Tidtabeller på paus

Tre dagar till semestern. Min nästsista lagstadgade ledighet. 332 arbetsdagar kvar efter det, ungefär, ja, jag går på med mina beräkningar. 

Jag har redan röjt upp i mina arbetsbordshögar inför de fem fria veckorna i år. Arkiverat alla donationsavtal, slängt gamla utskrifter i en hög på lägsta hyllan – nästa etapp pappersinsamlingen. Jag har sorterat materialet inför nästa arbetsprojekt, allt står snyggt i givakt i väntan på ett nappatag i augusti. Några kundjourer är kvar, arbetsrapporten för juni månad ska fyllas i och sen är vårtterminen avverkad. 

Det hör till det bästa jag vet att rensa upp och reda till. Gå och småputtra i arbetsrummet, känna jobbet sakta rinna av och en loj känsla av ledighet och kravlöshet inta sin plats i både kropp, själ och kontorsmiljö.

Allt är lite på paus mitt i sommaren. Busstidningen Metro utkommer bara några dagar i veckan. K-butiken har tydligen dragit ner på lunchutbudet  i semestertiderna – inga fiskcrepes i disken idag. 

Tyst i bussen, några sommartidtabeller syns inte till, jag fick fotografera den som hänger på hållplatsen.

Fick en bra plats i sjuans spårvagn i morse – dom är på kort vintertid. Nästan så jag blev sittande och åkte lite extra i rena glädjen. Jag tror jag ska göra det nåt tag, bara åka runt med spårvagnen, förbi min avgång vid Ständerhuset mot Sörnäs, Böle, Tölö, Kampen, hela varvet runt. Fast det är sommarstrul på några linjer har jag läst, underhåll av skenor och sånt,  så bäst att hålla sig till rutinerna. Men det vore helt i linje med hur jag känner mig just nu. Ta en paus i det ordningssamma, rationella.

I morgon blir det sommarteater i Finns, Pelle Svanslös. Myggor och lotter och bulle och kaffe och saft. En varm filt under baken – men hoppeligen behövs inget paraply. 

Komprimerad finlandssvensk sommarstämning – helt garanterat! 

Midsommarnatt

Midsommaren markerar ett litet  jubileum för maken och mig – i år blir det på midsommardagen 43 år sen vi började vandra livets vägar sida vid sida. Speciellt påminns jag om detta då TV:ns rätt påvra utbud under våren flera gånger bjudit på trilogin Before sunrise, Before sunset och Before midnight. 

Filmerna som gjorts med nio års mellanrum och startar under en intensiv vaknatt i Wien då det nyträffade paret vandrar genom stan, pratar, pratar och pratar ännu mera. Skiljs åt, missar återträffen, ses igen om nio år och – ja, den sista filmen har jag bara sett 20 minuter av än, men jag antar att relationen håller och kan fortsätta beskrivas i en fjärde film. (Det är så vansinnigt mycket ord och uttryck och tankar och PRAT i de filmerna så jag kan ta in bara högst en halvtimme i stöten – har alltså bandat dem.)

Nå det var en oändlig utvikning – men alltså: det var lite i samma stil maken och jag startade vårt parförhållande. Efter att ha träffats på studentbalen tappade vi bort varann några veckor – glömde väl bort varann rentav. Sen gick vi rakt på varann på Blåbärslandets midsommarfest – det var förresten sommaren då Abbas Waterloo spelades nonstop efter Eurovisionssegern. 

I midsommarnatten gick vi sedan hem genom hela stan – Sörnäs strandväg, Espen, hela Mannerheimvägen och ut mot Norra Haga och Gamlas – det visade sig att vi bodde åt samma håll. Och vi pratade och pratade och pratade – jag undrar idag om vad? Knappast kom vi upp i Jesses och Celines filmatiska diskussionsnivå, men pratade gjorde vi hela den midsommarnatten. 

Här sitter vi nu i midsommarnatten och pratar på fortfarande. Och jo, som jag ständigt predikar – det är pratet som är klistret som håller ihop relationen. Också när det knakar och brakar emellanåt. 

