Bokhögar

Maken har tassat iväg på sin sista julfest med stadens gymnasielärare. I dag fick han sin pensionsansökan godkänd och har alltså en termin arbete kvar. Jag har ju redan i åtta månaders tid glatt mig åt frihetens vindar, men det kan bli lite svårare för den som fortfarande är hängiven i sitt värv.

Men hemma väntar bokhögarna, så ingen fara! Såhär ser makens bokhög ut just nu, den svajar på vardagsrumsbordet:

Min hög ligger i och kring en korg bredvid sängen, i dag ser den ut så här:

Längst fram ståtar några nyförvärv. På de för årstiden obligatoriska glossiga brittiska magasinen vilar biografin över Selma Lagerlöf. Den är så tjock och så mycket beställd på biblioteket att jag beslöt mig för att ge mig den till julklapp. Ett annat beslut fattade jag i samma veva: den stora bokhandeln i stadens centrum ska härefter bli mitt inköpsställe – inte nätservicen jag använt mycket under senare år. Vill jag att Akademen, som handeln kärleksfullt kallas, ska klara skivan får jag allt koncentrera mina inköp dit och inte bara oja mig över bokhandlarnas död. Jag vill också på detta sätt markera att jag tycker affären denna höst har börjat likna sitt forna ståtliga jag. Det är ruljans, det är välfyllda hyllor, något har skett.

När Selma är studerad är min plan att läsa hennes produktion, den står i rad, ärvd av mor. Flera tips till återläsningar – och nya bokråd – har jag fått i Sara Danius essäbok ”Husmoderns död och andra texter” som jag nappade med mig i Stockholm häromveckan. Där kommenterar den skickliga, så hjärtlöst tidigt döda, skribenten många vänner från min intellektuella ungdom (som i något skede kraschade in i väggen). Det pirrar i en – och bibliotekens utmärkta beställningsservice levererar allt nästan till hemtrappan här i Sökö.

Och sen har jag deckarna förstås, och de tjocka romanerna man plägar kalla ”underhållningslitteratur”, men som är så mycket mer, vänner och livräddare i många fall. Och sen alla kristna skribenter, nej jag kan inte börja rada upp allt.

Men en stor glädje är korgen med sitt växlande innehåll. Jag läser mest innan jag ska sova, en intensiv timme, ungefär, ett stycke ur många olika böcker varje kväll. Ofta på tre språk omvartannat.

Innehållet i makens bokhög är tyvärr för det mesta fullkomligt obegripligt för mig, men delar av den översta volymen denna gång, Johan Frostegårds ”Nästan allt om människan”, tyckte han jag delvis kunde ha glädje av att läsa. Så den får flytta över i min korg vad det lider.

Och maken – när och var läser han? Ja, mycket mer än jag för det första – och oftast ute på balkongen med pannlampa på hjässan och cigarr eller pipa i handen. Muminpappa-stuk. På bilden nedan sitter han och läser i december för ett år sedan.

Vilket påminner mig om att lillajulgranen ska klädas i morgon!

Fröjdefull första advent!

På tröskeln till advent

Kolmörkt ute, det varnas för halka på vägarna. Poststrejken får ingen lösning. Allehanda, i vissa fall dramatiskt svåra, besvär för stora mängder människor som reser, handlar och planerar.

I centrum av alltihop 700 personer som försatts i en omöjlig ekonomisk situation, ett läge ingen får lämnas ensam i. Hur någon medvetet kan planera en sådan framtid för sina medmänniskor kan jag inte förstå. Ondska är det att vara så likgiltig för nästan.

Solidaritet, det gamla fina ordet är alltså det som gäller. Fast allt börjar anta galenskapsproportioner.

I dag är det tisdag och O och mommen ska gå till församlingens Sång och lek-klubb. Sen lunch på lokala Café Menita. Och ikväll vankas Konst och designkväll, i morgon blir det umgänge med O när mamma jobbar, sen torsdag med kristlig lunchträff och sen följer veckoslutet med olika julrelaterade evenemang.

