Gemensamt minne

Världen dallrar av skräck, dåliga nyheter och förändringar av större och mindre slag. Osäkerheten och förstämningen dominerar numera alltsomoftast. 

Den senaste veckan har jag glatt mig åt två möten som haft en lättande och uppiggande effekt. Det handlar om kvinnliga nätverk, små grupper väninnor som gör saker tillsammans. Människor man känt länge och inte behöver förställa sig för. Människor som har en gemensam historia som ger oändligt med samtalsämnen. Med ena gruppen, klasskamraterna Bullgummorna, går historian tillbaka till 1960-talets mitt. Den andra gruppen, kolleger från arkivet, träffades på 1980-talet. 

Båda grupperna har nu på äldre dagar börjat se till att träffas regelbundet. Många av oss är redan pensionerade eller deltidspensionerade. Mycket ändrar just nu i våra liv. Vi bygger upp nya rutiner utanför arbetsplatsens skyddande eller inskränkande ramar. Vi känner krämporna komma, vi har svårt att komma ihåg namn och vad vi just skulle ta oss till att göra. Mångas föräldrar är redan döda, andra befinner sig i mellangenerationen mellan åldriga släktingar och barnbarn eller bonusbarnbarn som vi kan vara resurspersoner för. 

Vi är ännu aktiva, en del grundar firmor, andra flyttar, många gör långa resor. 

Och en viktig sak: vi är varandras kombinerade minne. När vi pratar kommer den ena ihåg det ena, den andra det andra. Mitt i allt öppnar sig stängda luckor i hågkomsterna, bilden av det förflutna blir klarare. 

Vi skålar för varandras goda nyheter och vi skrattar och skrattar ännu mera. 

Och det känns bra att komma hem efter en resa eller ett restaurangbesök med dessa människor. Man har tankat mycket ork, så att säga!

Dagens besök på Kämps Brasserie förgylldes ytterligare av en trevlig servitris som tyckte våra desserter dröjde oskäligt länge. Hon bjöd på reservdessert i väntan – läckra macroner. Och kaffet fick vi gratis.

Se där en krog med anor som vet hur gäster skall skötas om! 

Den urbana oasen

Den urbana oasen – så kallades balkongen i en artikel i finska hufvudstadsdraken i dag. Jag lusläste texten -och höll med. Så är det hos oss också, sommaren levs på balkongen. Vi äter där, vi läser där, vi röker våra cigarrer där, vi beskådar fullmånen där, vi kollar in horisionten mot Tallinn och räknar in segelbåtarna på Esboviken. Vi har blommor och makens samling av allehanda växter och odlingar.

Jag fick till födelsedagsgåva en liten fontän som porlar så fint i kvällningen. Vi lyssnar på Spotify och tar oss ett glas medan mörkret faller utanför glasrutorna.

I går fick vi från vår ståtliga position på våning 5 1/2 helkoll på hur det dramatiska ovädret drog in över nejden. Sikten var noll, träden böjde sig längs marken, det dånade av kraft – och turligt nog kom attacken rakt från väster, inte mot våra balkongglas som vetter mot söder.

Ett sommarrum och en vinteroas är balkongen, vi gläds åt den! 

I tidningen läser jag att man får grilla och festa på balkongen, men inte uppbevara bildäck – och inte vistas utan kläder – det kan komma att strida mot god sed och moral. 

Nåja. Den som vill kolla in mig vattnande blommorna i lättklätt skick ska befinna sig i Estland och ha en sjujäkla kikare. 

Och jag säger som barnbarnen, ”vem bryr sig” – ”ihan sama”!

I jämn otakt

Tre dagar har jag jobbat efter semestern och är helt slut redan. 63-åriga jag har ohjälpligt svårt att: sitta still, koncentrera mig, få tiden att gå, låta bli att kolla sociala medier för ofta, hålla ögonen öppna på eftermiddagen.

