Flera skyltar i butiksfönstren på Kungsgatan i Ekenäs uppmuntrade sommargästerna med detta budskap. Som man ju hoppas på. Men vissa dagar känns detta ”bra” lite tveksamt och fjärran .
Nu har vi kommit in i juli, födelsedagsmånaden. Vi har redan gjort den årliga utfärden till Västnyland, besökt Fiskars, farmors barndomstillhåll, kört igenom Antskog, mammas barndomstillhåll och kontrollerat att anfadern kammakarens grav i Ekenäs fått den beställda sommarvården.
Jodå, men den fina blomman hade allt torkat i hettan – fast det lär ha ordnat sig nu efter de senaste dagarnas ösregn.
Edvin Gotthard och hans Edla Malvina, kanske borde jag satsa på putsning av stenen och förgyllning av namnen? Men nej, de pengarna kan gå till understödande av nån välgörenhet istället. Det tror jag paret nedan hade tyckt också.
Nu har maken också kommit in i sommartrallen och vi sitter långt in på småtimmarna med våra korsord, paddor och böcker.
Man får passa på att gå på museum nu innan andra vågen av nåt slag slår till. I går var det Ateneum, i dag blir det Gyllenbergs.
Det gäller givetvis att läsa vad experterna spår om pandemins framfart för att veta hur man ska bete sig, men det är ju absolut ingen samstämmig linje i den rapporteringen och ingen tröst står att finna i profetiorna. Man får ta dagen som den kommer – och fylla den med det roliga man kan. Ikväll blir det mys och mat med barnbarnstrion, t.ex.
Allt kommer att bli bra. Vad det lider. Det hälsar den lilla bokhandeln på Kungsgatan i Ekenäs. Men lite konkret ”bra” hade det varit om de också haft Stora finlandssvenska festboken i sitt annars mångsidiga sortiment! Ping på er!
Denna vecka borde vi alltså ha suttit på torgen i Palma de Mallorca och njutit av tapas och sangria. Nåväl, det blev inte så – men hela summan fick vi tillbaka för flygbiljetterna – och boendet var inte förhandsbetalt.
Tillvaron har i alla fall blivit som vanligt i ett hänseende – vi firar just nu det dottern kallar mommens och mofas sommarkollo – d.v.s. fyller dagarna med aktiviteter då mor och far ännu jobbar och skola och dagis stängt. Vi försöker hitta på roliga kombinationer av museibesök, upplevelsegrejer, god mat och mycket glass.
Det blev inte det storartade akvariet på Mallorca i år – men det blir Sea Life i Helsingfors i morgon istället. Man ska boka tid på förhand dit nu – det ger säkert mer luft och rymd kring de stora fisktankarna. Första gången för O på det stället, vi är alla mycket taggade.
Allt extra gör en ivrig och förväntansfullt denna sommar! Maken och jag satsar på en övernattningssemester till en fin stad med medeltida anor. På besökslistan finns både en katedral, ett slott, ruinen av en biskopsborg, en prunkande botanisk trädgård och ett friluftsmuseum jag faktiskt aldrig besökt förr.
Staden har en mängd intressanta och lockande restauranger, i morgon kväll ska vi sätta oss ner för att njutningsfullt läsa menyer och välja ut två av dem för vårt besök. Sen ska vi boka och längta!
Våra drömmars stad denna sommar är alltså Åbo – det listade säkert mången ut redan.
Inte blev det någon flygresa denna sommar – men det är lika bra det! Och flyga på lek kan man ju faktiskt göra – t.ex. på Leksaksmuseet i kära hemstaden!
Helger väcker minnen, så är det. Också midsommaren hör till de fester man under livets gång firat på olika sätt och i olika sammansättningar. Det har inte alltid varit så roligt och soligt heller. Det har varit komplicerat och tråkigt och avundsjukt. Men också underhållande och trivsamt och epokgörande.
Få se nu. Barndomens midsomrar firades i glada gästers lag på olika hyrda sommarnöjen. Det var fest och det var för mycket snapsande bland papporna. Inget höjdarprogram, precis. Varje midsommar skulle far och farbror Görre bryta arm. Ja, ni anar stämningen.
Sen var det ungdomsårens midsomrar på olika dansbanor och publika festtillfällen. Där stod vi flickor längs väggarna och inväntade uppbjudan till dans. Det var deprimerande och hopplöst.
