Evenemang på evenemang

Fredag igen – och Tomas Ek i morgonradion. Han ska i princip ta emot evenemangstips, men en och annan inringare vill bara prata om nånting random, höra en annan röst, kanske. Tomas hanterar samtalen skickligt och lotsar vänligt iväg diskussionerna mot ett slut.

Finlandssvensk vardagsmorgon. I övrigt aviseras i sändningen tiotals evenemang på olika håll. Det är imponerande hur mycket folk ordnar och ställer till. Man blir helt matt inför rapporteringen.

Mommen Ekrem har igen betat av veckans evenemang, nu återstår bara kulturdelen med Cranach-utställning i eftermiddag och Tjehovs Måsen på Nationalteatern i morgon.

Varje dag i veckan har åter haft sina programpunkter. På måndag var det intervju om skolfesttraditioner för Utbildningsverket, tisdag lunch på lokala caféet Menita där E, O och jag försöker dinera så ofta vi kan – vore trist om det härliga upplägget inte skulle bära sig – stans bästa soppor och nybakat bröd! Sen var det ren dags för barnbarnet S korta besök i väntan på att konstskolans lektion inleds. Vi brukar hinna med lite nyhetsutbyte om livet i Storängens skola, kanske genomgång av nån läxa och ett parti kortspel, Klöver 7 blev det denna gång.

Onsdag är dotterns podd-inspelningsdag – då blir det umgänge med O som varje vecka lärt sig nya konster och denna vecka fått två nya tänder! Försöker promenera vad jag hinner och det går ju bra med barnvagnen. Tycker faktiskt (peppar, peppar) knäna är lite bättre nu, umgänge med en tiomånaders gosse medför ju också vardagsmotion på andra sätt.

Igår besökte O och jag – medan mor klippte håret – biblioteket Ode, barnhörnan i tredje våningen. Ett tjugotal barnvagnar stod parkerade kring lekplatsen där en mängd småttingar kröp omkring mellan mödrar och fäder som satt och umgicks på den mjuka mattan. Vilken härlig plats Ode är – en sån ruljans bland bokhyllorna! O tog sig ett mellanmål och kröp sen vidare i den nya spännande miljön.

Körövning blev det ännu på eftermiddagen. Julsånger på gång. Första glöggmuggen avsmakades också i veckan och en adventskalender jag beställt från London anlände – levererad ända till dörren.

Paus i bokförfattandet var det denna vecka, faktiskt. Så jag hann röja lite hemma också.

Nu har Tomas Ek satt på musik för att kunna dra andan lite inför nästa telefonsamtal. Sista kaffeslurken är uppdrucken. Några böcker av nobelpristagaren Olga Tokarczuk är beställda till närbiblioteket. Klockan drar mot halv tolv.

Ingen paus mellan frukost och lunch i pensionärens tillvaro. Det kallar jag lyx!

Annonser

Risk för snö: 10 %

Sex månader har jag varit pensionerad nu, ett halvt år, tänka sig. När jag gick på semester inför pensionen var det vårvinter och nu aviseras igen frost och kyla. Tre grader ”varmt” därute.

Själv sitter jag inne i kaffedoftande köket, klockan är 10.45. Klockan tickar, i övrigt är det tyst i huset. En av dygnets favoritstunder, plockar fram manus, svarar på mail, kollar FB.

Jag har vissa engagemang nästa vecka som kräver förberedelse också – ska t.ex. spela in en intervju om penkistraditioner för Svenska enheten för bildningsväsendet – namnet på inrättningen var betydligt längre än så, och det lät angeläget att också den traditionsvetenskapliga aspekten tas upp i deras planering.

Men det kräver lite ”tänka till” och det är inte mitt forte just nu. Det känns jobbigt att Stora finlandssvenska festboken antagligen kommer att föra med sig en del kringuppdrag, intervjuer med kvistiga frågor, föredrag, uppträdanden.

Jag som – fast det kanske inte syns genast – eller – är en osäker och blyg person är inte nervös att uppträda. Då har jag en roll och en plats och ett uppdrag. Det är värre med nya sociala sammanhang (det tycks jag ha bloggat om ren 2013, märker jag, då rubricerat ”En blyg mormor”).

Nej, det som nu oroar mig är att tanken inte löper, att jag inget vettigt mer har att säga, att mina formuleringar slirar ut – att det hela spretar och inte håller ihop.

