Mittemellangammal

Årets första förkylning inställde sig lämpligen några dagar innan resan till Eurovisionens schlagertävling som skall anträdas på söndag. Det blir Dictamus-té och vila alltså.

Dagstidningsläsningen gör en just inte piggare. Mitt fokus har med den nya statusen som pensionär ändrats till koncentration på den äldsta befolkningsgruppens ärenden. Just i dag var tidningarna fyllda av insändare om två aktuella angelägenheter: det förnyade bussbiljettsystemet och det likaledes reformerade skattedeklarationssystemet.

Bussbiljetternas priser har i huvudstadsregionen omvandlats på ett sätt som delar befolkningen i nöjda vinnare och misslynta förlorare – intet mer om den saken nu. Vad som däremot omsider berör alla parter är reformen att 70 år fyllda personer mitt på dagen – mellan 9.00-14.00 betalar halva priset på sin biljett.

Det nya systemet gynnar ju inte den som har läkartid klockan åtta på morgonen eller en kvällsföreställning på teatern, kommenterar insändarskribenterna. Och varför först vid 70 år? Andra städer i hemlandet och olika europeiska länder har generösare arrangemang för sina seniorer, vet andra som fattat pennan.

Också den begränsade rabatten får undertecknad alltså vänta på i fem år till, fast jag nog redan betalte någon euro mindre än maken på bio i helgen.

Jag är mittemellangammal, tycks mig.

När det gäller skattedeklarationsreformen är det rent nödvändigt för en senior att ha ett mittemellangammalt barn som stöd. Också detta har insändarskribenterna mycket att säga om. Den som vill tillägga något till sin skattedeklaration bör ju helst göra detta på nätet – eller på en via nätet utskriven blankett. Blanketter kan visserligen också beställas – via en oändligt ringlande telefonkö.

Men 92-åriga svärmor som ingen aning har om varken nät eller reformer ska nog deklarera hyresinkomster och en liten pension från Norge.

Mittemellangammal-släktingarna träder till.

När allt var klart reste jag för säkerhets skull in till skatteverket i hufvudstaden för att droppa in blanketterna i en lucka på ort och ställe. Ty jag litar inte på landets postväsende längre.

Köerna vindlade utanför rådgivningsluckorna, det behövdes ordningspersonal för att arrangera det hela. Ingen plats för rollatorberoende personer, knappt för en mittemellangammal pensionär heller. Jag droppade snabbt in kuvertet och smet ut i solen.

Vad allt ska vi inte ställas inför ännu, vi mittemellangamla som ju ännu i detta läge någorlunda hänger med i den digitala världen. Tiderna är hårda – och det är först när man personligen konfronteras med problematiken dess galenskap slår en.

Att vårt land sannerligen inte är ålderdomsvärderande. Att svärmor kanske har rätt när hon alltsomoftast mumlar ”ättestupan, ättestupan”.

Annonser

I drömmarnas sfär

Efter pensioneringen sover jag betydligt längre nätter än tidigare. Först kring klockan 9.00 brukar jag kravla mig upp – oftast efter en natt proppfull av drömmar.

Det bearbetas saker i mitt inre nu, det är säkert. Och det är inte så svårt att lura ut psykologin bakom det hela.

För det första drömmer jag att jag fortfarande jobbar på arkivet och ordnar och styr med oändliga mängder handskrifter och dokument. När jag tömt en låda dyker två nya upp i ett fåfängt kretslopp. Jag sorterar och gallrar natten igenom i mitt sisyfosarbete.

Jag förstår dock inte riktigt logiken bakom drömmen eftersom jag sannerligen sorterade färdigt i mitt arkivariearbete. Inga råddor efter mig!

Den andra drömtypen är att jag plötsligt åter är ung, bor hemma hos mor, har inget arbete, inga framtidsplaner, ingen kärlek och inga nätverk. Lättnaden är alltid stor när jag vaknar och minns att jag är 64 år och just har avslutat ett arbetsliv som blev i det stora hela lyckat – och lämpligt för min speciella personlighet.