Sen kom midsommaren som skulle firas på Fölisön, men som istället – på förslag av en sommarjobbskollega på det stora varuhuset – kom att firas på Blåbärslandet. Och den aftonen blev epokgörande, för där stötte jag åter på gossen jag mött på studentbalen några veckor tidigare. Den gemensamma vandringen hem genom en magiskt tyst stad – en hel del kilometrar – har jag säkert beskrivit förr i bloggen.
Ibland undrar jag hur mitt liv hade förlöpt om jag hållit fast vid den ursprungliga planen med midsommar på Fölisön.
Då hade jag väl firat midsommar med nån annan i fortsättningen – men det är svårt att tänka sig hur det hade blivit.
Ja efter det har det ofta varit midsomrar i södern. Kronprinsessan Victorias midsommarbröllop för tio år sedan tog vi t.ex. del av via TV på hotell Zaratoga i Palma de Mallorca. Då deltog redan två barnbarn i firandet – fyraåriga T var fullkomligt trollbunden av det vackra sagobröllopet.
Denna sommar – coronasommaren – blev det inget av den planerade resan till Mallorca. Men nu har vi istället välsignats av årtusendets bästa midsommarväder. Vi har sill, nypotatis, köttbullar och lagom mycket snaps.
Och dagens program inleddes med besök på Klobbens havsbad. Minsta barnbarnet O, ett år sju månader i morgon, njöt storligen av att få plaska riktigt ordentligt övervakad av storasystrarna. Vi åt glass och lunchade på grillmat hemma hos dottern.
Och ikväll ska jag och gossen från Blåbärslandet slå oss ner på balkongen och knäppa på lite Jussi Björling. Jag ska påminna honom om att det är 46 år sen vi ”blev ihop”, som man säger. Undrar om han kommer ihåg det?
Helsingforsdagen firar vi i dag. 12 juni 1550 grundade Gustav Vasa staden och sedan 1959 har födelsedagen börjat firas. Kollar jag på nätet, festforskare må jag vara, men denna dag tycker jag alltid varit lite vag i konturen. Nuförtiden är vi ju inte Helsingforsbor heller.
Oftast har jag ju jobbat 12.6 och eventuella intressanta evenemang har varit omöjliga att delta i. Och allra oftast – ja vad jag minns, så gott som alltid, har det regnat på Helsingforsdagen. Det har för mig nästan blivit en väderlekstyda ”12.6, Helsingforsdagen infaller alltid ihållande regn”.
Men i dag skiner solen från klarblå himmel. Och firandet är digitalt. Försmädligt nog!
12.6 brukar vara något av ett startskott för den slutliga väntan på att semestern ska inledas. Nästan hela mitt arbetsliv tog jag ledigt med början vid midsommar. I år hajar jag till när jag märker att det är midsommar nästa vecka! Hur kan det vara möjligt? Sen är vi ju snart i juli, den sprödaste grönskan är utblommad och de mörka augustinätterna nalkas.
Men vad är det för skillnad för pensionären? Allt är ju ledigt – och bäst levs livet så att man tar ett ögonblick i sänder. Njuter av en glass vid huvudstadens glittrande havsstrand. Klättrar upp på Kasaberget i nya hemstaden och ser ut över fjärdarna. Sitter på balkongen i skymningen och lyssnar på sommarspellistorna på Spotify.
Tids nog blir det höst – kanske med nya möten och aktiviteter och mera liv utanför hemmets väggar – kanske med en ny våg Corona och ny isolation, den som lever får se.
Men tiden går – och med fart. Det fick jag igen en påminnelse om när äldsta barnbarnet fyllde 14 i förrgår. Den dagen hör också till försommarens milstolpar och högtidliggjordes bl.a. med middag på lokala restaurang Nepal.
Konterfejet av mommen och festföremålet fick mig att söka fram ett foto från ettårsdagen, 10.6 2007. Här sitter vi och firar! Och åren – de har bara gått!
Det ovanstående har bloggarmommo drabbats av. Antar jag – ty i dessa tider är ”vanlig” inte som vanligt mera. Man är ständigt misstänksam.
Men snuvan och halsontet och det mesta av tröttheten har redan gett med sig så antagligen var det en ordinär dagisbobba, många i familjen har lite rinnande näsor. I går sov jag dygnet runt, men i dag har jag redan tagit i tu med det som brukar vara den bästa boten: sakta plocka lite här hemma och känna krafterna återkomma.