Veckorna rusar iväg och städa hinner jag sannerligen inte med. Man borde kanske baka skärgårdslimpor till jul redan – men jag har ju inte kommit mig för att frosta av frysen …

Dygnet verkat ha mycket färre timmar nu när man är pensionär. Och städning är inte första prioritet just nu. Maken är en flitig dammsugare, det får räcka.

”Underkylt duggregn”, varnar radions väderrapport. Blir det dags för dom nya Ice bugs- arna jag köpte i veckan, på dotterns stränga anmodan?

Hosianna i helgen, det ljusnar!

Önskar att postgänget kunde få ställa in sig på julplanering i frid och ro nu. Med vettiga avtal och människovärdet i behåll.

Sen vore det ju skoj att sända julkort också. Förstås.

Kom till skott före gravölet!

Maken och jag har i helgen kryssat till Stockholm tillsammans med fysiker och kemister, folk av olika ålder tillhörande de nämnda vetenskapernas samfund. Maken har deltagit i dessa sammankomster regelbundet och ville att jag nu när hans pensionstid nalkas skulle ta del av upplägget.

Så jag hakade på, lyssnade på föreläsningar och iakttog det hela. Det är bra att komma ut ur sin egen kunskapsbubbla, det har jag fattat länge sen. Man får en ödmjukhet inför människans kunnande och tänkande, och jo – nu och då förstår man en del också. Småningom blir man kunnigare själv!

Många frågade maken vad han tänker hitta på nästa höst då han gått i pension. Och riktigt många gav honom feedback, tack för hjälp, stöd och samarbete under gångna år.

Han blev väldigt rörd och till sig. Jag kunde bara konstatera att det var toppen att de kom med dessa vänliga kommentarer nu – och inte vid gravölet då de positiva omdömena vanligen formuleras.

En bra sak att minnas för en själv: tacka nu – det kanske inte blir något ”sen”.

En fin resa var det – med vissa nya drag. När vi återkom från vår promenad i Stockholm och som kryssningsresenärer skulle återvända till båten ställdes vi inför en fullfjädrad säkerhetskontroll. Maken blev i den vevan av med universalverktyget han alltid bär med sig. Ingen hade vid embarkeringen i Helsingfors märkt att han hade en kniv med sig i detta verktyg, men nu konfiskerades föremålet och kunde utlösas först tio minuter före ankomst till Helsingfors.

Är det dåden i Malmö som är orsaken till den stränga kontrollen? Vi är givetvis helt för den – även om vi tycker det varit bra att i förväg informeras om den intensifierade granskningen.

Nå, storartade måltider och kaffepauser blev det under dagarnas lopp. Och säkert mycket att ta till sig för yrkesfolket. Också jag blev klokare t.ex. beträffande mangan-halten i blåbär, väderprognoser och friktion på superhydrofoba ytor.

Det ni!!

När man konferensar behövs både salt och sött regelbundet och kaffe och te på! Viking Line levererade flott!

Koll på förståndet

Ugh, det är måndag och skruttigt på olika vis. Diskmaskinen tömmer inte ut vattnet (jo, alla filter är kollade) så det blir att vänta på service hela dagen. Inte fick jag beställt tid för influensavaccinering heller, bokningssystemet ligger nere för reparation det också.

Bildförslagen till Stora festboken fick jag ändå inskickade och några räkningar betalade. Sen piggade jag upp mig med senaste avsnittet av Solsidan.

Helgen tillbringades inomhus, både maken och jag hade mycket att göra och det var usligt väder. Farsdagsuppvaktning blev det, T hade bakat läckra sirapskakor, S målat ett kort och lilla O viftade med en flagga med texten HURRA! Livfullt var det!

När deputationen dragit vidare lagade far i huset middag: fransk löksoppa och grekisk köttfärs blev det. Samt som seden bjuder, frågesporten Duell i HBL till startbubblet.