Ännu mera rhododendron

”Alla” i huvudstadsregionen har besökt rhododendronparken i Södra Haga. Ser man i FB. Så också vi, bidrar med ett konterfej från vandringen där. Det är lite blandade känslor att vandra i den parken. Jag är uppvuxen i Norra Haga och vi levde våra första år som gifta i Södra Haga. Inte heller Gamlas där vi bodde fram till 2014 ligger långt borta så ett besök i parken (som vi sett växa upp från några ynkliga små plantstrontar till den nuvarande prakten) har alltid hört till årstidens rutiner.

Midsommar om några dagar, ”vart försvann juni” känner man alltid denhär tiden. Men semestern ligger framför och hoppet om sol lever. Lite värme också och inte alger alltför snart.

Förutom Medelhavet hör inlandet till våra sommarexkursionsmål. Det är skoj att ta in på hotell upp i landet och titta på hemlandet med turistens glasögon. Vi får se vad vi tar i år. Åbolands kyrkor blev det ifjol. 

Redan i helgen åkte vi norröver då vännerna Carola och Johan bjöd på storslaget 101-årskalas. Tog tåget till Vasa – som kontrast till det trassliga flygandet kändes det mycket bekvämt. Det enda som fattas i komforten är en restaurangvagn a la Agatha Christie, en där man åtminstone kunde slå sig ner med kaffekoppen utan att ölarna och folk utan platsbiljett tagit alla platser. Det blev att vinglande inta sin förfriskning snabbt och utan njutning. Men bullen var nybakad! Dessutom kändes det också exotiskt att iaktta en riktigt rejäl fjant-flört mellan en gosse i kön och det piggögda kassan. Som ur en film var det, och på nåt konstigt sätt fick det mig att inse att det är förfärligt länge sen jag var ung!

Lite hoppackningstider på jobbet är det inför ledigheten, och första gången sedan 2001 har jag inga ordspråksskriverier som möter mig vid återkomsten. Mitt bokbarn åker nämligen till tryckeriet, fröjd och fasa! 

Hösten hämtar med sig diverse föredrag i ämnet, bokmässa och bokkalas och annat utmanande för mommen. Jag har beslutat försöka ha roligt, fast uppläggen inte alltid är helt okomplicerade. Men nu är detta projekt i burken, nu kör vi, det må bära eller brista! 

Fast just nu är bara sill, nypotatis, gräslök och gräddfil i mina tankar! Och Jussi Björling och Merikanto! Och midsommarnattens dämpade ljus! 

Semesterminnena du inte kunde ta del av på FB

Varje resa har sin lyckade sida, den som passar för dagens socialmediala glansbildsvärld. Men lika  minnesvärda och för läsaren (inför kommande egna resor) nyttiga är tipsen och erfarenheterna som hör till resans jobbiga eller mindre fotogeniqua element. Här rapport från Rom juni 2017 – sett med andra glasögon. Vi minns:

1. De hårt beväpnade militärerna på många håll i staden. Unga. Ofta flicka och pojke, ett par stod t.o.m på ett litet torg i Trastevere. Och polisbilar – överallt. Helt fast i kanten av Fontana di Trevi – för övrigt en perfekt plats för dagens skräckdåd.

2. Det vanliga stöket med kyrkornas öppethållningstider. En tid anges i guideboken, en på webbsidan, en tredje på en skylt på kyrkdörren – och ingen stämmer! Specialiteter ska man inte heller räkna med att få se. Fransiskus cell i kyrkan med hans namn i Trastevere är inte lätt för en turist att bonga. När jag knackade på dörren till sakristian gav tre herrar, prästen, kyrkvakmästaren och en tredje officiant mig svaret: den visas bara mellan 7 och 9 på morgonen! (Nyckeln låg säkert i bordslådan bredvid dem…)

3. Trevliga människor, med några fåtaliga undantag. Som biljettkassan på Galleria Corsini som tvärhugget vägrade ta emot kreditkort och inte heller gav oss några inträdesbiljetter, vår avgift lades direkt i lådan. Nästa dag upplyste biljettkassan på Galleria Barberini oss om att biljetten hit gällde också på Galleria Corsini – de två gallerierna hör ihop och har gemensam inträdesbiljett …

4. Fråga bör man – men kanske inte alltid så ofta som på de Kapitolinska museerna. Min vanliga målinriktade jakt på Caravaggior – och en viss tidsbrist rimmade illa med museets labyrintiska uppbyggnad. Sju vakter tillfrågades på vägen. En sa första våningen till höger, den andra tredje våningen till vänster, den tredje andra våningen, först höger, sen vänster … så gick det på. Klockan tickade och vi gick i cirklar. Tips: ta den långa trappan rakt upp från vykortsshopen så hittas:

5. Den godaste maten jag hittade denna gång var Tonarelli cacio e pepe, en spartansk pasta med bara ost och peppar. Jag åt den på flera ställen, men portionernas utseende motsvarar inte den gudagoda smaken, den fastnade alltså inte på FB. Nedan två exempel.
Mat kan också vara för mycket, vilket jag erfor den sista dagen då jag beställde in skuret kött med rucola, parmesan och rostade potatisar. Gott, men portionen svämmade över kanterna på tallriken. Jag åt, maken förbarmade sig över en del, jag åt ännu mera – men mängden minskade inte … Sånt får jag panik av – oartigt och oetiskt att lämna, dessutom tillfrågas man ofta om det inte smakade. Svetten lackar! Bäst att fråga om också portionsstorleken nästa gång.

6. Den som orkat läsa så här långt ska ännu få ta del av något som kunde ha slutat illa. Under vandringen i Ostia snubblade jag på en sten (nej, jag kollade INTE FB just då). Störtade i backen, och i fallet hann jag tänka ”tänderna, näsan, glasögonen, bryter jag benet, vrickar jag handleden, blir det sjukhus och gips”. Maken hann inte ingripa, men berättade efteråt att jag rullat fint när jag nådde marken – som under ungdomens karate-pass. (Jag är övertygad om att jag har en stark skyddsängel). Omtumlad och yr, men rätt så hel satt jag och blinkade, solhatten hade åkt av och jag hade barr över hela ryggen. Mitt ena knä tog dock smällen till den grad att det ännu idag ömmar och är styvt. Doktor Lindberg på Eira konstaterade att jag haft enorm tur – inget vreds i fallet. Om två veckor ska jag vara helt återställd. Men alltså: titta på marken när du rör dig i Ostia – som förresten var mycket större än vi mindes från det vi senast besökte det. Så stort att man började släpa fötterna efter sig i middaghettan.

Det var lite alternativa reseminnen! Av det jobbiga blir det åtminstone berättartradition. Och Fransiscus cell – samt annat man aldrig hittade ger ju anledning till nya resor. Jag kastade givetvis min slant i Fontana di Trevi som vanligt. Att sticka in sin hand i Bocca della Verita är i dessa dagar anknutet med så mycket köande att man glädjer sig åt att den traditionen klarades av redan 1976. Dessutom hittade vi en kopia på museet i Trastevere. Där maken kunde bevisa sitt ärliga sinnelag i egen ro i trapphuset!

Minimalismens tidevarv

Man kan inte öppna en tidning eller webben i dag utan att den finns där: den KonMari inspirerade artikeln. I dag var det en text på nätet om hur man skulle rensa upp i småbarnshemmet. Hufvudstadsdraken serverade åter en artikel om ett par som gått så långt att de med all sin (efter rensningen återstående) jordiska egendom packad i två ryggsäckar gav sig ut i världen, på lätta resor från land till land, med bara en extra skjorta i bagaget, inga reserver av något slag. Allt överlopps var sålt och bortdonerat. Det var bara de två och det mest nödvändiga. Bara två tallrikar i ränseln.

Jag måste tillstå att jag alltid slukar dessa artiklar. Det är en lättande känsla redan att läsa om rensandet, röjandet och avyttrandet. Om hur tillvaron blir enklare, klarare, mer fokuserad.

Det var i går tre år på dagen sedan vi flyttade hit till Sökö. I den vevan gjorde vi en stor rensning. Vi har idag en lagom mängd lakan, handdukar, kärl och husgeråd t.ex. Böcker gjorde vi av med och har någorlunda väl uppehållit principen en bok in – en ut.

Vi har en lättstädad lägenhet – inga mattor – makens allergi mår bäst av det. Öppna ytor, allt har sin plats. (Fast högmedelåldern ju ofrånkomligen för med sig tendensen att förlägga saker, hur organiserat allt än i princip är.)

Jag tycker om tanken att man ska behålla det man tycker känns omistligt, låta det få plats utan konkurrerande bråte. Jag vill ha minnena från tidigare generationer kring mig, på något sätt definerar de mig – för mig själv.