Körövningen ute i det fria fick inhiberas för min del dock, och till kyrkan är det inte att bege sig fast portarna öppnar på söndag.
Nå, man är van vid inhiberingar nu, får man något genomfört är det istället en extra stor glädje. Häromdagen hade vi t.ex. T och S här på besök. De fick göra allt de brukat sen de var små – för T:s del betyddde det spelande av ett otal kort- och sällskapsspel med mommen, medan S byggde en intrikat spacerailbana hon och mofa brukar syssla med. Vi fixade lunch tillsammans och hade det väldigt gemytligt.
Jag måste nog ändå erkänna att det allt pärtar lite att hela världen skulle stängas ner just i samband med att vi blev klara med Stora finlandssvenska festboken. Den välfyllda kalendern tömdes ju totalt – och inte ens bokmässorna blir av – åtminstone i normal form. Fast jag är kluvet inställd till dessa uppträdanden känns det nu som alltihop skulle ha blivit på hälft. Inte ens skålen för boken med de forna kollegerna har kunnat genomföras – den är nu inplanerad i december – hoppas på det bästa.
När vi för en gångs skull fått goda recensioner i Sverige är ju resor till kungliga hufvudstaden och uppträdanden där fullkomligt otänkbara. Men, lönar sig inte gråta över spilld mjölk, ja, ja snusförnuftiga ordspråk finns det gott om.
Maken kunde dock glädjas åt ett enligt rådande omständigheter med pompa och ståt genomfört avtackande inför pensionen. Både olivträdet, fina bubblet, de genomtänkta personliga hälsningarna i tack-häftet han kan återkomma till flera gånger – och löften om kommande överraskningar senare under året – allt uppskattades storligen och blev en ljusglimt också för mig!
Så sådant är på gång här på Sökögränden. Nu ska jag lägga mig ner och läsa lite i ”Charlotte Löwensköld”. Som ofta meddelats i bloggen har min vår tillbringats i Selma Lagerlöfs sällskap. Anna Karin Palm konstaterade i sin biografi att den som inte vill bli fullkomligt slukad av en roman inte ska ge sin in på att läsa den ovannämnda boken – för där sveps man verkligen med i intrigen – vilken bladvändare.
Därtill hör jag mig själv skratta högt ganska ofta – detaljerna och beskrivningarna är så mitt i prick, så halsbrytande underhållande. Underbara Selma – hon räddade min coronavår.
Och en till underbar Selma har jag i mitt liv, barnbarnet vars konstskola så snöpligt stängdes som allt annat i vår. Hon arbetar dock på hemma och i konstverket nedan som mommen fick som försenad morsdagspresent har hon testat en ny intressant teknik.
Pensionärens liv är just nu något opreciserat. Skolterminen tog slut, maken har sommarlov som ska fortsätta i pensionering 1.8. Det är sol, det är ibland rätt varmt. Lättnaderna i avstängningen känns både hoppfulla och lite oroande.
Allt liksom tvekar och håller andan.
Den som hängt här hemma som pensionär dryga året nu har ju inget jobb som avskiljer den ofrivilliga hemmatillvaron från den vanliga. När också maken jobbat hemifrån flera månader känns inte heller hans sommarledighet som något förändrande.
Vi går här och tassar tillsammans, med den skillnaden att han inte som under våren iakttar en tidtabell i sitt tassande.
Som traditionsvetare tänker jag mycket på förändringsmarkörer, på högtidliggörande av nya skeden i livet och perioder i årets gång. Nu kännas det som fritid, semester, vardag och helgdag, ledigt och strukturerat är en enda röra.
Vad är mina sommarmarkörer då, vad fattas? För många är ”Stugan”, ja riktigt med stort S sommartecknet nummer ett. Det är ju en rejäl förändring att byta boplats helt och hållet, syssla med helt andra saker än hemma, leva sommarliv och sommarlov.
Vi kan inte leva stugliv – makens allergier tål inte det. Så jag har inte heller byggt upp några tankestrukturer kring ”stugor”. Det som inte går, det går inte.
Däremot är för mig ”Medelhavet” sommar, det tycker ju många är stolligt då naturen är som finast här hemma just dessa tider. Men Medelhavet är vår Stuga och den stugan är otillgänglig i år. Stugan skulle ha stått i Palma de Mallorca i år.
Medelhavsstugorna står nog kvar nästa år – kanske blir det Spanien, kanske Grekland, vem vet – Italien eller Kroatien?
