Missmod

Måndag är den dag jag gillar minst, vare det kristid eller ej. I morse när jag vaknade kom ordet ”missmod” mig i hågen. Nedstämdhet, modfälldhet, betryckthet, det finns många talade synonymer.

Jag som sover som en stock i allmänhet fick ingen ro i natt. Mardrömmar hela vägen: det stod en skrämmande karl i vardagsrummet, lilla O tappades bort på Stora Äpplet.

I almanackan finns bara notationer som beklämmer och lite skrämmer: gynekologen och ögonläkaren hör alltid ihop med denna tid på året. Hoppas de är friska.

Sen kom posten, goda nyheter att maken efter evigheter av utredningar äntligen utsetts till intressebevakare för sin mor. Men vilka buntar papper att fylla i. Intyg på det ena, bevis på det andra. Eventuella dokument som finns på seniorboendet hos svärmor kommer vi ju inte åt i dagens läge heller.

Svärmor själv är inte på det klara med nånting mera. Vi får fylla i så gott vi kan. Egendomar är i livets slutända inte en själv till glädje och de anhöriga bara till besvär.

Dotterns samtal piggade upp. Lilla O, ett år fyra månader, har på de två veckor vi inte setts lärt sig gå stadigt, han gungar och åker rutschbana i parken, han kan baka sandkakor och på en liten filmstump såg jag att han nu preciserat kan pricka in ett stearinljus i ljusstaken – en konst som fick honom att skratta högt av belåtenhet.

Missmodet lättade något vid det här laget.

I övermorgon är det första april. Jag misstänker att skämten i år kan vara svåra att yxa till så de förnöjer och inte förargar. Den stora mängden fake news i dagens informationsflöde har ju redan tidigare år förorsakat en viss minskning i skojandet. Sant och falskt är inte som förr.

Fast vem vet – kanske det blir rena skämtfyrverkeriet i år. Folkloristen följer läget.

Maken har sått påskgräs och jag planerar odla kryddörter av alla de slag på balkongen i sommar. Högst sannolikt hålls man ju hemma och kan vattna dem regelbundet. Nej, den sista kommentaren var inte avsedd att uttrycka missmod, utan anpassning till situationen.

Om du har en trädgård och ett bibliotek har du allt du behöver, sa ju redan Cicero, det läser jag på min kylskåpsmagnet varje dag.

Skyddsnätet

Är det fredag eller lördag eller … Maken har ingen undervisning i dag så man blir veckovill. Till ”kafferumsträff” sammanstrålar han och kollegerna varje dag klockan 12.00, det är en liten haltpunkt.

Annars är det nätet nu för hela slanten. Funnes inte Internet och alla de sociala medierna – ja, på något – helt annorlunda – sätt skulle det väl fungera då också.

Men jag finner stor glädje i att vi har dessa kontakt- och förnöjelsemöjligheter i dag, nätet har rent av fått karaktären av ”skyddsnät”.

Det är utmärkt att så mycket nyhetsmaterial läggs ut gratis t.ex. på FB idag. Men kommentarerna kan vara bäst att lämna olästa. Där lurar trollen, där kommer det till politisk dispyt, där lever elakheten och det spydiska i full och mångsidig välmåga.

Men annars! Jag läser bloggar jag aldrig förr öppnat – gruppen Finlandssvenska bloggare erbjuder ju mängder – ja, för vår lilla befolkningsgrupp exceptionella antal – texter varje dag. Fina tänkvärda skriverier!

I gruppen Tallinnatärpit – gruppen för hängivna estlandsresenärer- drömmer och planerar vi samfällt om vad vi ska hitta på nästa gång vi kan ta båten över viken. Långa listor av tips utformas.

I Solresornas Kreta-grupp delar medlemmarna glimrande Medelhavsvyer – en vacker dag är vi där igen!

Och vännerna sprider glädje på olika sätt. Skämt och skoj delas – aldrig har väl också dåliga vitsar varit så välkomna! Påhittigheten flödar när vi delges fotokollage kring olika teman, lustiga ordlekar och upprop. Kantorerna i hemförsamlingen filmar varje vecka in en liten musikhälsning, den ser jag fram emot.