Sen är det den tredje drömmen – julgranar! I drömmen har vi upp till sex julgranar i hemmet, de kläs och pyntas av mor och moster och både nu levande och sedan länge döda släktingar är med i det överdådiga julfirandet.

Den Stora Drömboken vet berätta att julgranar symboliserar familjelycka. Dom drömmarna är också väldigt sympatiska att ta del av.

I min nuvarande situation mellan gammalt och nytt tänker jag mycket också på livet som var. Jag sorterar (ja arkivarbetet fortgår ju såtillvida) papper och foton här hemma, läser brev och vykort, erinrar mig saker jag glömt för länge sen.

Både glada och sorgligare tankar kommer mig i sinnet och samtidigt oro och förväntan över hur framtiden ska utforma sig.

Jag kanske inte formulerar det riktigt ens för mig själv – men i mitt inre processas alltihop.

Det är väl bara att drömma på – och glädja sig åt julgranarna!

Helgerna är tätt packade denna vår och vappen dök hastigt på. Det blir studentsång via TV och studentsång i Kajsaniemi. Och valborgslunch på tu man hand, som vi brukar.

Måtte majsolen le lite grann i den återkomna kylan, hoppas vi slipper snöslask, åtminstone!

Så här såg det ut i fjol – tror jag får ta på samma varma rock i år!

Sovmorgnar

Livet i pensionsbubblan är så stereotypt att jag får göra en koll i tidigare blogginlägg för att se vad jag redan knarrat på om. Det mesta, tycks det.

Våren fortgår i sin bana. Många sovmorgnar (är dom faktiskt tillåtna?). Den sköna stunden vid morgonkaffet med dagstidningar och sociala medier. Det loja plockandet i diskmaskinen, bädda – jag håller fast vid att hemmet ska se presentabelt ut fast jag bara går här och dallar. Omsider lunch – ofta hopimproviserad av vad som finns i kylskåpet – marthorna skulle ge mig en klapp på axeln.

Det är bra med lite fasta punkter och uppstigningar emellanåt. I går hängde dottersonen O och jag med dotter E på ett jobbuppdrag i stan. Vi passade på att äta sushi och spatsera lite i solen på Fredriksgatan.

Kontrasten är slående mot hur det var för ett år sedan. Jag skrev ju jobbdagbok hela mitt sista arbetsår, den är rolig att läsa i nu. I april 2018 var det ruschigt värre. Jag for omkring på föredragsbesök, jag stressade med ett bokmanus, jag satt ideligen i kundjouren och tilldelades det ena och andra uppdraget som skulle skötas fort. Nånting som kallades ”den nya arkivpolicyn” och ”kickoff för planering av 2019” färgade arbetsveckorna.

En längtan att avsluta det hela färgar varje dagboksanteckning. Nu är jag där och det känns otroligt. Fast nästan lite förbjudet samtidigt. Att vara såhär ledig, att ingen skulle ifrågasätta att jag kastade mig på sängen och sov en stund till efter frukosten.

I höst ska vi se om det blir aktuellt att skapa andra rutiner. Men just nu är det härligt att njuta av den lilla vardagen. Påskpyntet plockade jag fram och undan i lugnan ro. Balkongblommorna blir allt flera. Kanske ska jag sortera en låda med vykort i eftermiddag.

Att ha tid – till allt – eller ingenting. Hur märkligt är inte det! Fast lite obskyrt också – kanske …

Vårtrött

Hade inte tänkt på att den som bara vandrar här hemma och som har semestrat i flera veckor också kan bli vårtrött. I hufvudstadsdraken kunde man i dag läsa en artikel som mångsidigt förklarade varför övergången till det efterlängtade ljuset kan innebära att den personliga biologiska klockan inte hänger med. Man blir trött, t.o.m nedstämd och deprimerad – i rak motsats till den eufori solsken och värme rent logiskt kunde tyckas medföra.