Men i år får vi semestra här hemma och söka sommarstämningarna i närområdet. Vi har funderat på hotellövernattningar i Åbo och Tammerfors – bara för att få promenera på lite nya ställen, gå på museer och ladda in lite pengar i hemlandets restaurangbransch.
Jag har som vanligt skrivit ner tips på vad man kan hitta på här hemma – ty på Medelhavsstugan har vi ju trots allt vistats bara en vecka.
I år har lillebror O vuxit till sig så pass att han bör få chansen att bekanta sig med de platser storasystrarna älskade som små – ja platser var och en väl älskar i alla åldrar: Högholmen, Fölisön, Glims museum …
Hoppas på utfärder med barnbarnen, alltså, det är sommar det! Och turerna till Fiskars, Ekenäs och Borgå – det måtte väl smaka sommar – de hör ju alltid till semesterprogrammet.
Så egentligen är det väl inte så hemskt annorlunda! Det blir midsommar med sill och nypotatis, det blir makens och min födelsedag i slutet av juli, det blir Klobbens havsbad och promenader längs Esbo strandväg – där det kan noteras som en stor glädje att det finns öppna kaféer att svalka sig vid.
Nu borde jag gå till frissan och fixa till coronakalufsen, maken har några engagemang med skolan ännu – och damkören har fått chans att sjunga ihop utomhus några varv i juni. Märkligt att träffa folk!
Sen är det tomt i almanackan, som det ju ska vara såhär års.
Och den som har en inglasad balkong med vyer ska inte klaga (som maken säger är balkongen vår egentliga sommarstuga med all sin prunkande blomsterprakt).
Vill vi känna av ännu mera sol, vind och vatten är det bara att klättra upp på Kasaberget en bit bort (se bilden nedan). Där öppnar sig nationallandskapet i all sin glans. Det är en sommarmarkör att ta sig dit upp – lite medtaget bubbel skadar inte ritualen.
Så nog är det sommar. Men jag längtar till Medelhavet, det är bara så. Också!
Städningsvåren går vidare. Ännu ett projekt är klart: överföringen av digitala bilder från CD-skivor till datamolnet. Det blev nästan 800 bilder som utvaldes till sist. Från ungefär 15 års tid.
Mycket har förändrats – barnbarnen har vuxit upp till tonåringar – en ny liten gosse har fötts. Dottern har uppvisat en mängd olika klädstilar och modetrender. Vi har bytt hus och hem och vardagen har förvandlats från strävsam jobbtillvaro till lugna pensionärsdagar.
Men trotjänarna, de är sig lika.
Innan jag började gå igenom bilderna hade jag inte riktigt insett hur många och hur gamla de är. Många var dessutom i tjänst långt före den digitala fotografins tider.
Och där hänger de ännu i skrubben och står radade i skohyllan, en del i vinterförvaring för tillfället, andra deklasserade till bruk utanför omvärldens ögon.
Det är jeans med fransiga buntar, tröjor som sticks, blusar som stramar kring höfterna. Skor som har en underlig ålderdomlig form eller glappar eller känns trånga i tån. Det är kapporna och rockarna som besökt London och Stockholm och många andra ställen ett otal gånger under ett otal år. Men som nu har nånting fundamentalt felskuret i axelpartiet.
Jag började gå igenom alltihop och högen på golvet blev stor. Sopsäckarna blev rentav två, av den rejäla sorten.
Bildbevis på att dessa kläder fanns en gång har jag ju sannerligen i datamolnet och inget plagg eller skodon har i tiden varit impulsköp utan varit i trogen tjänst länge och väl. Men nu kändes det bra att ta farväl – fast ett antal kära vänner fick ännu ta sin plats i den aktiva garderoben.
Jag tycker ju om kläder, men tycker det är svårt att välja och köpa – och framför allt hitta sånt som ryms och passar. Därför klamrar jag mig fast vid det som redan finns, fast det skulle inta en högst passiv roll i mitt liv.
Dottern är ju som tur min stylist och mina ögon i modevärlden. Kanske vi ska ta oss en liten tur i affärerna – vi uppmanas ju konsumera nu – och jag har samlat lite pensionspengar på hög under den tillbakadragna coronatiden.
Men en sak är säker – jag inhandlar endast sådant som ser ut att göra mig glad en längre tid. Belåten är jag också när jag tittar in i mitt nu luftigare klädrum. Så mina val blir noggranna.