Vi är heltända på olika quizar i detta hus. Duellen på söndag – då är det jag som svarar, YLES: aktualitetstest på fredag – då är det maken som svarar. Däremellan blir det Dagens nyheters språktest, historiska test och nyhetsfrågesporter från svenska medier – samt alla enkäter som förmedlas via FB – på sistone har det gällt Guy Fawkes-night, Svenska dagen, fars dags historia, Berlinmuren … En del saker är helt självklara – men i nästan varje enkät finns nånting nytt, nåt ingendera av oss haft koll på.

Minnet och kunskapen tränas samtidigt som det är nöjsamt! En liten ritual är det också – att strukturera upp kvällen med programinslag, liksom. Att försöka hålla fyra alternativ i minnet samtidigt innan man svarar kan väl inte vara illa som träning av de mentala funktionerna. Koll på förståndet, i den mån man själv kan påverka saken.

Tradition är detta definitivt – det påmindes man om i lördags när vi såg Jesper von Hertzen (som numera hittar på frågorna i Duellen) intervjuas i Akademiska bokhandeln. I tjugo är har han nu skött frågesporten – som redan inleddes fyra år innan han tog vid.

Tänk att vi förgyllt söndagsmiddagarna med detta i ett kvartssekel snart! Det betyder ju att vi när det hela startade var lika unga som quizmakaren Jesper – och dottern E för den delen.

Tanken svindlar lite!

Måste knäppa en bild av mannen bakom vårt förträffliga söndagsnöje!

Helgstämning

Sitter i köket, småslak efter en mångsidig vecka som åter gick blixtsnabbt. Och så är vi i november, 53 dagar till julafton.

I dag var det glimrande höstväder. Jag tog en lång promenad med O i vagnen medan dottern besökte ett finskt gymnasium med prat om deckargenren. Nästan 10 km hade vi vandrat (O djupt snusande i sin mjuka respåse) när lektionen var klar.

Jag rörde mig på ställen där jag inte traskat förr, små gator i Brunakärr, man hinner långa vägar på en timme.

Sen lunchade vi på anrika restaurang White Lady – som jag faktiskt besöker andra gången denna höst. Restaurangen har en intressant historia, grundad av en kvinnoorganisation strax före olympiaden i Helsingfors 1952 – och den första restaurangen i stan där ensamma kvinnor välkomnades dinera. Mycket mer spännande finns att läsa på webbsidan.

I dag hade lunchlistan ett lite annorlunda alternativ – torsk i nässelsås. Så det åt vi.

Sen drog vi till hemstaden och styrkte oss med pepparkaksglass och kaffe på lilla italienska kaféet i Stora Äpplet.

Klockan är halv sex och det är beckmörkt ute. S är på konstklubbens Halloweenmaskerad och ska köras hem i oroliga fredagsaftonen. En matig paj har jag bakat till kvällen.

I morgon blir det besök på Sandudds begravningsplats. Mer än nånsin tycker jag medierna rapporterar om säsongens fester, både de importerade och de urgamla finska – som saligen blandas ihop. Någon enkel historia har själadagen, helgondagen, Halloween och Kekri inte heller, och festerna handlar ju om det djupaste och dunklaste i människolivet.

Sen börjar vi dra mot advent, ohjälpligen! Granngården har redan spetat upp ljusslingor i form av en julgran. Det var rentav så en gammal julvän hajade till vid åsynen.

Men allt som blänker och glimmar piggar upp, tycker jag!

Kära, kära höst

Maken snusar i rummet bredvid. Jag har just satt igång diskmaskinen efter söndagens måltid. Det blev ett mer invecklat koncept än vanligt. Följer olika upplägg på nätet – det som lockade i veckan var en parmesanpannacotta med täcke av olika grönsaker, lövbiffsrullader med pressad potatis och vaniljglass med goda tjinuskisåsen maken fick som tuliainen från Paris (dottern och stora barnbarnen T och S) , med tranbär och läckra söta kex som tilltugg,

Vi fick en fin flaska champagne av Paris-resenärerna också och jag hade en flaska Amarone i gömman. Det blev fest!

