornsplatå – den på 10 meters höjd.

Det talades om myter och fakta kring hur farligt ett sådant hopp kunde vara. Och oskickligt hoppat kunde upptåget bli ett dödsskutt, det var summan av kardemumman.

Modigare är att vägra låta sig provoceras till ett hopp än att verkligen utföra det, ja det stämmer nog som Teir skriver.

Det kan verka osannolikt – men jag har faktiskt gjort hoppet. Det skulle man inte tro om försiktiga och räddhågsna mommen.

Men plums ner i Porovesi vid Idensalmi damp jag sommaren 1969.

Vi var på en lite märklig roadtrip, far, syster och jag. Ända upp till Kuusamo gick färden, med haltpunkter i olika städer på vägen. Bland annat hos en familj i Idensalmi, med tre barn och en mor (som senare skulle visa sig bli fars nya partner, men det är ett bispår i historian).

En lite märklig situation, odefinierad på många sätt. Hur som helst kände jag mig under en utfärd till ortens simstrand tvungen att markera överlägsenhet genom att hoppa från högsta höjd, utan någon kunskap om hur ett simhopp ska utföras. Eggad av Ellu och Allu och Pekka kastade jag mig iväg.

Jag minns den evighetslånga tiden mellan hopp och landning i vattnet. Jag minns den brännande smällen när mina baklår slog i vattenytan. Syster har senare vittnat om att jag kom ner i sittande ställning – ingen ”rak hållning” där, som experten i Teirs text rekommenderar.

Tack och lov lutade jag inte bakåt, som krönikan varnar för. Jag minns jag trodde jag spruckit helt och hållet och jag minns den långa vägen upp från sjöbotten till ytan.

Blåmärken över halva kroppen hade jag efteråt, mörbultad var jag. Kroppen minns sådana tilltygningar. Ännu i dag kan jag återskapa det hela i tankarna.

Sommaren 1969 blev en vändpunkt i vår familjs liv. Mor hade återgått till arbetslivet och blommade upp på alla sätt. Snart fattades stora beslut om familjens fortsatta framtid.

Ellu och Allu och Pekka träffade jag aldrig mer. Undrar om de någonsin själva verkligen utförde galenskapshoppet? Eller ville de bara stuka till en gäst från huvudstaden vars sällskap de pådyvlats?

Att hoppet inte var ett bevis på mod utan dumdristighet insåg jag nog genast. Jag hade inte förstånd att skrämmas av hopptornet. Inget att skrodera om – bara känna sig tacksam över att man överlevde och kan dra historian …

Roadtripen ska starta. Detta var attityden sommaren 1969. Nykonfirmerad, sur och osäker. Iförd minimal minikjol.

Varin tysta, nu börjar nyhetren!

Varje timme hördes denna förmaning i min barndom. Det var mommo Hilda som manade tystnad. Hon satt under sina sista år stadigt placerad i en liten gungstol vid husets stora radio. Vad hon lyssnade på emellan de jämna slagen, vilka diskussioner och program som fängslade henne vet jag inte.

Men varje timme skulle det höras på ”nyhetren”. Västnyländskan satt rotad i mommo, född i Karislojo, bosatt i Antskog och Ekenäs innan färden gick till Tavastehus dit moffa headhuntades som appreturmästare vid klädesfabriken någon gång i början av 1940-talet.

Det finns ingen jag kan kolla de exakta tidpunkterna med mera. Fyra välfyllda fotoalbum har jag, bildtexterna är bristfälliga, som det ju ofta är.

När jag föddes var mommo 64 år och åtminstone de sista tio åren gick synen stadigt nedåt tills hon i det närmaste var blind.

Det var då hon slog läger i lilla gungstolen. Västra Nyland prenumererade man på ända till hennes död. Själv kunde hon inte ta del av tidningsnyheterna.

Men radion fanns, med regelbunden rapportering om vad som timat i världen under den senaste timmen. Ofta var det ju inte så stor variation mellan sändningarna. Hilda Löfström var dock ständigt beredd och uppkopplad. Hade helkoll på läget.

När mommo dog 1971 var jag knappa 17 år, ungefär lika gammal som äldsta barnbarnet nu. Just i den åldern när jag inte frågade och inte intresserade mig för mera historiska perspektiv.

Det var spridda berättelser man snappade upp efteråt, av mamma och moster. Om hur Hilda hade läshuvud och hade läst Bibeln från pärm till pärm. En vimsig historia om hur Hilda (tillhörande ”de röda”) iförd en ny kappa sprang undan ”de vita” något varv under inbördeskriget. Det var den nya kappan som var i fokus.