Mina symptom är inte dramatiska – jag är bara oerhört gäspig. Och så rinner näsan pga nån obestämd pollenallergi.

I artikeln rekommenderas långa promenader i solskenet. En sådan företog jag i går med dottern och barnbarnet O. Vi vandrade längs Esbovikens strand, vi drack kaffe på ett trevligt litet kafé mitt i bostadsområdet – Kanelipulla – Kanelbullen heter det – och bullarna var pinfärska. Vi gick till ett loppis för barnkläder och jag inhandlade några  plagg åt O – för bara en tia.

O är förresten den bästa ljusterapi en pensionär kan tänka  sig. Efter resan till Gran Canaria där hela familjen myste ihop en vecka är gossen ett enda leende. Det kan också hänga ihop med att livet är skoj när man lärt sig svänga sig från rygg till mage och det börjat serveras intressanta puréer till lunch.

Det är härligt med barnbarn i olika åldrar! Spännande att följa stora flickornas väg mot högstadiet, språkval, nya tänkbara hobbyer.

I dag blir det träff med körväninnan, på ett av huvudstadens vackraste caféer, Esplanadkapellet. Ska ströva en stund i solskenet före det, enligt artikelns ordination.

Morgonens nedstämda ton hänger ihop med något annat – branden i Notre-Dame. Den hemska händelsen fyller mitt FB-flöde – den helgedomen är en symbol för så mycket i mänsklighetens kultur att ingen kan känna sig oberörd. Jag söker febrilt i flödet efter kommentarer om att förödelsen inte är fullständig, att uppbyggnadsarbete har en chans.

Vad ska jag illustrera detta inlägg med – det får bli en bild av trakteringen inför min dambjudning i helgen. En pensionär hinner söka recept i veckotidningar och baka hela dagen. Några pastejer blev kvar till värdinnans tisdagslunch också. Som eventuellt kan intas i solen på balkongen.

Utsikter

Efter helgens sol råder grådask. Det hotas med kyla och slask. Inte direkt lockande promenadväder, så det är tur att jag har en lunchträff i grannstaden inprickad. Thai-mat och kristna meningsutbyten.

Lördagen bjöd också på utsikter och insikter. Bullgummorna, studentklass 1974, sammanträffade – som vår sed blivit – åter på en av huvudstadens klassikerrestauranger, Messenius i Tölö denna gång.

Nio kunde möta upp denna gång. Våra liv är ganska mångskiftande, den jämna åldern till trots. Några är pensionerade, andra deltidspensionerade, några ännu i fullt arbetsliv. Några av oss är föräldralösa, någras föräldrar är trots hög ålder i nästan full vigör, några tampas med den finländska åldringsvårdens mångomtalade problem.

Många har rehabiliterats från olika operationer och påmints om det sköra i livet. Några umgås med barnbarn på hemmaplan, andra reser utomlands regelbundet för att utöva mommo-rollen. En har bytt hemland sen vi sågs sist och pendlar över viken den sista arbetsperioden. En av oss hänger med på distans, ty hennes jobb är förlagt till verkligt fjärran ort, Teheran.

Det finns mycket att ventilera, således. Den gemensamma nämnaren är att vi befinner oss i livets hoppackningsskede – eller ompackningsskede ska vi kanske säga. Plats för annat, tid för nytt.

Vad vill vi nu, vad orkar kroppen med, vilka förpliktelser finns, vilka möjligheter?

Till morgonkaffet läser jag en recension av Jörn Donners senaste bok ”Sista striden”. ”Bekräftad utsiktslöshet” är texten rubricerad. Donner är ju dryga 20 år äldre än Bullgummorna, kunde vara vår far. Jörn mal på i en reflekterande monolog av blygsam substans, summerar recensenten. ”De tomma dagarna fylls av tomheter”, läser jag.

Blir det så vad det lider? Antagligen, d.v.s om livet går på.