Kanske skulle jag ta en titt på makens trotjänare på eftermiddagen? Fast det skiner så underbart där ute så det får bli en vandring i solen istället. Men nästa regniga dag …
Sommarlov nalkas, fast i pensionärens liv är det inte så stor skillnad. Däremot väckte kvällstidningens fråga ”Vilket var ditt första sommarjobb” tankar och minnen. För jobb var det somrarna igenom när jag var ung. Det gick att få jobb också, särskilt om mor och far kunde förmedla kontakten.
Första jobbet? Nykonfirmerad och femton år gammal fick jag två veckors anställning som springbud på speditionsfirman där far jobbade. Säkert har jag beskrivit det förr – avdelningen med de äldre herrarna – långt över pensionsåldern – som utgjorde firmans kontakt med omvärlden – levererade dokument, avhämtade andra, rörde sig i hamnkvarterens kontor och rederiernas korridorer. Hade sina egna ”rundor” och gav sig ut på blixtuppdrag däremellan.
Herr Bollström var deras arbetsledare, en man av samma ädla årgång som resten av arbetslaget. De hade en gemensam jargong, en egen slang och en fin gemenskap. Femtonåringen introducerades i rutinerna – och dessa herrar som kunde sin hemstad i detalj lärde mig mycket om Helsingfors historia. Varje gång jag passerar Eino Leino-statyn i Esplanaden minns jag att herr Lindholm (det visade sig vara farfars kusin) hade historier att förtälja om skaldens leverne.
Sen bjöd gubbarna mig på wienerbröd till kaffet däremellan. Jag återkom till jobbet nästa sommar och efter ett tag avancerade jag till bolagets faktureringsavdelning där herr Mannila var chef. Där kollade jag fakturor och åt wienerbröd hela sommaren – nu var det damerna på faktureringen som bjöd.
På den vägen blev det – Henry Nielsen Johnson Line efterföljdes en sommar av mammas arbetsgivare Scan Auto där jag introducerades i en användningen av en enorm bullrande bokföringsmaskin. Inga wienerbröd där.
Det blev studentvår och det året sökte jag själv jobb strax efter skrivningarna – det stora varuhuset anställde mängder av extra arbetskraft på den tiden. Fru Laxström på Stockmanns husgerådsavdelning lärde mig allt om bestick – och bjöd på bakelser.
Jobbet på sjukhuset Mehiläinen (där jag bland annat enligt doktor Krusius anvisningar gav råd inför provtagningar) förvandlades till weekendanställning på laboratoriets kansli – vilket möjliggjorde studier utan lån, intressanta upplevelser och goda vänner. Där jobbade jag faktiskt en hektisk period parallellt med mitt första timjobb på Folkkultursarkivet – två kontrasterande världar som på något sätt passade bra ihop!
Man lärde sig en hel del om arbetslivet dessa somrar, om kollegial gemenskap – om baktal och fejder – om stolthet över den egna sysslan, om att allt arbete är viktigt och kan göras bra eller illa.
Och de goda arbetsledarna lyser fram efter 50 år – vid namn minns jag dem, repliker, incidenter – och jag minns precis hur Konditori Stellas vaniljwienerbröd smakade under tidigt 1970-tal.
Håhåjaja. Snart minns jag väl dessa tider bättre än de sista arbetsåren före pensioneringen. Ett drygt år har jag fått vara ledig nu – och det känns bra. Lite mera ”jobb” i form av aktiviteter hoppas man på efter denna vår. Men i stort sätt är det bra.
Maken packar ihop nu i sin tur – nästa vecka ska vi posta hans pensionsansökan. Han har en del ”jobb” på lut i framtiden – och det tror jag passar honom bäst. Lyxigt att få välja själv i alla fall.
Kassen nedan får han inte bruk för mer i alla fall, den han packade jobblunchen i varje dag. Innan jag slängde den välanvända produkten gjorde jag som jag brukar med utslitna föremål nuförtiden – avfotograferade den – som inspiration till framtida kom-ihåg.
Märkte att det nästan är en vecka sen jag gjorde min senaste socialmediala uppdatering. Det har liksom inte inträffat något att rapportera. Alls. I dag har maken haft sin sista lektion, efter provveckorna är det slut på lärarkarriären och dags att posta pensionsansökan.