Vid olika möten med nypensionerade människor märker jag att vi befinner oss i ett identitetvirrvarr som alla tacklar olika. Endel drar sig för att plocka fram pensionärskortet, andra tycker pensionärsföreningar låter förskräckligt – ett sammanhang för betydligt äldre människor, med helt annorlunda liv. Endel längtar tillbaka till sin yrkesverksamma vardag, andra (som jag) har med hull och hår kastat sig in i en annorlunda tidsanvändning.

Men alla har vi tid – hoppeligen GOD TID som pensionärsförbundets tidning heter – att förfoga över. Och grunnar över hur den ska förvaltas bäst.

Så sånt funderar jag över just nu, ensam eller tillsammans med andra. När jag inte tillbringar kvalitetstid med barnbarnen, sjunger eller ligger raklång på sängen och läser Kyrkpressen och Hemmets veckotidning. Eller redigerar festbok, bevars.

God tid – jomen visst.

Risk för snö: 10 %. Jag tar fram varma vinterrocken, tror jag. Ska iväg till affärsemporiet Det stora äpplet och se Downton Abbey.

Några euro billigare med pensionärskortet är det! Jag älskar mitt kort – och att jag kan gå på bio mitt på dagen!

Tack snälla!

För resan till Stockholm, alltså! Med uttrycket i rubriken avtackas man ju alltsomoftast i västra grannlandet dessa dagar. Snällt. Jo. Man blir ju alltid själv lite språkligt annorlunda under besöken till forna fosterlandet. Har nån språkvetare undersökt denna metamorfos? ”Ja, ooo jaa, oo jaa” …

Vi kryssade alltså till Stockholm, dottern, O och mommen. Vi åker alltid Viking, det är riktiga båtar det, tycker jag. O blev genast i farten i lekrummet – det är åldersgräns 2 år i bollhavet, men är man solokvist på plats går det väl att testa konceptet!

Smörgåsbord har jag inte ätit på länge på båtarna – men det var bra! Kaotiskt, men läckert! O åt lite småbitar från barnbordet, han fick nys på många godsaker under denna resa – plättar, våfflor, kanelbulllar .. O vinkar glatt åt folk, han är en supersocial människa som alltid bondar med omvärlden.

Hotell Kung Carl är kanonbra! Vi fick världens rum högst upp i taknivå:

I rummet fanns babysäng för O och därtill en liten länstol, tre mjukisdjur väntade på den lilla resenären.

Sen bara vandrade vi omkring, som man gör i ”stolta stad”, kära Stockholm! Vi åkte också ut till Waldemarsudde, det var prerafelitutställning där, Och solen bara strålade!

Stockholm är under väldig uppbyggnad, som vi märkte i somras, inte minst Slussen-området. Men sen finns fina Östermalm t.ex. där man sitter på märkliga kaféer som Café Saturnus där vi mellan inmundigandet av en härlig lunch kollade in ett antal Svensk Damtidning-profiler. Och O firade kanelbulledagen i förtid med kaféets enorma produkter!

Shopping, strosande i solskenet, vad kan man mer begära. Tack personalen på Kung Carl och alla härliga Viking-anställda – inte för att ni läser mommens blogg. Men detta må vara en rekommendation!

Och solen sjönk så skön i havet båda kvällarna – vilken härlig minibreak!

Tiden går fort!

Augusti månad sniglar sig alltid fram, tycker jag. Men september! Knappt är vi inne i starten så kommer månadens sista dagar! Underligt!

Höstdagjämningen har vi nått i morgon, ser jag i almanackan på väggen. Mammas födelsedag 21.9 är redan överstånden. Fortfarande en märkesdag – och nu får man minnas att min relation till mor inte var okomplicerad. På gamla dagar har jag emellertid börjat fundera över ”varför hon var som hon var”. Se de ljusa sidorna, ha en försonlig syn på alltihop. Så jag firar med att söka fram foton och glada hågkomster!

Det hör ihop med mitt credo för ålderdomen: försök fokusera på det ljusa! Och: håll inte tyst en sekund om du tycker något varit bra! Positiv feedback ska ut strax och genast! Tycker du något inte varit så upplyftande: håll tyst! Det vill säga om inte nån annan farit illa av det hela. Då gäller regel ett: håll inte tyst en sekund! Upp till försvar!

Lite klokskap vill man ju försöka prestera när liv drar mot höst!