Men när kom Oskar, hantverkarsonen – ”vit” faktiskt – in i bilden? Hur hittade de en gemensam melodi? Jag skulle ge mycket för att höra den historian.

Det finns ingen förlovningsbild, inte ett bröllopsfoto av dem. Morfars bror och hans fru har vi ett vackert konterfej av.

Jag har bara ett foto av Hilda och Oskar tillsammans, från tiden före barnen kom och det gemensamma livet började på allvar. De sitter på en trappa tillsammans, Oskar med cigaretten i handen, båda med blicken riktad mot fotografen. Ingen romantisk bild. En okänd liten gosse har slagit sig ner bredvid.

Det måste röra sig om 1919-20 ungefär. För moster föddes 1921.

Före ljudböckernas tid och alla hjälpmedel för synskadade skapade mommo sig en egen nisch av kunskapsintagande. Hon var en del av världen, hennes lilla bubbla var inte sluten.

Nånting med denna attityd känns bekant i dagens värld av evig uppkoppling. Hilda Maria Löfström var i sanning en besläktad själ – i många bemärkelser!

Sida vid sida, med allvar i blick, det strävsamma paret Hilda och Oskar Löfström.

Årtionden sedan

I morgon är det 48 år sedan min studentdimission. Och 48 år sen jag träffade min man och livsledsagare. Det börjar vara ett halvsekel sedan, alltså.

Det mesta verkat nuförtiden ha skett årtionden sedan. Jag ser i spegeln och på fotografier att det stämmer. Men inuti känner jag mig inte mycket annorlunda – det är konstigt. Fast äldsta barnbarnet ska börja gymnasiet i höst har jag lite gymnasist i mig själv ännu.

Ett långt arbetsliv ligger bakom med det ena och det andra som timat. Människor och relationer och flyttar och färder och ros och ris och bekymmer och glädjeämnen.

En tät väv av liv. Mycket minns man knappt, annat påminns man om när man sammanträffar med klasskamrater och vänner man fått i arbetslivet. Då aktiveras det kollektiva minnet och alla späder på med sina pusselbitar.

En del liv är bäst att glömma och inte grunna över. Vissa dokument är bäst att slänga och aldrig läsa mer. Jag tycker inte jag under mina snart levda 68 år blivit så mycket klokare – men den saken har jag lärt mig lite. Att lyfta på hatten och gå vidare.

Tittade igen på de fåtaliga fotografierna från min studentdag. En bild togs av mamma i Svenska flicklyceets festsal just när jag fått min mössa. Där tittar jag fram mellan klasskamraterna.

Jag visste ännu inte att jag om några timmar på studentbalen skulle träffa den gosse som jag tre år senare skulle gifta mig med. Ingenting visste jag om vad mitt framtida arbete skulle gå ut på – vetenskapen folkloristik hade jag aldrig hört talas om!

Varje år den 31 maj noterar jag datumet som en milstolpe då allt tog nya vägar. Då livet började på riktigt. En solig sista maj år 1974.

Romantikens tider

Jag tycker om att möta resenärer på flygfältet. Stå vid portarna mot ankomsthallen – när de öppnas väller det ut bagagetyngda passagerare, lite tilltufsade efter knöliga flygturer, några med blicken sökande efter en mötande vän eller släkting.

Återseendet glädje! Den lilla flickan som hoppar upp i pappas famn så resväskorna strittar, pensionären som lyser upp och vinkar och viftar och tar lite raskare steg …

Och i dag bjöds vi som väntade på det skönaste av det sköna – ett älskande pars återseende.

Genom porten kom Hon skuffande på en tung vagn med ett litet berg väskor och kassar. Hon såg medtagen ut och att döma av bagaget hade hon varit bortrest ett bra tag.

I ändan av rampen stod Han, iklädd kostym, med en bukett röda rosor i handen – ja jag inbillade mig att han hade en liten ask i andra handen, men kanske inte.

Hon lämnade sin kärra åt sitt öde och de störtade iväg, kastade sig i varandras armar och blev stående så mitt i vimlet, fullkomligt oberörda av omvärlden.

En filmscen var det som. Men på riktigt var det. De släppte inte taget, de bara stod och höll om.

Strax därpå kom dottern vandrande från sitt Stockholms-flyg, vi gick till parkeringen och man får aldrig veta hur den vackra sagan slutade.