Ute slaskar det – ja snöar lite rentav.

En sväng till pensionärsboendet med karamellhåvor blev det också. Tur det för svärmor hade endast två Fazers bästa kvar. De blandade karamellerna har blivit hennes livselixir – det hon säger förgyller vardagen.

Svärmor var lite klarare i dag, hon gladde sig år foton av barnbarnsbarnen jag visade och uttryckte glädje över allt Kristinagården – hennes nuvarande hem – erbjöd.

Nu börjat ny vecka med allehanda! Jag är vid gott mod, men det faktum att jag på fredag hamnade i ett oväntat och tråkigt gräl fördunklar min tillvaro. Jag grälar mycket sällan – men när tankar i mitt innersta attackeras gör jag det – som en tiger och ett lejon (enligt utsago av en som bevittnade dispyten).

Senast var det i kyrkliga sammanhang – fem år sedan – nu gällde det min – och många andras – vetenskapliga identitet. Som vanligt stod jag solo på barrikaderna – mitt öde, tydligen.

Men söndagsmiddagen var god, snart nalkas juletider och hoppeligen blir mitt sista bokverk, anknutet till det vetenskapliga sällskapet jag gett en stor del av mitt liv, men som ändock inte så värst extumerar mig, småningom klart och kan anses vara ute ur mitt liv!!

Ljus i tunneln!

Välkommen november!

Oktoberfest

Den rubriken betyder i vår familj något annat än den tyska ölfestivalen. Oktober tenderar bli en evenemangfylld månad, med skolornas höstlov och Helsingfors bokmässa som huvudpunkter. Och annat roligt är på gång också, första gången deltog nu T i Operation Dagsverke och O hoppade på församlingens småbarnsgrupp Sång och lek.

Dagsverkesinsamlingen tycks ha startat i Finland 1967, Wikipedar jag fram och det var under de första åren mommen deltog – bland annat med att städa hemma hos far – i sällskap med klasskamraten Paula – minns du det?

T hade valt att komma hem och agera hushållerska åt mommen. Hon tillredde lunch åt hela familjen och hjälpte till med att se efter lilla O. Mamma satt och skrev på närbiblioteket, S och mofa kom farande hem lagom till lunch. Och lunchen gick inte av för hackor! Vi serverades mustig grönsakssoppa – lagad från grunden – och scones som smalt i munnen. Därtill svepte T ihop en smarrig pannkaka. Mommen och O kunde bara sitta och titta beundrande på kockens kompetenta framfart i köket.

Skolan hade valt att understöda WWF detta år. Roligt att detta projekt håller i sig.

Dagen innan testade mommen och O församlingens lekgrupp i kapellet ett stenkast bort. Första besöket gav mersmak! En liten sångstund följdes av fri lek med ett berg av spännande nya leksaker. Det serverades kaffe med dopp åt mammorna och mommen. En sån här grupp hade jag verkligen varit betjänt av för 39 år sen, men det är ju skoj att få vara med nu i annan roll.

Höstlov följde med Paris-resa för flickorna och mamma. O, far, mofa och mommen höll ställningarna hemma. Och nu drar Bokmässan igång med sina arrangemang, gäller att hålla tungan rätt i mun när man navigerar i almanackan.

Och jo, vi har ren börjat köpa julkalendrar och jultidningar. Jag hör det dova mullret från de läsare som tycker att det är väl tidigt. Julstart var det på Ikea också och i Paris hade man plockat fram pyntet på varuhusen.

Äntligen – tycker jag!