Jag är inte arbetsför helt enkelt. Mitt emellan två arbetsprojekt är jag dessutom, det nya är inne i den fasen när jag benämner arbetsfilerna ”Festbok 3”, har i två tidigare versioner skalat bort tre fjärdedelar av materialet och skickligt lyckats  rådda ihop det som finns kvar så jag varken ser nån röd tråd eller en strimma ljus i tunneln.

 Jag har tiotals sådana Festbok 3-filer att korva till. Gjorde upp ett storståtligt arbetsschema i går, men i dag kom jag inte nånvart alls med den första texten ens. Den som har arbetsrubriken ”Barnsängsbesök och Baby showers” – ja ni ser – jag är fortfarande i absoluta början med mitt livets fester-skrivande. 

Fast på varv tre, så det är ju något. Och det brukar gå så – fast det kan ta tid – att mittiallt lossnar det och babyn-texten föds med ett plopp – ja, jag är alltså inne i livets startfester och associationerna är därefter.

Nå, turligt nog hör också rutinarbete till min yrkesroll – sitta i kundjour och länka ämnesord i databaser. På den vägen får man något gjort varje dag – utan större möda. Gör rätt för sig i arkivfabriken. 

Sen är jag i otakt annars också, detta gäller inte bara jobbet. Jag har i alla mina dagar varit en sån som genast svarar på brev och genast beställer och ordnar saker – jag lägger ytterst sällan något i den mentala ”senare-högen”.
Med e-post och de sociala medierna har jag blivit ännu värre. Allt kan ju gå så snabbt nuförtiden – varför får det inte lov att göra det då? Något sätts i gång, jag svarar omedelbums (och jag har givetvis mina gelikar). Kanske är det vi som är olidliga egentligen? Och inte dom som lägger svar och respons på hyllan i timmar och dagar – ja kanske aldrig återkommer. 

Vad vet jag, men i otakt är jag. Ett antal bollar av olika slag har fastnat uppe i luften också nu och det irriterar. 

Men i morgon  är det ”i morgon är det fredag”. Jag har tänkt försöka ta en veckas arrangemang i stöten och inte låta alla höstens – ibland lite skrämmande – begivenheter trötta och nedslå mig. 

Om solen skiner ska jag i helgen ta mig ner till Sököstranden och tömma hjärnan.

Vid det laget har jag ju redan avverkat en hel arbetsvecka – och kanske har nån boll trillat ner igen?

Semestern är slut

Mulet. Regnigt. Småkyligt. Inga alger, kallt vatten.Fast emellanåt varmt, soligt och njutbart.  Sommaren 2017. En bra ledighet var det!

Och i morgon startar jobbet. Morgonjour inleder. Nåja. Helt ok.

I dag följde vi våra rutiner. Högmässa i Domkyrkan.

Sen tripp till Rulludden där släkten Kihlmans sommarnöje blivit museum. Härliga semestrar satt i väggarna. Hit hade familjen ilat genast efter skolavslutningen. Här kunde barnen rasa ut och här läste fastrarna Agnes och Margit (när de inte pysslade i trädgården) med  stort tålamod  sagor och äventyrsromaner för släktens barn. Berättade skyltningen.

Från bryggan ser man Sökö och vårt kära höghus mitt i blickfånget.

Nu inleds nästsista eftersemestersäsongen. Underligt och underbart.

Genomlyckat, men utmanande

En mulen regnsjuk dag igen. Barnbarnen och vi satsade på Spårvägsmuseet som start på dagen. Förvisso var det roligt, men alldeles för litet, tyckte T och S som på nån underlig väg har blivit fullständigt museigalna – värst i familjen, faktiskt, vi andra har på äldre dagar blivit mer intresserade av museikafeet och shopen.

Nå, vi har ju Nationalmuseum en bit bort, sa jag. Men bered er på att det inte är så där jättehejsan.

Nej, det skulle duga bra, för lite mera museum ville man allt få i sig, tyckte T och S. (Och satte telefonerna i mommos stora väska).

