En dyster tillställning

Det kan man ju tycka är en träffande karakteristik av läget just nu. Men det är faktiskt ur ett annat sammanhang jag plockat uttrycket: min dagbok från 1973. ”Livet är en dyster tillställning”, plitade 18-åringen redan i januari, nästsista året i gymnasiet.

Lånade igår bröderna Westös gemensamma berättelsebok ”Åren”. Även om de två författarna är en hel del yngre än jag rör sig minnena delvis i de år när jag själv noterade världens förändringar.

Så jag tänkte: nu ska det bli! Nu ska jag bekanta mig med den person jag var en gång. Nu ska jag läsa mina dagböcker, luntorna jag började nedteckna genast när jag undervisats i sambandet mellan bokstäver, ord och meningar.

Men bäst att börja en bit in, det fick bli 1973. Då stod jag på tröskeln till vuxenlivet, då skymtade ett avgörande vägskäl, studentexamen, studier eller förvärvsarbete. Vad tänkte och tyckte jag det året?

Efter att ha betat mig igenom anteckningarna mellan januari och maj är jag fullkomligt utmattad! Men min utmattning är inget mot den jag dagligen dokumenterade i dagboken! Trött och matt är mina mest använda adjektiv, varvade med dyster. Ja, så dyster var jag uppenbarligen att min klassföreståndarinna frågade mig om det tillstött dödsfall i familjen då jag var så till den milda grad stämd i moll. Man hade diskuterat saken i lärarrummet.

Det var alltså inte inbillning när jag karakteriserade mig som ”ett mysko exemplar”.

Ett ambitiöst exemplar därtill, med gränslösa krav på sig själv. Högsta vitsord skulle det vara, ett stort bekymmer var också att jag ”hann med så litet”.

Och mängder av känslor proppas sidorna av förstås och kärlek som inget blev och inget var ens att börja med. Drömmar och fantasier. På flera ställen bedyrar jag att äktenskap var något jag aldrig skulle ge mig in på. Det var en boja, ett fängelse, ett hinder. Det var som jag upplevt saken hemma, innan far flyttade ut.

Men vad hade jag tänkt mig hinna med mer än det jag dokumenterat i dagboken? Jag förde bok över alla evenemang jag deltog i – för 1973 blev det 97 konstutställningar, 42 biobesök, 32 besök på teater och opera. 141 böcker hade jag lånat, de flesta också läst. Och det var ingen kiosklitteratur utan Hesse, Böll, Roth, Vonnegut, Gogol – you name it.

Men tillfreds var jag inte, och ofta funderade jag över hur jag överhuvudtaget skulle klara av att genomföra livet. Jag var ju förutom mysko både blyg, skygg och ful.

Många gånger skulle jag så gärna hoppa in i dagboken och högt ropa – jo det blev bra, du kom in i helt vanliga och lyckliga banor – ja nya stämningar glimmar egentligen alldeles kring hörnet.

Nå, ska jag fortsätta med 1974? Dra vidare till tiden efter 1980 då jag blev mamma? Då perspektiven svängdes och allt blev mångsidigare och mindre fokuserat på mig själv.

Och hela karusellen med min 40 år långa tjänstgöring vid det litterära sällskapet? Orkar jag gå igenom de minnena ett varv till?

Dagböcker är välsignelse och börda i en enda röra. Men nog ganska oemotståndliga.

Som ni ser var jag både ful och tjock i de senare tonåren. ”Det känns som att lägga ögonskugga på en mumie”, tyckte 18-åriga jag. Ska man skratta eller gråta?

Handslag och kramar

Vi har kommit till 21 september, salig mors födelsedag. 98 skulle hon ha fyllt, men blev bara 72. Inte så många år äldre än jag alltså. Makes you think.

Igår var det en fin dag. På kvällen hängde vi med yngre barnbarnen när resten av familjen hade sina aktiviteter. Tillsammans med S och lilla O lekte jag hippa – tafatt – och kurragömma. Jag har inget minne av att min mamma – för att inte tala om min mommo skulle ha ränt omkring och stojat på detta viset.

Men mommo blev ju faktiskt 80 fast hon satt blind och orörlig i sin gungstol många år före det. Och moster 85.