Men innan dess får man ta ut svängarna så gott det går. På butiksresan läser jag annonserna på lokala anslagstavlan. Jazz-jam på närpuben, konstskolans kurser, zumba och fitnessträning, kurs i pardans – nja, knappast det sistnämnda. Tar ett foto för att hålla möjligheterna i minne.

Vi får väl se.

I tacksamt minne bevarad

I går morse var det välgörenhetskonsert i barnbarnens skola. T hade ett solo i slutnumret och allt som allt var det en fin timme. Sång- och spelglädje, kaffeservering, vimmel och mingel. Alla intäkter gick till Cancerstiftelsen.

När vi studerade vad lopptorgsförsäljningen hade att erbjuda fick vi syn på en gammal bekant, M-B. Lärare i huslig ekonomi både för maken och dottern, hustru till makens mångåriga lärare och sedermera kollega H.

Vi utväxlade några korta fraser om konserten och lilla O i sin vagn.

”H dog förra veckan”, fortsatte M-B.

Då slog det mig att det bara var hon på plats, H och M-B var ett sånt där par som president Koivisto och hans fru, alltid två.

Vi fick höra om sjukdomen och det plötsliga dödsfallet, i bestörtningens klor utväxlandes de sedvanliga fraserna om att det var alltför tidigt – bara 76 år – att man aldrig kan vara säker på en enda dag i livet, om hur begravningen skulle ordnas. Saker man säger i sammanhanget, när man inte hunnit ta in det skedda ännu.

Först efteråt kom tankarna. Det var ju H som i tiden tipsade studerande maken om lärarjobb i sin skola. Den diskussionen fördes vid ett av Kårböle gillet ordnat matlagningstillfälle där M-B och min svärfar, konditorn, agerade lärare.

En slump att det nygifta paret Ekrem deltog, men på den vägen är det. Maken nappade på, märkte att lärarjobbet passade honom, satsade på det resten av sin karriär.

Hade han gjort det om inte H och vi råkat sammanträffa den där kvällen när det råkade finnas timmar i naturvetenskap att erbjuda?

Och, fortsätter jag fundera: hade maken inte blivit lärare hade jag knappast fått nys om skolårets fester, penkis, gulnäbbsintagningar och gamlas dans. Det var i makens första skola jag gjorde mina största fältarbeten.

Först inspirerad av detta kom jag in på resten av livets fester. Kanske jag i dag inte skulle syssla med Stora finlandssvenska festboken om ej om ….

Varje människa kan påverka sin nästas levnadsbana på så många vis. Inga möten är likgiltiga. En kort diskussion vid en kaffekopp kan utstaka hela ens levnadsbana.

”Till minne av H, vän, kollega och mentor som fick mig att välja lärarbanan”, skrev maken på kondoleanskortet vi ska sända i dag.

Tack för min del också! I ljust minne är du bevarad!

April, april

Första april 2019. Datumet har hägrat i åratal nu. Den första pensionsdagen.

Här sitter jag nu i det tysta köket, häller upp lite kaffe till, tittar på klockan. Jag har sista fysioterapin för knäna i dag, sen är det slut på företagshälsovården.

Jag är inte längre semestrare utan pensionär på riktigt. Officiellt senior.

Automatiskt skannar jag tidningarna och de sociala medierna i jakt på eventuella aprilskämt. Ett damp ner i makens mail redan i ottan.

I åratal har jag upplyst om bakgrunden till också denna ”fest”, i radio, TV, tidningar.

Det sitter i ryggmärgen, årets gång som folkupplysare. En folklorist och etnolog ser på allt med ett lite vidare perspektiv. I går firades i TV-programmet Strömsö Baby Shower, aha festen är åter en gång aktuell, innovationsfester kommer och går. En glimt av hur de gamla barnsängsbesöken i bondesamhället gick till hade kunnat passa i det nutidscentrerade upplägget.

Kunskap som finns lagrad på traditionsarkiven, men behöver luftas. Vårt gemensamma minne.

Allt kollegan Anne Bergman och jag samlat och skrivit och grunnat över i – gemensamt 80 år – borde snart finnas tillgängligt i Stora finlandssvenska festboken. Vårt sista utgivningsarbete i det lärda sällskapets regi.