Så aldrig någonsin skulle jag göra av med de föremål från mammas och mosters hem som nu har hittat sin plats överst på vår bokhylla. Tidigare stod de på skänken i mormors och morfars hem, gåvorna appreturmästar-morfar fick i samband med högtidsdagar: en vinkaraff med tillhörande bägare i tenn och en skål med en björn på locket. ”Minne av Antskog klädesfabrik” står det på skålen, på brickan till karaffen kan man läsa ”O(skar) L(öfström) 50 år 1.9 1938. Från E(kenäs) K(lädes) F(abriks) appretur avdelnings arbetare.”

Tavlorna jag lutat mot väggen är fotografier av fabriken i Antskog och huset där mamma växte upp. Den tredje tavlan är en målning av det hus i vilket morfarsfar, kammakaren, bodde i Ekenäs.

Släkthistoria, föremål jag levt med hela mitt liv.

Jo de var nog rätt så dammiga såg jag när jag skulle läsa inskriptionerna för denna text.

Men att damma av dem är kärt besvär.

Längst till höger står en gammal syltburk fylld med tiotals nycklar från olika tider. Ingen vet längre vilka lås de hört ihop med. Där låg de i svärmors källare och skräpade. Nu kan jag inte göra mig av med dem. Så mycket gåtfullt liv i den burken.

Jag är nog ingen riktig minimalist, inte innerst inne.

Barnböcker av olika slag

Vi hade barnbarnen på övernattning i helgen, alltid roligt. Det gäller att handla rice crispies – en sån där box med många små paket i (delas systerligt, men ett paket som smakar sågspån vill ingen ha), hallon-Trip, ostkringlor, druvor, hotdog-ingredienser, pommes frites (jag äter bara potatis, säger S), glass, Saint Agur-ost (ska vara mycket mögel, säger T). 

Denna gång startade vi en ny Ifolor bok – förra årets bildskörd. ”Resor och  annat” döpte T den, vilket passade bra. Vi kom bara halvvägs, vi har gjort en hel del resor och annat tillsammans. T och jag har gjort några fotoböcker förr ihop, denna gång skulle S introduceras i arbetet och hon sammanställde några roliga uppslag.

Sen blev det kväll och nyduschade och småtrötta kastade vi oss på sängen med kuddar och filtar och ett urval bilderböcker. Det är inte länge sen jag skrev om detta förr, men so what. Godnattsagorna! Dagens bästa stund är det, mommo läser högt och alltemellanåt diskuterar vi bokintrigerna som ibland tenderar vara lite speciella. Flickornas mor var medlem i Barnens bokklubb på 1980-talet och då fastade en och annan kuriös utgåva i håven. I går hittades i hyllan en bok vi inte läst tidigare – ”Att man kan bli stark del 63” heter den, Rose och Samuel Lagercrantz står för texten och Eva Eriksson för bilderna. 

Helmysko, konstaterade vi. Skriven på haltande vers, hjälten heter Metteborg (!?) och vad ”del 63” ska betyda vet vi inte. På 70-80-talen var rikssvenska barnböcker pedagogiska på ett samtidigt laglöst och ibland obegripligt sätt. Nå, det var en del att diskutera kring boken, men sen gick vi tillbaka till Bröderna Grimm. Vi utbytte åsikter om intriger och underligheter i karaktärernas agerande där också. Inget är så roligt som att höra hur barn tänker – och böcker om något ger ju sannerligen uppslag till meningsutbyte.

Men sen började vi alla gäspa så väldeliga att efter den kinesiska sagan om Sjöflickan och guldnyckeln blev det tack och godnatt. Sjöflickan är i alla fall en powergirl man lätt kan relatera till. Liksom hennes väninna Drakkungens tredje dotter. 

Bra avslutning på en mångsidig litterär afton!

Skyddad sysselsättning

Det är så dags nu, men jag har på sista tiden funderat en del på vad jag skulle börja jobba med om yrkesvalet i dag var aktuellt för mig. När man hör om folk som utsätts för samarbetsförhandlingar med dåligt slut, när man tänker på hur arkivarbetet utvecklats under de sista åren … Ja, man funderar – vad vore klokt att satsa på om man skulle byta (ja, jag har ju bara typ 20 månader kvar, så det är högst imaginärt).