Vi har nu koll på våra vänner på en ny nivå: vi vet hur de såg ut i ungdomens dagar efter uppropet om gamla foton. Vi vet hur de är klädda när de distansjobbar hemma – och hur ”arbetsrummet” i exil ser ut, vi informeras om lunchvanor med pigga bilder.

Sen delar vi tips – t.ex. om möjligheter att se föreställningar från både teater och opera som ligger ute gratis att ta för sig.

Och kanske bäst av allt – vi får läsa trådar av både trötthet, rädsla, leda, glädjeämnen och djupa funderingar utlösta av att någon FB-vän bara kastade ut frågan. ”Hur har ni det riktigt, berätta vad ni håller på med”.

I dag hade jag den första ”ute-begivenheten” på två veckor! Det hela gick ut på att Tom Sandström från tidningen Hembygden för en artikel om Stora finlandssvenska festboken vill ta ett foto av mig och medförfattarinnan.

Vi stämde träff på Olars kyrkbacke, där plåtades A och jag med varsin bok i handen. Alla inblandade höll behöriga säkerhetsavstånd. Det kändes som ett helt evenemang att vara tvungen att ta fram ögonpennan och hårborsten!

Nå en sak är sig lik! Sommartiden börjar i helgen. Det systemet har undantagstiderna inte ruckat på. Inte heller på de traditionella intensiva meningsutbytena kring klockändringen. Känns nästan tryggt!

Listornas tid

Så börjar en ny vecka och maken har placerat sig i arbetsrummet där han hörs dra en lektion på distans. Det är ganska intressant att höra honom undervisa – jag vet ju inte vad responsen från eleverna är – men hans lugna metodiska röst förklarar och utreder och uppmuntrar.

Skolarbetet ger vardagen en viss struktur som är välkommen. Vi har tider att passa enligt dagens läsordning. Vi flyter inte bara omkring.

Jag har ju som pensionär vant mig vid hemmavarandets mera improviserade tidtabeller. Det är nästan så att jag vill styra upp det hela lite mer nu när inte den andra delen av tillvaron – engagemangen utanför huset fyller dagen.

Jag sover skamlöst länge på morgnarna – och slår sedan ner mig med dagstidningarna. Det är klart att alla rapporter om sjukans utveckling måste ingå i nyhetsrapporteringen. Ändå är det de ljusare inslagen i bladen jag klamrar mig fast vid.

I dag var det en kolumn skriven av Henrika Franck, rubricerad ”Tacksamhet” och Jan-Erik Andelins krönika ”Det blir sommar igen en dag” som piggade upp mig. Ja, jag ska rent av klippa ut texterna för nyläsning dagar då det är knappare med tröstande inslag i bladen.

Henrika Franck föreslog att man varje kväll skulle skriva ner tre saker man känt tacksamhet för under dagen som gått. Listor – ja, det är jag med på – listor klargör och strukturerar.

Jag har redan några listor på gång: veckans matsedel, en lista över förslag till recept som kan tillredas senare och sen en lista över dagens konkreta program där allt ingår, från det minsta lilla ordnande och städande och betalande av räkningar. Punkt för punkt.

Och i andan ”Det blir sommar igen en dag” startade jag en ny lista. En to do-lista med tanke på en framtid när saker blir möjliga igen. Än så länge står där två saker: 1. Kolla bildarkiven vid Ekenäs museum och Fiskars lokalarkiv för eventuella bilder på släktingar (övernatta på nåt ställe i Västnyland). 2. Res Irland runt.

Det var en början, men jag misstänker att förteckningen blir lång. Och en dag blir det väl dags att börja beta av den listan också!

Nu behöver vi narcisser och violer!

Ett litet bröllop

Så är vi åter komna till 20.3, bröllopsdagen. Just nu är ju föreskrivet att livets högtider får inbegripa endast tio personer. Det är ett svårt slag i tider då gästskarorna ofta är stora och de minutiösa förberedelserna kan ha pågått i flera år. Ämnet har berörts både i tidningsartiklar och i nyhetsinslag där olika sätt att tackla situationen har presenterats.

När Leif Ekrem och Carola Lindholm vandrade till altaret denna dag för 43 år sedan var bröllopet inte stort större än de nu föreskrivna. Det var 70-tal och stora kalas var inte nödvändigtvis på modet.