Åter har veckan dominerats av det vanliga: arbete med manuset till Stora finlandssvenska festboken och umgänge med söta barnbarnen. Träff med klasskamraterna, Bullgummorna kallade, piggade upp lördagskvällen. Skratt förlänger livet, sägs det, en bit livslängd till förvärvade vi säkert efter gårdagens middag. Roligt att se hur vi tillsammans skapar bilden av det förgångna, vår skoltid. Alla bidrar med sin pusselbit, helheten klarnar, vi är varandras minne! Och backar upp varann i nuet, därtill!

I morgon väntar mera manus, och i veckan ska dottern, herr O och mommen kryssa till Stockholm. Liten paus från båda författarnas skrivande, ett hopp ut ur ekorrhjulet. Det vill man unna sig. Sen tar man nya tag igen.

Söndag är alltid vila och matlagning – och ännu en middag på balkongen förunnades oss ! Varmt innanför balkongglasen – men de japanska lönnarna har antagit härlig ruska – höstkulör!

Britain at its best

Det har rests på vetenskapsfestival i veckan, minsann. British Science Festival, sedan 1831 (imagine!) ordnad på någon ort i landet gick detta år av stapeln vid University of Warwick i Coventry. Maken har med kolleger och elever bevistat dessa festivaler ett flertal gånger, hakade på denna gång – hans sista år som lärare.

Det formidabla är att när du väl rest till ort och ställe är allt gratis, inga deltagaravgifter uppbärs, och gratis busskort för alla dagar får du också. Gäller bara att på nätet reservera sin plats på föreläsningarna och rusa runt från event till event allt vad du orkar.

Gänget nedan tog ut allt av det erbjudna. Vilken kunskapstörst, vilken nyfikenhet!

Jag då – pensionerade humanisten? I publiken satt folk i alla åldrar. Själv var jag något utanför min egen kunskapsbubbla – men det är inte så dumt att ta ett nytt perspektiv emellanåt: det blev DNA-analys, kreditkortsanvändande, Neutrinos, Smart cities, Crowd movements och Brexit, bland annat. Under Neutrinos somnade jag in ett litet slag … men annars var jag med i spelet.

Coventry, häftigt bombat hösten 1940 erbjöd några välbevarade miljöer kring den förstörda katedralen. Den nya katedralen sida vid sida med ruinen inbjöd på ett sympatiskt sätt alla att komma in.

Bara några veckor efter de förödande bombardemangen hade kyrkan i Coventry satt igång med att predika fredens, förlåtelsens och försoningens budskap. Det blev som man sade katedralens ”heartbeat”. Varje dag klockan 12 läses i den nya katedralen ”The Litany of Reconciliation” där församlingen får falla in med ”Father forgive” efter varje bönemoment. Hade den osannolika turen att vara i kyrkan prick 12 – för inte hade jag ju hört om den fina ceremonin förr.

En annan kyrklig detalj som åter imponerade var de trevliga lekhörnorna för barnen som finns i alla kyrkor. Nedan en i Holy Trinity Church i Stratford-upon-Avon. I andra ändan av kyrkan är William Shakespeare med familj begravd, på paradplats i koret.

Stratford-upon-Avon har alltid hört till mina drömmål, staden kunde definitivt ägnas ett grundligare besök. Men också denna gång hann vi med både introduktion i skaldens liv, vandring längs floden och lite shopping.

Och eleverna insisterade på Peter Rabbit fotot nedan:

Vet inte varför jag denna gång lockades beställa ham, eggs and chips portioner flera gånger. Nånting i den maten passar långa stadspromenader och konferenssittande.

Ja, så är vi hemma igen och fortsätter följandet av Brexit-processen utifrån. Föreläsningen Brexit – a fairer future gav inte mycket hopp. Undrar hur det Britain man besöker nästa år (yes the family has plans) ser ut.

Man hoppas inga samhällsförändringar kan ta kål på det fina jag gladde mig åt denna gång.

Titta vad eleverna uppmärksammade lärarna med som avslutning på resan: chokladfigurer med spritsad dedikation. Loket ”Leif 💙” värmde den gamle pedagogens hjärta. Liksom också förslaget att fysikläraren som pensionär skulle haka på skolresorna. Eller rent av ordna en resa till CERN sin sista termin i tjänst. ”Vi kan ju åka på sportlovet”!

Ack ljuvliga ungdomar.