Mitt yrkesval var ju som jag många gånger skrivit en blandning av slump, tur och Guds försyn. Jag studerade humaniora och vips var jag arkivarie vid ett traditionsarkiv. 

Jag minns att jag och mina kolleger i tiden var chockade över en definition av ”arkivarbete” i Nordstedts stora svenska ordbok. När jag befann mig i jobbets läsesal i dag plockade jag på skoj fram den senaste upplagan av Nationalencyklopedins ordbok vi har i hyllan. Den är från 1995. 

Döm min förvåning när jag återsåg den underliga och ålderdomliga definitionen:

”Arkivarbete: skyddad sysselsättning  med lägre prestationskrav än den öppna arbetsmarknadens”. 

Vi utför just nu en kompetenskartläggning på jobbet. Man ska ge sig själv poäng för olika delområden i sin arbetsbild och dessa ska sedan i diskussion med förmannen jämföras med önskvärd genomsnittsstandard.

Det är inte lite man ska behärska i arkivvärlden i dag, kan jag meddela. Du ska i tillräcklig mån klara av juridik, etik, systematisering, digitalisering, pedagogik, sociala medier och många punkter till.

Nej skyddade från arbetslivets förändringar är arkivfolket sannerligen inte. Tvärtom har vår bransch i den nya tidens öppenhet blivit mer sårbar och svåradministrerad än nånsin förr. Prestationskraven är skyhöga och i förändringens värld känns det ofta som att gå på gungfly. Inget är sig likt och allt gammalt och vant känns plötsligt osäkert och vacklande.

Så jag har istället funderat över vad jag skulle gå in för om jag vore ung i dag. Man kan ju leka lite i tankarna. 

Något målinriktat och människonära (det var mitt traditionsvetenskapliga arkivarbete förr i tiden, bör jag understryka).

Lågstadielärare – präst -bibliotekarie – jag kan tydligen inte fantisera mycket ”utanför burken”. Något praktiskt där fingerfärdighet och precision krävs är uteslutet. Skrivarbete – vid det här laget har jag skrivit så det börjar räcka för detta livet, jag kan inte bedöma en ny skrivar-karriär  ur dagens perspektiv.

Det var väl bäst som skedde i alla fall. Och nu är jobblivet snart avslutat, sådant det nu blev. Istället får jag följa med vad de yngre generationerna kan hitta på. Uppmuntra dem att följa sin egen stjärna. 

Nedan ett foto av det som fyller mycket av mina arbetsdagar nu på ålderns höst: ordspråksdatabasen. När jag länkat metadata i alla 18 838 poster börjar det vara dags att stänga av jobbdatorn för gott. 

Men hej – pensionärer har ju mest bråttom av alla och har inte en ledig stund. Säger dom. 

Jag får ta dagen som den kommer. Kanske jag bara sjunger och dansar och sprallar de dagar jag har kvar. Eller?

Ett plötsligt Halleluja!

Hur både oförberedda och redo är inte vi nordbor när den kommer – sommarvärmen! I år kom den sent – man litar inte på att det är frågan om annat än ett gästspel, men den kom i dag. Den smekande temperaturen, milda vinden, den nästan plågsamt klara solen, känslan av att utomhus är den enda platsen att vara. Ute bland annat folk, i naturen, på gator och torg, vid havet,  i skogen, det kvittar. Ute.

Serveringarna fylldes och folk var plötsligt utstyrda i shorts och sandaler. 

Och när maken och jag vandrade över Senatstorget – jag i alldeles för många lager jackor och sjalar drabbade det oss – ett plötsligt Halleluja! Det visade sig att hela torget var fyllt av bänkar och halva kyrktrappan full av körsångare, de flesta förståndigt iförda kepsar och solhattar. Man övade för den finska kyrkomusikfestens uppträdande imorgon, man sjöng Messias – och efteråt såg jag att FB omedelbart reagerade med filmsnuttar och exklamationer. Till och med en hedning hajade till, skämtade en vän.

Den här gamla kyrkosångaren, välbekant med verket sedan många sjungningar damp ner på en av bänkarna. Njöt av att herrstämmorna var väl företrädda, sopranerna klara och höga och himlen över Domkyrkan så outsägligt klarblå.

En sån här dag känns allt möjligt – t.o.m tanken att jag ännu en gång ska få sjunga Messias. 