Jag plockade fram min dagbok från 1977 för att läsa lite om hur vi resonerade. Våren 1977 var det hektiska studietider för paret som förlovat sig tre år tidigare. Sommarjobben var på kort, likaså hyreslägenheterna. Hela våren plitar jag ner rapporter om detta. Om lägenheter som gick framför näsan på en, om jobbmöjligheter som strandades. Såg det ena ljust ut, gick det andra i stöpet. Och tentamina följde på varandra, föreläsningar och seminarier fyllde varje sekund av dagen.

Jag hade, av orsaker som kanske är barmhärtigast att inte reda ut här, bestämt att samboskap inte var för mig. Flyttades det ihop skulle det vara med ring på fingret. Och i början av mars 1977 började bitarna plötsligt falla på plats.

”Nu har vi kanske fått lokal”, skrev jag försiktigt 2.3 för att 3.3 fortsätta ”nu har vi fått lokal, men hörde i samma veva att vi INTE fått jobb på Mehiläinen i sommar, inte ens lördagsjobb. Så vi kan inte flytta – och lokalen var ljuvlig”.

Men allt vände snabbt denna vår och 4.3 läser jag: ” Jaa. Allt har gått undan med väldig fart. Vi har tagit ut lysning och ska gifta oss den tjugonde”. Följde städning av det nya hemmet, packning och flyttning en intensiv vecka 10 i mars. Den 12.3 plitar jag ner kommentaren ”att jag inte ännu fått tag på en klänning bekymrar mig föga”.

Bröllopsarrangemangen upptar inte många rader i dagboken. Men 14.3 kan man läsa ”idag var mamma och jag och hyrde en brudklänning, med slöja (lång!) och allt. Ska det va så ska det va”.

Och 21.3 skriver den nyblivna frun in sina intryck, i kortfattade ordalag: ”Nu bor vid sen på Stormyrvägen, på söndag gifte vi oss. Mystiskt verkar det i text. Sakligt var bröllopet, det gick så sjuttons snabbt! Båda farsorna höll sina tal, maten var god. När vi omsider kom hem drack vi kaffelikör. I morse var det dags att returnera brudstassen.”

Maten, förresten – den bestod av en sallad bruden hackat ihop före avfärden till kyrkan – och en bröllopstårta bakad av konditor-svärfar. Inget bubbel – halva släkten var godtemplare.

Det finns ett antal fotografier från festen. Morbror Nisse var som alltid framme med sin kamera och hans bilder har rätt väl hållit färgerna.

Brudparet i kyrkan, skämtsamt placerade bakom dopfunten. Nej, lilla E anlände först tre år senare!

Brudparet lägger in sallad flankerade av sina fäder och styvmor.

Inte var de många, gästerna, tant Anja, moster Eva, farmor Lindholm, mamma Rachel. Mamma Ditte och syster Yvonne därtill – det var hela konkarongen. Ja och fotografen morbror Nisse, förstås!

Styvmor hade sammanställt en härlig girland med presenter – åtminstone brödkaveln bakar jag med än i dag.

Tårtan måste ju skäras samfällt. Har också ett minne av att jag visste att man skulle stampa först för att få makten i äktenskapet. En aning om ramsan ”nånting gammal, nånting nytt, nånting lånat, nånting blått” hade jag visst. Dräkten var både gammal och lånad, skorna nya och medaljongen lånad av syster Y. Det blåa fanns väl också nånstans ….

Ja det var det bröllopet! Litet, men funktionellt. Jag tycks i minnet ha detaljer som varken syns på fotografierna eller har skrivits ner i dagboken. Så en minnesdag var det, trots allt!

När vi nu nalkas guldbröllopsdagen så småningom har en tanke slagit mig. Om vi lever och världen består kunde det kanske vara roligt att ordna stor guldbröllopsfest! I Stora Finlandssvenska festboken har sjuttiotalsbruden själv beskrivit hur man kan göra! Det vore nåt att se fram emot!

Annorlunda tider

Jag vet, man orkar inte läsa mer om allas vårt gemensamma dagsläge. Men som det dominerar både stort och smått, livet för hög som låg är det svårt att skriva utan att nämna vår nya annorlunda vardag.

Plötsligt är hela tillvaron upp och ner och hit och dit. Nån dag sedan hade vi proppade kalendrar och resplaner och sociala system och rutiner och förpliktelser.