Såna här scener lever jag länge på, romantiker som jag är. Häromveckan hade jag en annan berörande upplevelse. Det var på konstutställningen om växter och trädgårdar vi besökte i Järvenpää – där fanns en fin målning av Magnus Enckell – ”Häggar” hette den.

När jag ser häggblomning – det må sen vara på bild eller tavla – påminns jag alltid om en lektion i Svenska Flicklyceet – i början av 1970-talet måtte det ha varit.

Lektor Karin Juselius undervisade om Jarl Hemmer och särskilt den ljusa dikten ”Under häggarna”. Jag blir i allmänhet ganska sparsmakat berörd av poesi, men dessa verser har stannat kvar. Särskilt finalen ”Runt om mig sommar och du i min famn! Liv, jag välsignar i jubel ditt namn!”

Så mycket sommar och lycka i den dikten.

Så mycket bubblande känslor på flygfältet i dag.

Så mycket sånt man behöver. Få uppleva – eller åtminstone bevittna.

Säsongbyten

Nu är vi där – i de snabba säsongbytenas tid. Först väntar man så innerligt och spanande på de första vårtecknen. En sippa här, en krokus där.

Så exploderar allt efter lite regn och några varmare dagar. Plötsligt är det bråttom att hinna med, allt blommar i ett underbart kaos.

Och lika fort är den skira perioden slut.

Men nu står vi ännu på tröskeln! I dag fortsatte vi vårt lilla projekt ”fornfynd och natursevärdheter i hemknutarna”. Tanken växte fram med pandemin och den gemensamma pensioneringen. Plötsligt fanns det tid, men begränsat med möjligheter att fara omkring.

Nu kan man ju igen planera mer storslagna utfärder, men det småskaliga konceptet får stanna kvar. Det finns hur mycket som helst att se i närheten, det behöver inte vara mer än en stor sten, en intressant grav, en plakett som markerar en historisk händelse – eller ett bronsåldersröse, som i dag.

Susande trädkronor, en mjuk skogsstig under fötterna, den friska doften av tallskog och en oändlig matta av skogsvioler fick man på köpet under promenaden mot fornfyndet. En hackspett, en ödla och tidvis gassande sol.

Till denna säsong hör hos oss också årets eurovisionsvecka, med dess final, som hos oss brukar betyda att äldre barnbarnen sover över och har ”kisastudio” tillsammans med mommo och mofa.

Chips, ostar och kex, druvor och pizza väller över bordet vid TV:n. Och under det att vi lyssnar på dottern-mammas referat och röstar och diskuterar musik hinner vi tala om så mycket mer: politik, utbildning, historia, religion, genusfrågor …

Det är hisnande att notera att vi nu umgås med två unga kvinnor med stor kunskap om mångahanda – och åsikter och funderingar om det mesta.

Men som samtidigt ännu gläds åt att spela sällskapsspel och klå mommen i galet snabba kortspel.

Det var en rolig kväll – och det slår mig att jag aldrig hade chansen att umgås med mina mor- och farföräldrar på samma otvungna vis. Relationen mellan generationerna var annorlunda, de gemensamma nämnarna och diskussionsämnena är fler nu i socialmediala tider.

Nu stundar sommarlov, sommarjobb, idrottsläger och olika resor för flickorna. Mommen och mofa har inte planerat nåt för sommaren än. Utom några småturer i närmiljön, men vackert så!

Upptäckte under flickornas besök ett tecken på bestående design: ovan barnbarnets box med hörlurar, nedan den ask i vilken mormors eller morfarsmors och respektive fästmans förlovningsringar förvarades. Två föremål med dryga hundra års åldersskillnad.

Sömniga maj

Vårtrötthet, talar nån om det mera? För mig är maj alltid en gäspig månad. Med större orsak var den det då arbetsterminen började dra mot semester och krafterna började sina. Men likadant är det nu under de lata pensionärsdagarna.

En tupplur på eftermiddagen är oundviklig.

Bara några veckor vår till nu. Några vårträffar med olika gäng och grupper har inte ännu blivit av. En träff framsköts redan till hösten. Och klasskamraternas träff blir knepig att knyta ihop, för Bullgummorna är ett aktivt släkte. Med typ några eftermiddagar lediga var under hela maj månad – och det är inte samma dagar, såklart.

En damträff för invigning av nyrenoverade hemmet skulle jag gärna ställa till också. Vi får se hur det går. Pusslande där också, kan jag förmoda.