Men nån annan måste börja hålla reda på aprilskämten i tidningarna och allt det andra aktuella i festväg.

För fest och firande tar aldrig slut, all tradition är förändring.

Solen skiner, det blir skönt att ta en promenad genom stan till sjukhuset.

Sen får vi se vad vi hittar på. Nytt liv – nya seder och bruk!

Snart förflyttar jag morgonkaffet ut på balkongen!

Dagledig

”Vad ska jag göra med all den tid som står till mitt förfogande”, frågar Birgitta Boucht i sin lilla tänkebok ”Nedräkning” som jag fick mig levererad till lokalbiblioteket i veckan.

”Livets allvar men med öppet sinne för allt som är roligt eller absurt”, beskrivs innehållet på bakpärmen. Jo. Men mest fäster jag mig vid de delar av boken där vardagen som dagledig beskrivs.

Jag är novis på dagledighet, men har ändå fått en aning om att friheten kan gå överstyr, som Birgitta skriver: man får sig inte upp ur sängen, man kommer inte ut på promenad, man äter bara en bit tjinuskitårta till lunch.

Men också: man har möjlighet att ligga på sängen hela dagen och läsa Nalle Puh.

Nånstans mitt emellan detta gäller det att navigera.

För nog är det märkligt: ena dagen hastar man upp till matarbussen för att få möjligast bra saldo i jobbets Timecon-apparat, nästa dag finns inget speciellt inplanerat – inte nästa eller nästa heller. Nödvändigtvis.

Jag har en del engagemang med familj och vänner – och en bok att få i utgivningsskick. Sysslolösheten är inget problem.

Men det finns tomma dagar, som i går.

Då gav jag mig ut i de dagledigas värld. Vandrade till bibliotek och matbutik en tid på dagen då jag vanligen suttit fast på arkivet.

Helt andra människor än dem man möter i morgon- och kvällsruschen rör sig ute den här tiden. I butiken köar vi makligt och det känns helt ok att mannen före mig tar sig en pratstund med kassan. Han drar en liten monolog om vikten att ha ögonkontakt med personalen när man betalar.

På gatan möter jag horder av skolelever på väg hem. De ser väldigt små ut, men måste väl höra hemma i lågstadiets lägsta klasser. ”Har du fått nån flickvän ännu”, frågar en gosse sin kompis. ”Nå NEEJ”, blir det ilskna svaret.

Man hör mer och ser mer när man är dagledig. Inte viktiga saker kanske, men småsaker som hör till det lilla livet, det långsamma i tillvaron.

Jag kröner min promenad med att äta ärtsoppa och pannkaka på det lilla kaféet i köpcentret. ”Är du ensam i dag”, frågar föreståndarinnan – i allmänhet brukar jag ju ha med mig en varierande skara familj.

”Men roligt att du kom”, kontrar hon mitt svar om att de tyvärr var upptagna med annat i dag.

Efter att ha intagit den smakliga lunchen gick jag hem i snålblåsten. Lagade risotto till middag och provbakade en päronpaj jag tänkt bjuda på senare i vår.

Vid det här laget fanns ännu mycket tid kvar att fylla.

Dags för eftermiddagstuppluren, som Birgitta Boucht skriver en del om?

Eller en stund med Nalle Puh?

Åtminstone har jag en magnifik utsikt från mitt skrivbord. Raka vägen mot Estland!

Ja, nu är det färdigt inom kort …

Mitt arbetsliv alltså. I går drog jag till jobbet för nästsista arbetsdagen. Det nästan tömda arbetsrummet hade redan fått funktionen av lagerutrymme. Mitt postfack hade försvunnit.

Dagen förlöpte makligt. Jag kollade Mimer, Mepco och Timecon, fyllde i en arbetsrapport, godkände en timrapport, inte för att sånt har nån betydelse mer.