Så faller botten ur alltihop. Pensionären hinner kolla läget dagen lång via både gamla och nya medier. De senare tutar ut mängder av information – både på gott och ont. Presidenten yttrar sig, biskoparna tröstar, myndigheterna har seriösa informationsutsändningar med regelbundna mellanrum.

FB rapporterar om hur de europeiska hoven garderar sig, om vilka kändisar som redan smittats och publicerar skrämmande bilder av tomma butikshyllor. Sant och falskt i en enda röra. Seriöst och underhållande, sida vid sida.

Omöjligt att greppa detta. När jag tittade på den senaste informationssändningen från THL greps jag av tanken att jag upplevt detta förr – sett det på film, flera gånger. Retoriken, minspelet, balansen mellan skräck och förhoppning om att hjältarna nog kommer att klara skivan och rädda världen.

Och sen mikronivån. Alla vänner som rapporterar om inställda resor och möten och problem och oro kring det. Sen finns det alltid dom som i kommentarerna klämmer till med omdömet ”i-landsproblem”, ett ord jag tycker man ska vara mycket försiktig med.

Det är klart att det är en världslig sak att den länge efterlängtade resan eller konferensen inställs – åtminstone i relation till att man själv eller nån i ens närhet gjuter döden eller blir permitterad i flera månader.

Men det ska vara tillåtet att harmas över det också utan att bli åthutad och förlöjligad. Sällan har ju framtiden varit så här oförutsägbar, känns det, skönt att vi kan dryfta läget på nätets olika plattformer.

I takt med att evenemang och arrangemang inhiberats har jag dock slagits av en tanke – jo, den är lite pollyanna-aktigt beskäftig, jag vet. Har nämligen fått en stark påminnelse om hur ovärderlig och mångsidig min vanliga vardag är. Tänk så mycket roligt jag haft att njuta av – och hoppeligen åter har att glädja mig åt när detta en dag är över!

I kväll skulle vi haft gäster, egentligen. Men nu blir det fredag som vanligt, på tu man hand. Lite ska kvällen dock piggas upp: Stora finlandssvenska festboken kan nu inhandlas i bokhandlarna – och dessutom damp arvodet för rättigheterna in på bankkontot.

Så det blir äkta bubbel ikväll. I morgon måste vi kanske inhandla lite mera wc-papper. Jag har ju sett på FB att en verklig kris föreligger vad gäller tillgången till denna livsnödvändighet.

Eller så är det bara skrönor och rykten.

Turist i eget land

Resa i hemlandet – det är ju ett ideal i dessa tider. Inga flyg, inga båtar behövs för att komma till intressanta miljöer och uppleva nya saker. Man kan t.ex. ta bilen till Tammerfors från Esbo, knappa 200 km.

Varför Tammerfors? Ja där finns mycket att uppleva, det vet vi från tidigare trippar. Men denna gång var det UMK-finalen, Finlands eurovisionsuttagnings slutfest som var målet. Dottern hade gett oss ”juontajien vieraat” (presentatörernas gäster) -biljetter, hon och kollegan Johan skötte som vanligt det svenska referatet.

Så vi gjorde en liten event av det hela, bokade rum på Hotell Tammer, legendariskt, mångomtalat och prisat – och värt alla superlativer. Vänlig service, elegant miljö, god mat på restaurang och vid frukost, bekväma sängar – Tammer blir det definitivt igen om man har ärende till staden kring forsen.

UMK-finalen var en rolig upplevelse för oss som ju vid det här laget kan kalla oss entusiaster i sammanhanget. Jag tycker musiktävlingen är en härlig årligen återkommande sammanhållande faktor – och det känns tråkigt att det bara blir fokus på att vinna. Skoj med olika länders varierande musiknummer – bäst gillar jag att man sjunger på originalspråk. Denna brokiga sångfest har för övrigt genom åren gett oss många fina låtar – av vilka de flesta ju aldrig vann det år de var med och tävlade.

När festen med tiden utvecklats till en manifestation av mångfald i alla regnbågens färger har det hela fått ett ännu positivare och viktigare stuk.

Så vi klappade och viftade och jublade åt samtliga deltagare precis som programledaren i studion uppmanat oss göra i sin introduktion till kvällens program innan TV-kamerorna slogs på.