En speciell godsak förgyllde också Dagsverkes-lunchen – nämligen det fina choklad-loket mofa förärades av eleverna som tack för studieresan till Coventry i september. Efter att nogsamt ha fotograferingsdokumenterat den fina produkten åt vi upp den i ett nafs!

Evenemang på evenemang

Fredag igen – och Tomas Ek i morgonradion. Han ska i princip ta emot evenemangstips, men en och annan inringare vill bara prata om nånting random, höra en annan röst, kanske. Tomas hanterar samtalen skickligt och lotsar vänligt iväg diskussionerna mot ett slut.

Finlandssvensk vardagsmorgon. I övrigt aviseras i sändningen tiotals evenemang på olika håll. Det är imponerande hur mycket folk ordnar och ställer till. Man blir helt matt inför rapporteringen.

Mommen Ekrem har igen betat av veckans evenemang, nu återstår bara kulturdelen med Cranach-utställning i eftermiddag och Tjehovs Måsen på Nationalteatern i morgon.

Varje dag i veckan har åter haft sina programpunkter. På måndag var det intervju om skolfesttraditioner för Utbildningsverket, tisdag lunch på lokala caféet Menita där E, O och jag försöker dinera så ofta vi kan – vore trist om det härliga upplägget inte skulle bära sig – stans bästa soppor och nybakat bröd! Sen var det ren dags för barnbarnet S korta besök i väntan på att konstskolans lektion inleds. Vi brukar hinna med lite nyhetsutbyte om livet i Storängens skola, kanske genomgång av nån läxa och ett parti kortspel, Klöver 7 blev det denna gång.

Onsdag är dotterns podd-inspelningsdag – då blir det umgänge med O som varje vecka lärt sig nya konster och denna vecka fått två nya tänder! Försöker promenera vad jag hinner och det går ju bra med barnvagnen. Tycker faktiskt (peppar, peppar) knäna är lite bättre nu, umgänge med en tiomånaders gosse medför ju också vardagsmotion på andra sätt.

Igår besökte O och jag – medan mor klippte håret – biblioteket Ode, barnhörnan i tredje våningen. Ett tjugotal barnvagnar stod parkerade kring lekplatsen där en mängd småttingar kröp omkring mellan mödrar och fäder som satt och umgicks på den mjuka mattan. Vilken härlig plats Ode är – en sån ruljans bland bokhyllorna! O tog sig ett mellanmål och kröp sen vidare i den nya spännande miljön.

Körövning blev det ännu på eftermiddagen. Julsånger på gång. Första glöggmuggen avsmakades också i veckan och en adventskalender jag beställt från London anlände – levererad ända till dörren.

Paus i bokförfattandet var det denna vecka, faktiskt. Så jag hann röja lite hemma också.

Nu har Tomas Ek satt på musik för att kunna dra andan lite inför nästa telefonsamtal. Sista kaffeslurken är uppdrucken. Några böcker av nobelpristagaren Olga Tokarczuk är beställda till närbiblioteket. Klockan drar mot halv tolv.

Ingen paus mellan frukost och lunch i pensionärens tillvaro. Det kallar jag lyx!

Risk för snö: 10 %

Sex månader har jag varit pensionerad nu, ett halvt år, tänka sig. När jag gick på semester inför pensionen var det vårvinter och nu aviseras igen frost och kyla. Tre grader ”varmt” därute.

Själv sitter jag inne i kaffedoftande köket, klockan är 10.45. Klockan tickar, i övrigt är det tyst i huset. En av dygnets favoritstunder, plockar fram manus, svarar på mail, kollar FB.

Jag har vissa engagemang nästa vecka som kräver förberedelse också – ska t.ex. spela in en intervju om penkistraditioner för Svenska enheten för bildningsväsendet – namnet på inrättningen var betydligt längre än så, och det lät angeläget att också den traditionsvetenskapliga aspekten tas upp i deras planering.

Men det kräver lite ”tänka till” och det är inte mitt forte just nu. Det känns jobbigt att Stora finlandssvenska festboken antagligen kommer att föra med sig en del kringuppdrag, intervjuer med kvistiga frågor, föredrag, uppträdanden.