Det visade sig att Nationalmuseum genomgått en uppiffning! Vinden där man tidigare hade ett lite trött aktivitetsutrymme för barnen hade blivit mångsidig och jätterolig. Jag anar inspiration av Helsingfors stadsmuseum! Handelsboden och skolklassen och alla pussel och hästen och kärran och möjligheten att känna på saker och lyfta saker – vi blev hängande där i evigheter.

Först hade vi emellertid tittat på basutställningen och där fastnade vi fullkomligt i medeltidsavdelningen. Det är utmanande att diskutera medeltidskonst med barn. Varför korsfästes Andreas på ett X-format kors? Varför pinades helgonen ihjäl? Vad är det för skillnad på änglar och ärkeänglar?

De religiösa klurigheterna fortsatte utredas på den nya jättefina förhistoriska utställningen. Vem var äldre, Adam och Eva eller stenåldersfolket? Lärarinnan har sagt att Adam och Eva var äldre, men de kunde tala och det kunde inte stenåldersfolket, det låter mystiskt.

Jag är aldrig så okunnig och vag i tonen som när jag besöker museer med barnbarnen. T.o.m Gallen-Kallelas fresker i aulan  med den stora gäddan och åkern med huggormarna hade flickorna stenkoll på. Halva Kalevala reddes ut för den vimsande folklorist-mommon. Det är ju fantastiskt att detta ingår i läroplanen!

Det var knappt så det blev tid för en paus i kafeet, så mycket fanns att titta på.

Jag kan verkligen rekommendera det åldriga  museet som fått en rejäl ansikslyftning. Det blir nog repris på höstlovet, bestämde vi.

Vi satte också vårt märke på det stora Instagram- konstverket #Finland2117. På vår bild syns flickorna trollbundna av bildspelet.

Till höstlovet måste jag läsa på lite. Om både det ena och det andra …

Augusti – ok!

I dag vändes kalenderbladet. Fem semesterdagar kvar. Känns helt ok. Den kallaste juli månad på 20 år har vi haft i huvudstadsregionen, läser jag. Och varmare lovas inte.

Så nu återgår jag gärna till vardagen så småningom. Speciellt roligt är att ett antal träffar och utfärder med gamla vänner och klasskamrater är inprickade de närmaste veckorna. Som ombyte till de ovana arbetsdagarna.

Själva jobbet är jag lite kluvet inställd till, men vi får se.

Vi har nu betat av det mesta man kan hitta på i detta väderläge. Jag har sovit massor och tittat slut hela förrådet av vad jag  vill se på Netflix. Klassisk TV erbjuder bara repriser, och ynkligt av dem också. 

Vi har värmt opp oss en vecka på Kreta. Vi har gjort utfärder till Tallinn, Ekenäs och Tavastehus. Vi har sett alla utställningar som intresserar.

Med barnbarnen har vi besökt vetenskapscentret Heureka, Flygmuseet och Fölisön, vi har spelat minigolf och försökt pricka in lite uteliv på stränderna och något huttrigt dopp. Vi har ätit den småtrista mat sommar-Finland erbjuder: hamburgare och laxsoppa och nuggets med pommes frites. I morgon ska det ösregna, men lite måste vi ut ur huset – kanske blir det Sea life eller Nationalmuseet? Eller en gemensam film här hemma och Afrikas stjärna-maraton? 

Och så har vi börjat planera julresan till London, jodå! Selfridges har redan öppnat sin julavdelning, julgubben var där och klippte snöret i förrgår. Och familjen Ekrem-Frantz har beställt flyg och Airbnb i Bloomsbury och biljetter till Jul i Harry Pottervärlden, det satt vi och påtade med igår, dottern och jag. 

Men det är mycket före jul nalkas. Två bokreleaser ska firas, det vankas bokmässor och bokkalas och föredragsaftnar och massor av vanligt knog ska klaras av innan vi är inne i julsvängen.

Det måtte vara det växlande vädret som får en att drömma. 

Men med jul kommer också snö och halka. 

Fast sen drar det mot vår och sommar igen!