Efter en tight omröstning där en något otippad låt vann över förhandsfavoriten blev det dags att söka sig tillbaka till hotellet där grannlandets Melodifestival kunde beskådas som kontrast och komplement till kvällens tillställning.

Se det var en riktigt bra liten resa! Känns som man varit betydligt längre bort och nu landar man i vardagen med nya krafter. En vardag där nyheterna just nu huvudsakligen är dystra och oroande. Nu ska vi sjunga och hålla ihop känns som viktigt budskap. Och jobba på att skapa en värld där ingen är förlorare.

Här glammar tre medlemmar av klanen Ekrem-Frantz! Lektor Ekrem tar plats i bubbelkön bakom två stiliga resliga ”Erikor – härligt med folk som satsar! Mommen noterar att det definitivt blir aktuellt att inhandla ett lite grannare läppstift!

En programlös dag

Tycks skriva mycket om detta just nu – balansen mellan aktivitet och passivitet – programspäckade dagar och programlösa dagar. I dag är en dag utan inbokade engagemang. Det är behagligt – men speciellt en sån här stormig och plaskig dag har jag en tendens att bara bli sittande inne.

Jag har vissa principer i min vardag – varje morgon (nåja förmiddag) ska diskmaskinen tömmas, köket röjas och sängen bäddas. Gumman ska anlägga lite makeup, om så bara för att stå ut med att se sig själv i badrumsspegeln. Lunch skall tillredas – ”riktig mat”, inte bara mackor och pastejer. Ofta blir det omelett, äggröra, färdigköpta spenat- eller morotsplättar. Med möjligast mycket grönsaker till.

Att komma ut åtminstone en liten sväng känns viktigt. Sökö bibliotek och matbutiken Alepa ligger sida vid sida en lagom liten promenad bort en sån här ruggig dag. Jag ska passa på att pröva några nya recept för kvällsvarden – en korvgryta och ostscones. Och byta min biblioteksbok. Matilda Gustavssons ”Klubben” var en skicklig hårresare till text. Som fick en att känna både sorg och tillfredsställelse. Nu aviserar bibliotekssystemet att Monika Fagerholms nyaste är ”På väg” som det heter i beställningsloggen. Kanske den hunnit fram när jag pallrar ut mig om några timmar.

Annars tenderar de lugna dagarna färgas rätt mycket av stämningarna i de sociala medierna. Jag planerar sluta följa Ilta-Sanomat – kvällsblaskan som på sistone profilerat sig som en veritabel spridare av – om inte direkt fake-news, så i alla fall felvinklade-news. Corona-viruset säljer många lösnummer, men inte utan braskande skräckrubriker på löpsedlar och i FB.

Sen har vi den verkliga skräcken – flyktingströmmarna vid Europas gränser. Där beklämningen över hjärtlösheten får det att värka i hjärtat. EU-s mörkaste sida utmålar sig i dessa artiklar. Inget fake där. Försvar av ”våra gränser”, ju äldre jag blir desto mindre förstår jag att denna vår gemensamma jord är uppdelad i territorier. Vårt och de andras, en del äger ingenting, hör ingenstans hemma. Likaså känner jag att alla barn på jorden är gemensamma. Varje barn som lider är en gemensam sorg.

Storm och regn har tilltagit medan jag skriver. Tittade ut på balkongen där pelargonerna fick stryka med förra veckan. Dotterns olivträd övervintrar redan andra året på vår inglasade balkong. Det ser friskt och raskt ut. Men både trädet och mommen längtar till vår och ljusare nyheter.

Obegränsade möjligheter

Två saker ger jag upp endast inför riktigt akut ekonomisk kris: mitt månadskort till bussen och Museikortet. Det föregående är dyrt för den som är bosatt som jag, längst västerut i regionen med beteckning ABC. 96,70 i månaden, men då åker du vart du vill inom huvudstadsregionen, hit och dit, dygnet runt om så önskas. Behöver inte hålla koll på stämplingar och tider.