Upp och ner och hit och dit

Usch i morgon ska vi upp vid fyrasnåret. Färden till British Science Festival i Coventry ska anträdas, makens sista resa i skolsammanhang. Nästa år blir det pension för honom också. Han tyckte jag skulle haka på, jag har ju rest med honom på skolresor förr, men nu är det ett tag sedan.

Vi har packat och radat krukväxter i vattentråg så de klarar vår frånvaro, vi har checkat in och beställt taxi. Nu väntar en natt av orolig sömn, men man kanske kan ta sig en lur på flyget sen.

Blir skoj att komma till England igen, särskilt när Stratford-upon-Avon också står på programmet. Dit har jag alltid önskar komma. Sen ska man åhöra föreläsningar också, man har kunnat välja själv. Rätt mycket naturvetenskap, men ”Brexit – a fairer future” har jag bokat in mig på i alla fall. Den föreläsningen måtte ha ändrat innehåll några varv sen temat sattes in i programmet nån gång i våras. Fast kanske det är en övertygad brexitör som talar – intressant såviså.

Jag är väldigt ledsen över hela Brexit-processen och det är ju en stor del av våra värdar också. Det känns lite mysko att åka till öriket just denna höst. Lite vemodigt på nåt vis.

Ska i alla fall besöka mina favoritbutiker, lunchstället Pret a Manger och underbara Cath Kidston som jag redan hoppas har fått in årets julkalendrar. Och en mjuk pyjamas åt lilla O och nåt åt storasystrarna. Annars tassar jag väl bara runt efter maken med kolleger och de 18 gymnasisterna.

Paraplyer har vi med, naturligtvis.

Nej nu är dags att lägga huvudet på kudden. Det har blivit så mörkt om kvällarna.

När vi kommer hem ska jag göra en ny tur till källaren och söka fram lite leksaker åt O. I systrarnas gamla låda finns babydockor, duplo-klossar och en leksaksservis. Och telefonen nedan, men den stiftade O ren bekantskap med och det blev stora skälvan och strittande tårar. Det var ett förskräckligt skräll i den dosan, nämligen – den får nog gå vidare till lopptorget!

Börja städa ordentligt knutarna hinner jag inte förrän festboken är mig ur händerna. Egentligen är det skönt med en liten paus i det knoget.

Men att stiga upp klockan fyra – det är nog inget för en pensionär som fått in vanan att stiga upp vid niosnåret!

Seniorernas höst

Här sitter vi 13.00 på dagen vid frukostbordet maken och jag. Lite hängiga och småflunssiga, den här värmeböljan gillar jag inte heller. Snart får vi väl börja förbereda lunch-middagen.

September, äntligen, och nu vill jag ha höst.

Veckan som gick var igen innehållsrik. Mycket jag håller på med nu har ”seniorer” som förtecken. Så åkte Svenska litteratursällskapets seniorer på utfärd till Borgå i måndags. Femton seniorer bänkade sig i minibussen med sikte på Diktarhemmet många av oss besökt förr. Då beboddes huset av Lars Huldén och senare Christer Kihlman. Nu är det underbara Ulla-Lena Lundberg som satt sin prägel på det stora huset. Allt var liksom luftigare, tyckte jag, med små fina personliga arrangemang av prydnader – och ny konst därtill – den läckra Åke Hellman-Venusen som hänger ovanför kaffebordet med sju sorters kakor, t.ex.!

Ulla-Lena är underbar på att guida runt, men hon ville att också vi gäster skulle berätta lite om vad vi sysslat med i våra dagar på SLS. Arkivarierna, bibliotekarierna, receptionisterna, kommunikationsfolket, kanslifolket, de som jobbat på Sarvlax gård och forna VD:n – vi är en brokig skara. Många med långa tjänstgöringar. Nu hänger vi ihop som SLS seniorer – som träffas under en utfärd varje år.

Väldigt trevligt var det – kultur, mat och dryck i smaklig kompott, Valle Rosenberg-utställningen på museet efterföljdes av delikat lunch på Sicapelle, den gäddfärsen gick inte av för hackor …

Sen följde i veckan de dagar då jag umgås med barnbarnen, S dyker upp en stund på väg till sin konstklubb på tisdag och O behöver sällskap på onsdag när mor spelar in podd på YLE. O överraskar varje vecka med nya konster och man får verkligen hålla ögonen uppe!

Sopplunch på Café Menita här i Sökö blev det på torsdag i sällskap med dottern och O. Man måste understöda de lokala företagen – den unga kafé-ägarinnan har verkligen toppklass på sina produkter. Och en rolig liten lekhörna där O kan underhålla sig.