Jag packade ner den sista metern böcker, gallrade lite i den sista pappershögen. Sen tog jag mig an utmaningen att anhålla om skattekort för pensionsinkomsterna.

Det var inte entydigt och det var inte helt problemfritt. Många saker kunde tolkas på olika sätt och det var behändigast att ha direktiven öppnade i en annan apparat – i mitt fall telefonen.

Jag undrar inte på att folk för säkerhets skull sätter sig i kön på skattebyrån för att låta en kunnig person sköta saken. När allt var klart och jag kunde printa ut det nya skattekortet visade det sig nämligen gälla först en månad för sent.

”Ring dem på svenska numret”, rådde dottern. ”Någonstans i Svenskfinland svarar en funktionär, jag har fått vänlig och god hjälp”.

Så det gjorde jag – och bums svarade en dam (någonstans i Svenskfinland) och min fråga fick ett svar. Nej, jag hade inte gjort något fel. Systemet tänkte i egna banor bara …

Underbart att det inte var nån robot eller chat med standardiserade svar!

Så nu har jag pensionsbesked och skatteprocent och pensionärskort, det tar sig!

Nu gäller att pressa in den sista hyllmetern böcker någonstans och hitta en plats för ett antal tavlor som prytt arbetsrummet i tiotals år.

Om en vecka ska datorn tömmas och nycklarna läggas i ett kuvert adresserat till fastighetschefen.

Efter att jag loggat ut i Timecon med ett tryck på knappen ”Annan orsak ut”.

”Ja nu är det slut på gamla tider, ja nu är det färdigt inom kort”, som det heter i en gammal slagdänga endast vi pensionärer minns mer.

Vardag eller semester

Två veckor semester kvar, sen blir det pension. Inga nyheter om pensionssumman ännu – ärendet är under behandling läser jag på nätet.

Dryga fem veckor har jag drällt här hemma nu – och kan knappt minnas hur det gick till att i ottan dra sig mot arbetsplatsen. En liten påminnelse får jag inkommande veckor då jag har två resterande arbetsdagar att avverka.

Märkligt naturligt faller det sig att vakna utan stress, läsa alla artiklar om Brexit i båda hufvudstadsdrakarna, titta noga på vad TV-tablåerna och Netflix har att erbjuda, dricka många koppar kaffe …

I mitt lättjefulla leverne har jag alltsomoftast sällskap av dottern E och lilla O. Denna vecka åkte vi till Lovisa där E skulle framträda i lyceet, intervjuas av X Factor vinnaren Tika Sevón Liljegren. Första gången jag färdades med bolaget OnniBus!

Sen har det varit sessionerna med energiska fysioterapeuten Sandra på Eira. Nej, mina knän gillar inte att det är iskallt och slaskigt om vartannat på detta sätt. Men de kämpar på!

Sista gången jag har möjlighet att ta del av arbetsplatsens utmärkta hälsovårdspaket – det är check-up både hos gynekologen och ögonläkaren.

Otroligt skönt också att kunna sticka sig in på Ateneum mitt på dagen när man har en halvtimme ledig – Museikortet möjliggör ju också korta och improviserade besök.

Lunchen erbjöd också något nytt för mig: Poké Bowl – fick en chans att öva äta med pinnar – först i slutändan grabbade jag tag i gaffeln.

I morgon ska jag fortsätta mitt solitära projekt ”se klassiker på de finska teaterscenerna”. Först blir det Tre systrar på Nationalteatern, sen borde jag boka biljett till Körsbärsträdgården på Stadsteatern. Har vi Strindberg och Ibsen på kommande nånstans, tro? Hittills har jag avverkat Onkel Vanja och Julia och Romeo (jo den trendiga nytolkningen hette så).

I dag blir det ärtsoppa och pannkaka på Café Menita i närköpcentret. Att luncha där varje vecka har blivit en rutin.

Så får vi se vad herr O hittar på i dag. Jag vill också bli lika glad som han när jag får syn på mig själv i spegeln. Även om förvåning kan vara det första intrycket!