I går var en sån dag att jag verkligen drog nytta av mina kort. Skulle fylla ett antal timmar mellan en morgonintervju och körövningen på eftermiddagen. Det var kyligt, inget direkt promenadväder. Men stadens museer prunkade av intressanta utställningar, jag tjänade på en enda eftermiddag in en hel del av den – inte oöverkomliga – summa man erlägger för museikortet. Det var Anu Tuominens fantasifulla återvinningskonst på Konsthallen, där trängde jag mig fram mellan horder av skolelever (av vilka många tyvärr syntes sitta mitt på golvet med blicken fäst i mobilen), det var Natalia Goncharova på Ateneum, en för mig ny bekantskap, så konsthistoriker jag är.

Sen kunde man ju tycka det skulle räcka för en dag, men jag blev så sugen på att besöka mitt absoluta älsklingsmuseum, Sinebrychoff, som bjöd på några återupptäckta Edelfeltar och en spännande utställning om djur och natur, ”Livet under hot”. Jag hade ju busskort till spårvagnen och museikort till inträdet. Obegränsade möjligheter!

Minns att maken och jag alltid irriterade oss på svärföräldrarnas evigt återkommande – som vi tyckte självgoda – ramsa ”vi har ju våra månadskort så vi flyger och far”. Tja, jag märker nu att jag låter likadant!

Att ha tid är också en välsignelse. Det gick inte snabbt att få sig serverad sitt kaffe och sin napoleonbakelse på Café Ekberg, stans bästa och ständigt fullsatta konditori. Men jag hade tid, så det var ingen fara. Lite uppsjungning missade jag visserligen då jag kom något försenad till körövningen.

Det har förövrigt varit en del hålligång med Festbokens publicering de senaste dagarna. En sak känns annorlunda. Hela min yrkeskarriär har jag iakttagit världen med tanke på att jag forskar i livets fester. Jag har klippt ut nyheter om festfirande, fotograferat ritualer, dekorationer och bakverk på stan, t.o.m. familjefesterna har dokumenterats med tanke på att bilderna eventuellt kan komma att publiceras en dag. En del finns faktiskt med i den nya festboken.

När jag sysslade med ordspråk läste jag alltid dagstidningarna med ”upptäcka ordspråk och talesätt i texterna”-ögat.

Det är svårt att stänga av denna instinkt. Folkloristen är ständigt på fältarbete. Livet ut – misstänker jag. Åtminstone så länge man klarar av att komma sig runt med månadskortet!

Svårt att välja bland delikatesserna på Ekbergs kafé. Tusenbladstårtan är snäppet för mäktig för min smak. Men napoleonbakelsen! Den trotsar beskrivning! Mummmmms!

Fest och fritid

Så hette faktiskt den förra festboken kollegan A och jag gav ut – nu för ett bra tag sedan. I veckan var det dags för lansering av den nya Stora finlandssvenska festboken. Ett helt arbetsliv ryms inom dess pärmar, för festerna har vi sysslat med av och till under ca 40 tjänsteår.

Denna sportlovsvecka var det dags för både fritid och fest. Först åkte maken och jag på några dagars sus och dus i södra grannlandets vidunderliga huvudstad. Tallinn erbjöd denna gång både fotokonst, kvinnokonst och sjöfartshistoria. Därtill besök på några gourmetrestauranger (Ribe och Rataskaevu 16) och en lönnkrog. Samt två besök på stans äldsta café, Maiasmokk. Lunch intogs på trendiga F-hoone i Telliskivi.

Det var vastlakukkeltid erfor vi – första gången jag sett det estniska namnet på säsongprodukterna. Fyllningarna var lite mer innovativa än vi är vana med – mangosylt och hasselnötskräm erbjöds i Fotografiskas café.

På Maiasmokk åt jag morotspirog – i två repriser. Jag minns att de estniska kollegerna man träffade på konferenser i tiden gärna bjöd på hembakt – och då var det ofta mumsiga vegetariska piroger – av den sort man inte hittar så ofta i hemlandets caféer.

Intensiva dagar, och promenadkäppen – denna gång den hopfällbara – kom väl till pass i den utmanande medeltida gatuterrängen.

Här tar jag igen mig i båthytten – vi har börjat satsa på hytt också under korta överresor. Guld värt att för några extra tior kunna dra sig tillbaka – och kanske ta en liten lur fjärran från karaokelarmet.