Och nu är helgerna proppade – det är så vi i Norden gör när sommaren kommer. Det är Stafettkarneval och det är Damtian, det tycks vara intressanta jippon på stadens museer, det är trädgårdsmarknad i Margreteberg … Vi har gått kvinna och man och barn ur huse, nu börjar den, vår korta hektiska sommarsäsong. Ingen återvändo. Släpp fångarne loss, det är vår!

Om det finns konstiga stavfel i denna text beror det på att jag hela veckan stirrat i mitt ordspråksmanus, fyllt av slumpmässigt stavad dialekt. Å bli o och ä blir e kors och tvärs där bland annat.

Men nu är vi många tuppfjät vidare på det arbetet också!

Halleluja för denna vecka, är allt jag kan säga! 

Kom mig inte för att fotografera den anslående sångarskaran så min lilla balkonginstallation får duga som illustration.

Minnet av en pannkaka

Morsdag. Vi har haft en fin helg. Barnbarnen och vi tog på lördag en grundlig promenad på Högholmen – T och S var kartläsare och enligt  deras direktiv såg vi precis alla djur.

I natt tittade vi på Eurovisionens final. Det var första gången T såg hela tävlingen, till sista slutgiltiga resultatet. S klarade av tittandet till 23.00. Med hjälp av chips, ost, kex och druvor.

I dag sjöng T i Domkyrkans barnkör. En kvartett var dom bara, men  fint framförde de sånger som gick till hjärtat.

Alla kvinnor i högmässan fick en ros och en serenad. Märkväl – alla kvinnor, inte alla mammor.

För alla kvinnor som män är  viktiga när det firas mors- och farsdag – här krävs inga biologiska anknytningar. Vi fostrar alla gemensamt nästa generation.

Osökt kom jag att tänka på moster, min andra mamma, den mamma som levde längst och var den mest besläktade själen.

Den som läst bloggen känner Moster Eva – dotterns och min gemensamma gudmor. Hon som alltid ville höra vad som var på gång. Hon som sponsrade projekt ensamförsörjande mamma inte hade en chans till. Hon som var en självklar hedersgäst vid årsfester och dop och konfirmationer och bröllop och sommarutfärder.

Hon som alltid hade en pannkaka nygräddad när vi stigit av tåget på Tavastehus station – staden där mommo, moffa och moster  bodde.

Pannkakan, täckt  av en ren handduk, kallnade på en speciell skärbräda i köket på Hämeentie. Den var en symbol för omtanke, värme och gemenskap. Så länge moster orkade serverades det pannkaka – vår älsklingsrätt.

Jag tycker morsdag och farsdag ska firas som fester för gemenskap mellan generationerna. Min syn på familjen är vid och bred – jag tycker precis alla släktingar är viktiga komponenter i helheten.

Jag fick som flera år i rad nu spännande morsdagspresenter av dottern, anknutna till årets version av Eurovisionens schlagertävling. Ett ukrainskt ägg av trä, en ukrainsk champageflaska och en guidebok den kroatiska delegationen delade ut. Viket får mig att minnas att jag planerat att nästa års semesterresa med familjen just kunde gå till Kroatien!

Nu drar vardagen in igen. Mina krafter är lite mer återställda och jag tror jag är redo för mitt arbetslivs nästsista slutspurt inför semestern.

Time Out

Stresstålig. Så skulle jag gärna beskriva mig. Men ibland får man omvärdera sig. Plötsligt får man diagnosen ”akut stressreaktion” och ordineras sjukledigt några dar. 

För att hinna kapp sig själv. För att blinket i ögonen, den flaxiga känslan och oförmågan att fokusera ska avta. Det kan behövas medicinarråd och -ord på att man ska få chansen att växla om. Ges möjlighet att koncentrera sig på den uppgift som just nu är väsentligast – att jobba med den kan nämligen karakteriseras som en sorts medicin. 

När almanackan rensas, känslan av splittring och brådska mojnar. Jag bara sitter i kökstystnaden. Sen ska jag ta itu med det som är viktigt, långsamt, koncentrerat  och utan brådska.

Men först ska jag vattna lite på balkongen. Utanför inglasade balkongen snöyr det. 

Tionde maj. På dagen fyra år sen alltför hastigt bortgångna väninnan begravdes, FB minner om sånt. 

Man ska ta vara på sig själv. 

Den tid man har.