Det går som det är utsett med livsloppets längd.

Huvudsaken är att man proppar sitt liv fullt med goda möten – och handslag och kramar! Sånt som varit förbjudet några år nu, alltså.

Allt tyckes sig dock likt nu igen, vad kramarna, handslagen och mötena beträffar. I går sammanträffade föreningen SLS seniorer till årlig träff, som vanligt med program anknutet till det sällskap vi alla tjänat – och med god mat och dryck.

Det var intressant att höra vad seniorerna sysslar med – och det är imponerande mycket! Mitt lilla veckoprogram kom allt på skam i jämförelse med alla aktiviteter och föreningar mina forna kolleger fyller sina dagar med.

Det var gott att träffas! Och att redan planera sammankomsten nästa höst, om världen och vi består.

Mitt dagsprogram denna onsdag blir butiksresa, hämta mellanbarnbarnet från skytteträningen och bastu på kvällen. Sen ska jag hämta Peter Sandströms nyaste på bibban och läsa om Bellman (mitt senaste läsprojekt inför eventuellt planerat föredrag om Bellmanvitsar, Carina Burmans nya biografi är lysande grundlig).

Solen skiner och jag har inte kraft att tänka på allt jag nyss tagit del av i nyhetsrapporteringen. Jag sitter och mediterar en stund vid makens krukväxt och min lilla gröna stol inköpt på Kos. Minimalistisk vardagsestetik.

Sen är det dags att bädda och sopa och fylla diskmaskinen. Ty klockan går redan på elva!

Höst drar mot … jul

Dryga hundra dagar kvar till jul – nja det är är ju ett kvarts år det. Men så ser inte FB grupperna Sydämeeni joulun teen och Vi som älskar JULEN på saken. 100 dagar betyder ”snart” och många har redan en hel hög klappar packade. I Finland bakas det jultårtor och fryses ner lådor och i Sverige vill man ha tips på julkransar att hänga på grindar och dörrar. I båda länderna jublar man över små jultecken på butikernas chokladhyllor.

Så långt har inte jag avancerat i mina funderingar, även om jag ser stort fram emot att jula i eget hem igen. Exilfirandet i all ära, men hemma är definitivt bäst. Särskilt i juletid.

Men först ska hösten betas av. Nu har vi ju italienskan som stadigt programnummer varje måndag. Vi läser läxor så det yr om det, klasskamraterna på Sökögränden. Inte är det lika lätt som i ungdomens dagar. Roligt var för övrigt att jämföra höstens språkstudier med barnbarnen – T har börjat läsa franska, S valde tyska. Båda var imponerat förvånade över att mommen i sina dagar skrivit ryskan i studenten. Vi gamla kan överraska ibland.

Sen har vi drottningens begravning att bevista. När vi övernattade hos barnbarnen häromveckan nåddes vi alla samtidigt av budet att monarken nu vandrat vidare – jag via FB, barnbarnen via Tik Tok. Vi stannade alla upp lite, det är inte alla offentliga personer som berör både gammal och ung.

Jag har kollat in en hel del av de olika ceremonierna som timat kring tronskiftet, uråldriga riter som plötsligt fått dammas av i en ny värld. Berörande i en tid då inget verkar gå i hävdvunna spår länge.

I dag är det en riktig ”hålla hushållet i skick”-dag, förresten. Inleddes med fuktmätning på balkongen, fortsattes med planering av en ny tröskel till köket och snart ringer fönstertvättaren på dörren. Det är mycket med boendet.

I morgon är det bastu, hoppas inga sparåtgärder stoppar det onsdagsnöjet. Och sen hägrar redan weekenden.

Erkännas bör att lite jul nog förberetts redan. På Kos såldes nämligen julgransbollar och dem kunde man ju inte motstå. Ens en solig het dag i augusti månad!

Ute bland folk

Hösten överföll en snabbare än kvickt. Från en dag till en annan hade omvärlden bytt mundering från ärmlöst till vantar och täckjackor. Det märkte jag speciellt när maken och jag begav oss in till huvudstan på vår första lektion i italienska vid Arbis.