Bäst jag kom hem var det dags för nästa resa. Efter lätt ompackning anträddes färden till Vasa för lansering av den nämnda festboken. Här är det njuggt med bildbevis, ty dagen var en karusell av föredrag, intervjuer, mingel, kafferep, gourmetmat, träff med släkt och gamla vänner, möten med kolleger, möten med nya människor, signering av böcker, det var knappt man kunde ta in allt.

Väldigt fort gick alltihop under ”Strömsö-Jonas” ledning och när kvällen avslutades med ett sista glas rött i hotellbaren var A och jag tämligen vimmelkantiga. Många erbjudanden om framträdanden hade vi fått och nu gäller att se vad krafterna räcker till för.

Men det är roligt, ack ja! Att det blev en bok, att den blev så fin, att förlagspersonalen på SLS är så kompetent – och därtill trevlig, att så många vänner ville sluta upp, att stämningen var så varm och skratten så många.

Och mera fest är på kommande senare i vår, då får vi samla vännerna här söderöver för lite fortsatta festligheter. Nedan den enda bilden jag kom mig för att knäppa: de uppdukade kaffeborden på Loftet i Vasa. Några minuter senare vällde det in glada gäster! Sju sorter, som det ska vara! Och påtår på påtår!

Bortkastad tid

Så var det afton igen, kvällsvarden är intagen, dagens tv-serier är tittade, kvar finns nästan bara att gå och lägga sig.

Denna vecka har det varit väckarklocksväckning alla dagar. Program varje förmiddag, alltså. I dag lite speciellt, medförfattarinnan och jag skulle intervjuas i hufvudstadens blad om Stora festboken och sammanträffade med journalisten på Stora Äpplet för att sedan äta lunch på samma ställe.

Några föredrag har det gällt att skriva och nu börjar engagemangen med anknytning till boken hopa sig så smått. Just nu är min skalle fullkomligt tom vad gäller bokens innehåll.

Och ganska tom annars också. Jag går och driver en hel del, sitter och slöar. Bortkastad tid kallas detta – att inte utnyttja dagens fulla potential.

Ibland är det riktigt radikalt slöseri: som i går kväll då maken och jag sträckglodde på Netflix-serien The Stranger. Lovad och prisad vitt och brett tyckte också jag först att den var både intensiv och spännande. Men slutet – sorry lite spoiler här – var så deprimerande och dystert att jag kände att de många timmarna vid dumburken verkligen varit bortkastad tid.

Nu får det bli romantiska serier med garanterat lyckliga slut – och så Ferrante-serien Min fantastiska väninna på HBO. Den är förvisso också dyster – men på ett mänskligare och mera begripligt sätt – hur man nu ska definiera saken.

När det gäller böcker och TV är jag nuförtiden ganska bra på att ana mig till vad jag kommer att uppfatta som ”inte för mig”. Ett tiotal sidor eller en kvarts tittning avgör saken. Den där serien om främlingen var ett misshugg.

Kvällens skönaste stund infaller ungefär vid midnatt när jag lägger mig i sängen med en hög böcker. Just nu är det ärkebiskop emeritus Eero Huovinens bok om Fader vår-bönen, en av mina många böcker med kåserier av Stefan Andhe, en bok där Owe Wikström och Peter Strang diskuterar ”Den ofrånkomliga gåtan” – döden. Därtill hittade jag i min hylla en vidunderlig liten bok av Irja Kilpeläinen, sjukhussjälavårdaren som skrev så klokt och tänkvärt. ”Viisaat vuodet” heter boken jag tydligen inhandlat för 20 år sen – men har verklig glädje av nu i pensionsåldern.

Ett stycke ur var bok läser jag, inte mycket, och avslutar just nu min omistliga läsestund med att följa Selma Lagerlöfs liv en bit på vägen i nya biografin – och komplettera detta med ett kapitel ur Gösta Berlings saga, det är så länge sen jag läste den, måtte vara 50 år!

Vid det här laget brukar maken börja knarra om att jag ska släcka lampan.

Efter att ha umgåtts med alla kära bokvänner brukar jag oftast somna som en stock. Men vackra tankar i sinnet.

Ovan en bild från en av veckans finaste stunder, häng med barnbarnen. Lilla O har fått väldigt långa ben – och börjat gå! Och hans ömma storasystrar har alltid någon lek på lut. Här tittar T och O på Peppa Pig tillsammans!