Gratis

Här tassar maken och jag på i semesterstämning – jag endast en vecka till. Nu verkar emellertid sommarvärmen ha valt att inträda – så har det varit några år tycker jag. Att sommaren kommer när semestern och skollovet sjunger på sista versen.

När solen skiner tycker jag det bästa  av sommarfirandet kan klassificeras som gratis. Nästan i alla fall – vi åker bil, men det går buss till det mesta. I går var det Helsingfors Gammelstad och Annebergs trädgård.

Kostar inget att vandra omkring där och fundera över Gustav Vasa och hans ordnande med det östliga riket. Den magiska forsen kan man också undra över helt kostnadsfritt.
I dag besökte vi Gyllenbergs fina konstmuseum – inte dyrt det heller, 2 för 10 euro med HBL-kortet. Vansinnigt fin utställning! Och parken med sina vyer var ju gratis.
Ett busskort behöver du, men annars kan du komma långt med semestrande i huvudstadsregionen! Det finns så fina parker och trädgårdar och stränder och spännande fynd från forna tider. Bara att läsa på lite och sticka iväg. 
Och ta för sig av det fina!

Plan B

Sommarens mittpunkt och höjdpunkt, makens och mina födelsedagar börjar vara firade. Vi fyller lämpligt nog 24 och 26 juli vilket underlättar kalasandet och ger det lite mera glans på nåt sätt. 

Inga jämna år nu, bara god mat med familjen och trevliga presenter. Och i dag när solen äntligen sken skulle mofas 62-årsdag förgyllas med en vandring på Fölisön. 

Men ett punkterat billdäck mötte oss just när vi alla fått oss avfärdsklara. 

Det blev Akes garage istället och en fullständigt improviserad dag. Det bekom nu inte T och S det minsta, istället försäkrade de efteråt att plan B var bra, om inte snäppet bättre än den ursprungliga plan A med sin organiserade förutsägbara utfärd.

Vi handlade, istället för att äta på restaurang, ingredienser till mini taco tubs, en gemensam favoriträtt och tillagade lunchen tillsammmans. Sen såg vi ”Sune i Grekland” på Netflix – jojo, det var visserligen medelhavsvärme här uppe också, för en gångs skull, men ändå. 

Vi gjorde faktiskt bara saker inne idag, nästan, och bara saker man kände för att göra. Vi gjorde nästan ingenting man kan referera egentligen. Vi bara hängde runt, kan man säga. 

Och det var liksom det som behövdes mest, på nåt vis. Det har varit resor och ska bli läger och ett och annat planerat ännu i sommar. Men i dag blev det som det blev.

Tack vare en liten bov till manick, ett skruvbett som borrat sig in i bildäcket. 

Maken hämtade hem det som bevis från Akes garage. 

Och sen åt vi lite glass.

Nu! Sen?

Semestern är inne på tredje veckan. Ett visst mönster i de lediga dagarna har utformat sig:

– Sova så länge man vill, sitta och drälla med en ocean kaffe och morgontidningarna och iPaden så länge man önskar

– Göra nån liten expedition, beroende på vädret. I dag blev det Sandudds begravningsplats, vi checkade att de egna gravarna var i skick (2 från makens sida av släkten, 2 från min och därtill en hjältegrav). Mostrarna Elsas och Edits gravsten stod och lutade och som den i gräset nedstuckna lappen från gravvårdsbyrån uppmanade  stack vi oss in och beställde upprustning och upputsning. Några hundringar kostar det, men gammelmoster Elsa var ett soligt inslag i makens barndom, så det är klart hon måste vila snyggt.

– Lunch äter vi ofta ute, i dag på Iso Omena – jag har blivit fullständigt fast i Pasta Alfredo (Cacio e Pepe hette den i Rom), kunde äta det alla dagar. Makaronitehdas gör den bra.

– Andra äter mycket glass på sommaren, jag äter wienerbröd – vilket jag sannerligen inte gör vintertid. Tur och lov!