Att åka in till hufvudstaden hör inte till vanligheterna i min vardag nuförtiden. Men när det tidigt i våras aviserades att The English Concert & Choir skulle framföra Händels Messias i Musikhuset var jag av nån anledning påpasslig och bokade biljetter. Tur det, för en finare tolkning av verket lär jag inte i mina dagar få uppleva! Det vittnade också recensionerna i dagstidningarna om, ”ilmestyksenomaista” utropade Helsingin Sanomat, ”suveränt framfört”, tjoade Hufvudstadsbladet.

Så senioren går på i ullstrumporna. Nästa vecka ska jag agera barnvakt på en prisbelöningslunch och på torsdag börjar något nytt, kören Vox Seniora!

Jag glömde påpeka att jag faktiskt jobbar flera timmar om dagen som vetenskapsförfattare också. Redaktör Heddi och jag har nu kommit fram till Stora finlandssvenska festbokens slutkapitel, ”Traditioner vid livets slut”. Mycket att åtgärda där! Boken har redan fått en fabulöst fin pärm designad av grafiker Antti, så det syns ljus i tunneln!

Det är som alla seniorer bedyrar – hur hann man nånsin förvärvsarbeta?

Enmarks-bio

Jag drömmer och drömmer. Häromnatten var jag på bio Kino-Haaga på gränsen mellan Norra och Södra Haga, min barndomsort. För en mark fick man se barnfilmer där varje söndagseftermiddag. Tarzan, om man hade tur. Där samlades traktens ungar, det var kalasstämning. Marken kunde man utverka av far för detta nöje, det var en rimlig summa. Jag drömmer om barndomens roligheter nu och då nuförtiden.

Sen drömde jag om gamla jobbet. Arkivlokaliteterna var inpackade för renovering och själv var jag skrudad i en liten badhandduk. Mina drömmar om det nu lämnade arbetet är alltid av den arten att jag gärna vaknar och konstaterar att jag är pensionär och slipper återvända till knoget. De sista tiderna i huset var inte soliga och jag är glad av med det böket.

Men de närmaste arbetskamraterna var bra, det ska understrykas! Det var jätteskoj att sammanträffa med en av dem igår i ett lokalt köpcentrum. Höra att någon ny arkivarie jobbar i det arbetsrum jag tömde i början av året. Livet har gått vidare. Min registratur har arkiverats, hörde jag också.

Annars har det varit en vanlig Esbo-weekend. Vi tog oss till Gårdsboden i Kyrkslätt i går, drack kaffe och köpte bröd och grönsaker. Potatislimpan de bakar där smakar precis som de bröd jag åt i min barndom. En härlig tidsresa, alltså!

Och i morgon ska jag på riktigt göra min första resa i egenskap av SENIOR. Svenska litteratursällskapets seniorer ska åka på sin årliga utfärd – denna gång till Borgå, det är abonnerad buss och ordnat program med mat och museibesök. Det är besök hos min idol Ulla-Lena Lundberg i Diktarhemmet och allt möjligt trevligt. Det är så skönt med abonnerad buss, tycker jag. Känns tryggt och bra för oss seniorer. Kanske får man lite bubbel och snaps till lunchen?

Vi får väl se!

På Gårdsboden salufördes redan pumpor som får mig att associera till höstens skördefester och Halloween. Jul siktas i fjärran också – fast det vet jag ju många inte vill tänka på när vi ännu skriver augusti … Men jag längtar redan!

Lycka, lycka över allt

… önskar jag dig tusenfalt. Må du åka många mil uti lyckans lilla bil”. Så heter det ju i minnesalbumsversen. Och lycka frågades det efter i en enkät Pensionsskyddscentralen gjort bland knappa 3000 pensionstagare mellan 55-85 år. Resultatet rapporterades i går både här och där i medierna. Medeltalet när man på en skala mellan 1-10 skulle ange en siffra för sin livstillfredsställelse var 7.

De till synes raska, ungdomliga pensionstagarna från Grankulla som intervjuades i gårdagens TV-nytt angav siffran 9.

Att rapportera nån sorts medeltal för denna typ av lycka är inte riktigt övertygande. Lyckan kommer, lyckan går, det vet man ju. Ena dagen är man frisk och kry och har många vänner i livet. Nästa dag har lyckans hjul snurrat ett varv och allt ser annorlunda ut.