Själv har jag inte mycket i almanackan, i bjärt kontrast till den aktiva bekantskapskretsen. Det känns nästan som vore det nåt fel på mig. Inga kursavslutningar, sångfester, körkonserter, vistelser på stugan, föreningsutfärder …

Skjutsanden av barnbarnen och hämtande på dagis, förstås. Och arrangerande av svärmors angelägenheter. Till lite nytta är man ändå.

Men någon stress och brådska är det inte. Däremot stressar jag mig genom nattens drömmar. Där är det full fart och mycket på gång. Underligt nog, för drömmarna borde ju avspegla verkligheten.

Jag får väl aktivera mig i höst, med nånting i alla fall. Nånting lärorikt, inspirerande eller gymnastiserande.

Idag blir det galleribesök i huvudstaden och sen lite barnbarnsskjutsar. Och på kvällen första semifinalen i Eurovisionen, dottern är på plats och rapporterar från Torino.

Däremellan lite hushållsarbeten och pyssel på balkongen.

Och antagligen en – kort – tupplur.

Ut, utan mask

Det har varit helg och fest flera veckor nu, känns det som, då påsk och valborg inföll så nära varann. Däremellan festlig vistelse i Paris så vardagen har lyst med sin frånvaro ett tag.

Fast nu är den tillbaka. Inget speciellt att göra varken måndag eller tisdag, det blir långa sessioner vid morgontidningarna och kaffebaljorna. Och test av Ordsnillet, såklart!

Markeringen av något annorlunda har för mig ofta med musik att göra. Och jag reagerar med fulla känslobaletten! ”Vad ljus över griften, han lever o fröjd”, dånade det i domkyrkan för några veckor sen. ”Vintern rasat” proklamerade en finslipad Akademen i söndags.

På båda platserna trängsel och gemenskap. I Kajsaniemi därtill utan ansiktsmask, minsann. I den finlandssvenska flocken vid körestraden tycktes vi ha hamnat mitt i en skara storsångare. Som reagerade på varje ny sång med entusiasm och hurrarop och applåder. Som inte kunde hålla sig när de bekanta numren dök upp. Som sjöng stämmor och var på alerten. ”Nu Pelle får vi skärpa oss för snart kommer Vårt land”, hörde jag väsas bakom mig.

Och vi sjöng av hjärtans lust. Herrarna med studentmössan i handen. Aldrig har jag blivit så berörd av Modersmålets sång, aldrig har solot i Ljuva flicka klingat så rent …

Sen blev det långpromenad längs kajkanten mot Brunnsparken. Det glittrade i vågorna kring Sveaborg, picknicksällskapen myllrade i backarna.

En liten ljusglimt erbjöd festyran. Nu är det Ukraina och Nato och intervju efter politisk analys efter krönika tidningarna och nyhetsutsändningarna fulla igen.

Det får bli många besök i handelsträdgårdarna, balkongen måste komma i sommarskick. Snart blir det skogspromenader också och möjlighet att klättra upp på närbelägna Kasaberget för att skåla in vårens ankomst.

Snöberget på parkeringsplatsen har smultit ner till en liten kulle blott. Och det lyser vitt och blått och gult i alla gläntor.

I morgon blir det Downton Abbey på bio och bastukväll. Och så drar det mot weekend igen, fast det ju inte är så stor skillnad för en pensionär.

Vi har dille på blomköp. Här sortimentet i Viherpaja i Vanda, en underbar oas!

76 211 steg genom Paris, med paus på Monets bänk

Nuförtiden är det lätt att få reda på hur mycket man rört på sig. Telefon och klocka sporrar, berömmer, klandrar och registrerar. Det blev mycket beröm under våra tre dagar i Paris – ja rekord, faktiskt.

Det undrar jag inte på, som dottern och jag traskade. Hela dagarna på språng, utan pauser på hotellet. Gata upp och gata ner i Marais, sal ut och sal in på Louvren, kors och tvärs runt operan och i de stora varuhusen, hit och dit i Les Halles och St-Germain.

Ja och en promenadrik dag i Monets trädgård. Och en tur upp i Eiffeltornet, lite trappklivande där fast vi ju tog hissen upp.

I Eiffeltornets högsta topp mötte vi en trevlig champagne-gosse som berättade att han jobbat bara tre dagar i tornet, men älskade sitt arbete. Jag fick champagnekorken till minne, den bär jag i fickan som en maskot nu.

Det finns så outsägligt mycket vackert i Paris, allt tornar mot höjden i sirliga valv och bågar – det må sen vara handelsemporier eller katedraler.

Är nu detta från Printemps eller Galeries Lafayette – likadant ser det ut i båda storvaruhusen.