– Sen blir det eftermiddagslur och nåt enkelt till kvällsvard

– Den lata dagen fortsätter vid TV:n, bästa gillar jag just nu några serier på Teema: Italy unpacked – ett kultur- och matreseprogram som gör en hungrig – ja på hela paketet och Fake or Fortune – en brittisk serie där man analyserar sant och falskt i konstvärlden. Jag ser inte på Gainsborough och Constable med samma ögon efter de programmen. Netflix bjöd på The Lady in Gold med Helen Mirren – filmen om nazisternas konstplundringar – och Klimts sagolika porträtt av Adele Bloch-Bauer  – en sann historia dessutom.

– Låter mer än kulturellt – och därtill låg jag i dag på sängen och googlade en massa genealogiska trådar jag fann att jag måste nysta upp efter promenaden på begravningsplatsen. Vem är släkt med vem och varför vilar folk i samma grav, typ.

– Sen blir det snart sovdags – så sent jag bara vill – men jag radar veckotidningar, deckare och kära böcker jag läst minst fem gånger förr, vid sängen och läser tills jag somnar.

Sån semester här – inget arbete minsann, lite städa borde jag väl i något skede.

Ledigheten får mig osökt att tänka på att det om något år blir semester utan slut, så att säga, om jag orkar mig fram till dess.

Hur ska tiden struktureras upp då, det funderar jag en hel del på. Åtminstone har jag kommit till att jag vill återgå till min studiekarriärs första kärlek, konsthistorian, mycket mer igen. Läsa italienska, gräva mig ner i en fördjupad kunskap – om jag har pengar och kraft resa till Italien så ofta jag kan. Jag skrev ju faktiskt i tiden min gradu i konsthistoria och studerade en hel del arkeologi därtill.

Men först ska jag vara arkivarbetare i dryga 300 dagar till. Jag ser nästan fram emot att återgå till arbetet och börja knyta ihop det långa arbetslivets trådar.

När ”den stora friheten”, Gud give, äntligen inleds får det bli mindre wienerbröd och mera rågbröd. Och kanske lyckas jag skrapa ihop till ett billigt flyg till New York. Jag skulle gärna se Klimts Kvinna i guld där den nu hänger i Neue Galerie därstädes.

Över viken

En liten tur över viken företog maken och jag, för att nu hitta på nåt semestrigt.

Tallinnbåtarna är fullpackade och Megastar vi nu guppar hemåt på är mega i alla stycken. Tax free i två etage, t.ex.

Det man gläds mest åt i Tallinn är maten. De underbara innovativa restaurangerna som alla kräver bordsreservering, alla har sin karaktär och alla känns väldigt kontinentala. Leib blev det denna gång, en pärla igen. Man kan mat i Estland. Också vad gäller snacks. Maken fick  en läcker morotspastej på café Maiasmokk i dag – och mina frasiga plättar med lax och mascarpone på Toompea igår gick inte av för hackor.

Denna gång gick vi gator vi inte vandrat så ofta och stack oss in i svenska kyrkan som sällan håller öppet. Där mötte vi en dam som guidat i helgedomen i 17 år, inte länge efter att den välsignat nog omvandlades till kyrkorum igen efter en paus som idrottshall – boxning, minsann!
Med de finlandssvenska kyrkokörerna sjöng också jag där i början av 2000-talet. I kyrkans källare finns ett fint litet museum med föremål ur kyrkor på det estlandssvenska området – saker som förvarats på Historiska museet i Stockholm under de onda åren, men nu kan beskådas här. T.ex. Maria i barnsäng från Ormsö – ett ovanligt ikonografiskt motiv!

Fast jag har ryggskottskänningar och knäet inte är helt ok efter fallet i Ostia klättrade jag upp i ett antal torn i stadsmuren – som vanligt. Och maken handlade – som vanligt – på stans fina bokhandel. Och nu guppar vi alltså hemåt – det ser regnigt ut i hemlandet.

Men snart vill vi tillbaka igen. Och varje kväll ser vi från vår balkong Tallinns ljus blinka.

Staden man aldrig blir färdig med.