Mina kontakter och händelser denna vecka hänger mest ihop med den fiktiva, eller halvfiktiva världen. Sophie Elkan dog i morse och nu har Selma Lagerlöf bara Valborg kvar. (Detta gäller 5.4 1921 och den fängslande biografin jag läst långsamt och eftersinnande i månader nu börjar tyvärr dra mot sina sista kapitel. Att Selma själv överlevt spanska sjukan några år tidigare hade jag inte koll på, en märklig samhörighetsskapande tanke där …).
Och Mikael Agricolas reskamrat Georg Norman har fått jobb som informator för lille kronprins Erik, Gustav Vasas son. Erik är 6 år och man studerar ”enligt Erasmus och Melanchtons studieprogram, med fokus på katekesen och latin”. (Vi skriver september 1539 och mycket finns kvar att läsa av Simo Heininens intressanta Agricola-bok).
I dessa två tidsperspektiv befinner jag mig dagligen nu och personerna har för mig blivit som släktingar, med sina egenheter och egenskaper. Så på sätt och vis är min värld vid och mångsidig, men inte enligt den vanliga ordningen.
I den lättsammare genren befinner sig ”Det lilla huset på prärien”, en tv-serie från det förgångna som nu i sin helhet går i repris, närmare 300 avsnitt finns att beta av. Jag var ju inget barn längre när den serien sågs första varvet, men böckerna hade jag slukat som barn – och i mitten av 70-talet erbjöd ju TV inte så mycket att välja emellan.
Det är en genomsnäll och pedagogisk serie – även om man inför reprissändningen varnade för felaktiga benämningar på präriens ursprungsbefolkning, och fördomsfulla gliringar i manuset. Mycket av den sorten tycker jag inte solkar helheten, turligt nog. Men allt kan ju analyseras, och väl så.
En annan sak med anknytning till det förgångna har jag också tagit i tu med, nämligen att till datamolnet kopiera in bilder från de CD-skivor som i ett skede av tidigt digifotograferande användes som lagringsmedium.
Vi hade en hel låda full av foto-CD:n i källaren och det är ett stort arbete att gå igenom innehållet och fatta beslut om vilka bilder som är värda att spara. Gallring är ju arkivariens svåraste uppgift – men utan gallring tenderar material bli oöverkomligt stora, avskräckande och oanvändbara.
Men det är ju himla roligt att se på gamla bilder. Och allt får ju ta tid nu – både läsande och ordnande.
Fast nu skulle man ju nog börja vara redo för lite framtidsplaner! Få kasta sig ut i den riktiga vida världen – inte bara sitta här och plocka och fantisera och drömma!
Jag har redan använt sångtiteln ”Rainy Days and Mondays” som rubrik en gång märker jag. Nå, där är vi igen. Men regn, måndag och Corona är snäppet mer att utstå än förra gången jag använde Carpenters-låten. Snöslask tycks det droppa ner nu.
Det ska ösa hela dagen och jag ser att det bara är 2 grader varmt. Det blir innedag då, och ingen makeup. Känns som evigheter sen jag klädde mig i annat än ett par utslitna jeans och en slamsig tröja. Oändligt länge sen jag hade på mig smycken och pynt och snyggare blusar.
I dag borde medförfattarinnan och jag ha varit i Stockholm. Där skulle vi ha framträtt i Gamla stans bokhandel. Vi skulle ha övernattat på hotell och säkert ätit på nån trevlig restaurang, kanske signerat några Festböcker och träffat intressant folk.
Jag skulle ha haft halsband och scarf och borstat hår där jag vandrade på Drottninggatan mellan hotellet och Gamla stan.
Om int om sku ha vari imillan had käringen biti björn, sa man förr i Östnyland.
Det är som det är! I drömmarnas värld är allt annorlunda – det läser man dagligen om i tidningarna nu. Drömmarna nu kan vara både överraskande och komiska – när dom inte är ännu värre än verkligheten.
Jag var gymnastikledare i en enorm sal fylld av hundratals kvinnor i natt. Det ni! Var månne det kom ifrån? Kanske det var lappen med tips på hemgymnastik som droppade in i ett brev från församlingarna häromveckan som inspirerade fantastierna?
Jag var oerhört kompetent i mitt gymnastikinstruerande – t.o.m. i drömmen var jag förvånad över detta.
När ingenting är säkert är allting möjligt, lyder ju också ett visdomsord.
Nå, mest längtar jag efter att det varma vädret ska återkomma. Vår O kom så väl igång med gungandet i parken, bland annat!