Det är vitt och brett – men på restaurangerna sitter man trångt. Det blev inga vegetariska dagar, direkt. Anka, charkbrickor, råbiff, pluma iberico, croque monsieur. Men i Monets trädgård hann vi inte äta annat än baguetter nedsköljda med Perrier. Sen gick redan bussen till tåget.

Här har mommen fått sig framdukat ett och annat på l’Aller Retour. Kryddat av intressanta bordsdiskussioner på båda sidor. Tur att dottern läste franska i skolan …

Var man än rör sig har något spännande timat. Moliere blivit döpt, Colbert begravts eller Mozarts mamma fått sin sista vila. Allt det nämnda i samma präktiga katedral, St Eustache, förresten.

Det kändes grått att landa i hemlandet efter överdådet grönska söderöver. Monets trädgård svämmade över av blommor av alla tänkbara slag i en salig röra och välsignad oordning. Lite fröpåsar inhandlades så mofa och barnbarnen kan försöka sig på att skapa små Monet-planteringar.

Och historiens vindar viner runt alltihop. Collaget nedan får avsluta detta lilla resereportage. Här sitter Monet och mommen på samma bänk – eller i alla fall en likadan. Men konstnären var faktiskt 86 år då fotot togs dvs närmare 20 år äldre än gamylen till höger.

Så kanske man ska våga hoppas på ett återbesök en vacker dag – i trädgården och i de oändligt många stadsdelarna i Paris två futtiga besök inte hunnit täcka ens till en bråkdel …

Utomlands!?

Julen 2019 fick jag en Paris-resa av dottern. Huvudmålet var en av mina absoluta resedrömmar, Monets trädgård i Giverny. Vi hade favorithotellet bokat och till och med ett boende i Giverny.

Sen kom våren 2020 och vi vet alla hur det gick. Resan sköts upp. Och sköts upp. Favorithotellet slog igen, pandemin gick i vågor. Paris försvann bortom horisonten. Världen stängdes.

Men i morgon – då borde vi åka iväg! Nytt piffigt hotell, biljetter bokade till Giverny, Louvren och (en till dröm jag haft) – Eiffeltornet.

Pandemipausen har lärt en att besvikelser i planeringen kan slå till – de känns dessutom världsliga i dagens politiska läge. Coronan dyker på lurigt också nu i lugnare smittotider.

Men visst vore det nåt – att få ströva i Monets trädgård jag vandrat igenom i konstböckerna i 50 år nu! Och besöka Louvren – ja det är också nästan ett halvt sekel sen nu!

Senast dottern och jag besökte Paris var 2014, året då jag fyllde 60. Ett kaotiskt år då både makens och min arbetsplats arbetade i exilförhållanden medan skola och arkivhus genomgick reparationer. Ett år då vi äntligen kom oss för att genomföra en egen flyttning också – närmare dotterns familj, till hiss och havsutsikt och en ny hemstad.

Just i Paris fick jag budet att det var trassel med dokumentationen av ägoförhållandena vad gällde bostaden vi skulle sälja. Det såg mörkt ut med köp och flytt och en framtid i fjärde våningen utan hiss, i en förort därifrån både släkt och vänner redan dragit sig annanstans, hägrade.

Mirakulöst nog löste sig alltihop. Det blev flytt till den bästa av lägenheter. Det blev t.o.m rörsanering vad det led – även den avklarad nu. Det blev pensionering för både maken och mig. Och det blev minsann ett barnbarn till!

Sen blev det saker man aldrig kunnat ana då man stod vid Notre Dame senast – ja den hade ju inte brunnit då, förresten. Det blev en världsomslutande sjuka och det blev ett krig som inte liknar något som timat i vår världsdel på eviga tider.

Nu åtta år senare blir det hoppeligen återseende med Seines stränder. Jag är fruktansvärt rostig vad gäller reseförberedelser. Senast jag flög var sommaren 2019, har glömt alla rutiner.

Men en sak är sig lik märker jag vid packningen – jag plockar ner ungefär samma plagg som följde med på resan 2014. Mycket kan förändras i världen, men inte mommens garderob. Där återkommer trotjänarna år efter år, det bevisar FB-minnena bland annat.

Det känns tryggt, men många persedlar börjar nog kännas lite slutslitna och ohållbara. Nå, går det hål på någon palta får jag väl göra det motvilliga – söka upp en klädbutik! I Paris finns ju faktiskt Galeries Lafayette och Printemps. Och såna små handelsbodar!

Coronapass och ansiktsmasker och handspray – det stod inte på packningslistan 2014 …