Jag som – fast det kanske inte syns genast – eller – är en osäker och blyg person är inte nervös att uppträda. Då har jag en roll och en plats och ett uppdrag. Det är värre med nya sociala sammanhang (det tycks jag ha bloggat om ren 2013, märker jag, då rubricerat ”En blyg mormor”).

Nej, det som nu oroar mig är att tanken inte löper, att jag inget vettigt mer har att säga, att mina formuleringar slirar ut – att det hela spretar och inte håller ihop.

Vid olika möten med nypensionerade människor märker jag att vi befinner oss i ett identitetvirrvarr som alla tacklar olika. Endel drar sig för att plocka fram pensionärskortet, andra tycker pensionärsföreningar låter förskräckligt – ett sammanhang för betydligt äldre människor, med helt annorlunda liv. Endel längtar tillbaka till sin yrkesverksamma vardag, andra (som jag) har med hull och hår kastat sig in i en annorlunda tidsanvändning.

Men alla har vi tid – hoppeligen GOD TID som pensionärsförbundets tidning heter – att förfoga över. Och grunnar över hur den ska förvaltas bäst.

Så sånt funderar jag över just nu, ensam eller tillsammans med andra. När jag inte tillbringar kvalitetstid med barnbarnen, sjunger eller ligger raklång på sängen och läser Kyrkpressen och Hemmets veckotidning. Eller redigerar festbok, bevars.

God tid – jomen visst.

Risk för snö: 10 %. Jag tar fram varma vinterrocken, tror jag. Ska iväg till affärsemporiet Det stora äpplet och se Downton Abbey.

Några euro billigare med pensionärskortet är det! Jag älskar mitt kort – och att jag kan gå på bio mitt på dagen!

Tack snälla!

För resan till Stockholm, alltså! Med uttrycket i rubriken avtackas man ju alltsomoftast i västra grannlandet dessa dagar. Snällt. Jo. Man blir ju alltid själv lite språkligt annorlunda under besöken till forna fosterlandet. Har nån språkvetare undersökt denna metamorfos? ”Ja, ooo jaa, oo jaa” …

Vi kryssade alltså till Stockholm, dottern, O och mommen. Vi åker alltid Viking, det är riktiga båtar det, tycker jag. O blev genast i farten i lekrummet – det är åldersgräns 2 år i bollhavet, men är man solokvist på plats går det väl att testa konceptet!

Smörgåsbord har jag inte ätit på länge på båtarna – men det var bra! Kaotiskt, men läckert! O åt lite småbitar från barnbordet, han fick nys på många godsaker under denna resa – plättar, våfflor, kanelbulllar .. O vinkar glatt åt folk, han är en supersocial människa som alltid bondar med omvärlden.

Hotell Kung Carl är kanonbra! Vi fick världens rum högst upp i taknivå:

I rummet fanns babysäng för O och därtill en liten länstol, tre mjukisdjur väntade på den lilla resenären.

Sen bara vandrade vi omkring, som man gör i ”stolta stad”, kära Stockholm! Vi åkte också ut till Waldemarsudde, det var prerafelitutställning där, Och solen bara strålade!

Stockholm är under väldig uppbyggnad, som vi märkte i somras, inte minst Slussen-området. Men sen finns fina Östermalm t.ex. där man sitter på märkliga kaféer som Café Saturnus där vi mellan inmundigandet av en härlig lunch kollade in ett antal Svensk Damtidning-profiler. Och O firade kanelbulledagen i förtid med kaféets enorma produkter!

Shopping, strosande i solskenet, vad kan man mer begära. Tack personalen på Kung Carl och alla härliga Viking-anställda – inte för att ni läser mommens blogg. Men detta må vara en rekommendation!

Och solen sjönk så skön i havet båda kvällarna – vilken härlig minibreak!