Hur definierar man ens lycka – det måtte vara väldigt varierande det också. Men pensionsskyddet var nöjda över att siffran var så pass hög. Ingen fara i Finland.

Vardagslycka är bäst, så är det ju. Det där vanliga, trygga trampet. I dag är jag nöjd över att ha orkat jobba rätt mycket med mitt bokmanus. Över att barnbarnet S tittade in på sin väg till konstskolan och man fick höra senaste nytt från hennes värld.

Lycklig är jag över att knäna är bättre för tillfället och jag kan jaga lilla dottersonen O på hans upptåg utan att det knaxar och knakar riktigt illa.

Lycklig är jag över att kunna sova länge på morgnarna, se på TV till lunchen och ha några trevliga träffar inprickade i veckan.

Jag är också lycklig över att ha ett lättskött hem och inga förpliktelser vad gäller egendomar och förmögenheter.

Det enkla pysslandet här hemma är livsglädje nog. Spenatplättar till klassikerserien Aidensfield – 10 poäng – utan vidare!

När liv drar mot höst

Skönt med regn och mulet. Tillåtet att sitta inomhus och uggla. Fast det är det ju jämt för pensionären förstås. Fritt fram med att göra ingenting.

Som vanligt sitter vi i köket med våra paddor och datorer, maken och jag. Nos mot nos vid köksbordet. Vi har ett litet arbetsrum med varsitt skrivbord, ändå sitter vi oftast i köket och pysslar till bruset av diskmaskinen.

Den första sommaren som pensionär börjar dra mot sitt slut, höst i antågande och därmed tankarna på planering och strukturering av de lediga timmarna. Jag har redan insett att en pensionär omöjligt kan förstå hur det hanns med förvärvsarbete. Dagarna flyter iväg, den ena efter den andra, ibland får jag kolla i almanackan vad det var jag tog mig till i går.

Fortfarande tycker jag det är skönt med weekend, fast den inte kontrasterar mot tidigt uppstigande och stressiga arbetsdagar. Söndagen är ännu mer vilodag än resten av veckan, därtill helgad.

Har du tänkt på vilka Arbis-kurser du ska delta i, frågade klasskamraten, likaledes rätt nyblivna pensionären mig när vi råkades häromdagen. Hon och maken hade redan botaniserat i det digra utbudet. Gäller att vara snabb, det bästa går fort åt.

Nej, kurser får anstå denna höst, har jag bestämt. En ny kör har jag tänkt hoppa på, med övningar dagtid.

Jag har fortfarande en del bök med den stora festboken kollegan-väninnan och jag håller på att ge ut.

Allt mer sugen på släktforskning blir jag, småkusinen och jag har så smått börjat samla ledtrådar till vår gemensamma förfader kammakarens liv och aktiviteter.

Sen har jag fortsatt mitt projekt ”se klassiker på Nationalteatern” med inköp av pensionärsbiljett till Tjehovs Måsen, matiné såklart, vi gamyler vill inte röra oss ensamma i stan sena kvällar. Bokade också La Boheme åt maken och mig till julveckan, en pensionär hinner kolla in vad som är på gång och försäkra sig om de där billigaste och bästa biljetterna på tredje hyllans andra rad i mitten.

Smått plottrande med det ena och andra alltså, skamlöst njutningsfullt. Några resor i sikte också, skolresa till Coventry med maken, hans kolleger och elever, en kryssning till Stockholm med dottern och O, kanske kryssning med maken och hans fysikerförening senare i höst. Julmarknadsresa till Köpenhamn med hela klanen.

Barnbarnen, i spännande olika åldrar hinner pensionären med på ett nytt sätt. O och jag ska hänga tillsammans när mamma poddar eller skriver. S och T gör vi olika saker med, som i går besöka Medeltidsdagen vid Helsinge kyrka. Bågskytte och lergöksmålning för S, plättar för båda, kyrkobesök för T och mommen.

”Klarar dina knän att klättra upp på läktaren”, frågade T omtänksamt, och la till i samma veva ”fast när mommen ser en spännande trappa i en intressant kyrka glömmer hon att hon har dåliga knän och bara klättrar”.

De känner mormorsgumman.

Så liv drar mot höst, både konkret och bildlikt.

Oj vad det stormar i björkarna utanför köksfönstret. I dag håller vi oss inne.

Och fixar hamburgare till lunch. Tar en liten tupplur.

Livet är dock härligt. Och till september är det faktiskt ännu tre veckor!