Ett antal år har vi nu mestadels rört oss med bil – oftast utanför Helsingfors centrum. Att promenera genom Kampens busstation var chockartat – alla dessa människor att väja förr, de flesta i full fart med näsan i mobilen.

Och vilket myller på Arbetarinstitutet! Vår grupp fyllde hela klassrummet och när lektionen var över trängdes en lika stor skara utanför dörren i väntan på sin lektion – spanska, estniska, tysk litteratur? Allt erbjuds och mer därtill – och allt tycks intressera.

I bottenvåningens gymnastiksal smäller klackarna i flamenco – fullt hus där också. Visst har jag rört mig i denna kulturella institution genom åren, men aldrig förr har dess vitalitet slagit mig på detta sätt. Man är ovan vid stora folkskaror, det kräver invänjning.

Och lite blyg kände sig eleven Carola när man skulle svara på upprop och presentera sig och läsa högt ur boken. Som att vara barn på nytt, fast jag nog var en av de äldsta i klassen.

Mera myller var det redan i söndags vid konfirmationen i Esbo domkyrka. Ifjol då dotterdottern T konfirmerades inföll högtiden just i en lucka då enligt restriktionerna bara några familjemedlemmar kunde delta i de kyrkliga ceremonierna.

Men i år har T fungerat som hjälpledare vid ett av församlingens läger och hon föreslog då att mommen (som ju ändå oftast hänger i kyrkan) kunde delta i denna festlighet istället. Fullproppat av konfirmandernas familjemedlemmar var det, men en liten mommo och mofa kunde klämma sig in i bakersta raden.

Det är helt förkylt med mig i kyrkan nuförtiden. Inte en enda psalm kan jag sjunga från första versen, först måste klumpen i halsen bort. Rörelsen drabbar mig i varje sväng! Speciellt fint var det att märka att en stor del av församlingen – inte alla med kyrkvana – stämde in i de bekanta psalmerna med kraft. Blott en dag, Tryggare kan, Jag lyfter ögat mot himmelen …

Och när stunden kom då faddrarna kallades fram att välsigna sina gudbarn bildades en mur av ryggar kring de unga. Klump i halsen då också …

Hade glömt vilken underbar rit konfirmationen är, så många berörande skeden, så många människor som berörs.

Och när kantorn klämde i med postludiet – det var faktiskt temat från Indiana Jones-filmerna – kände jag att min bägare flödade över.

Det är gott att vi människor kan komma samman igen, det är gott att komma ut bland folk!

Hjälpisarna hade många uppdrag: de agerade kyrkvärdar, deltog i processionen, samlade kollekt och läste förbön.

Kalimera!

Ett tag sedan man inledde dagen med att hälsa god morgon till höger och vänster – på grekiska. Men nu blev det av – en vecka på Kos som vi senast gästade 11 år sedan. Den gången bestod ressällskapet även av dottern och två mycket unga barnbarn. Det är faktiskt 16 år sedan vi rest i Medelhavsregionen på tu man hand.

Det finns folk som tycker södernresor sommartid är stolleprov. Då är ju värme och naturskönhet på topp i Norden. Inte ska man packa sig in i överfulla charterplan och styra kosan mot olidligt heta semesterorter.

Nåja, point taken. Överfullt är det igen – både gator och luftrum. När vi återvände hem fick vårt plan vänta 40 minuter på avgång – det var fullt i luftrummet ovanför Grekland. Sånt är lite obehagligt att tänka på.

Men å andra sidan – nu har ju de sydliga orterna som mestadels lever på turism åter vaknat till liv efter pandemin. Det känns bra att understöda restaurang- och hotellägare. En stor förändring var att det var mycket svårt att få tag på taxin – den näringen gick i gropen under pausen då inga turister behövde skjuts.

En annan förändring var att det nu vimlade av cyklar på gator och landsvägar. ”Alla” turister hyrde cykel – och cykelvägarna var fina.

När vi reste senast 2011 fanns inte FB-grupperna med temat ”Turista på Kos” – jag har följt både en finsk och en internationell inför resan. Som ett uppslagsverk är grupperna och du kan räkna med hjälp i alla situationer. Och goda tips på saker att göra och se delas frikostigt – mycket man inte hittar i böcker och på officiella webbsidor.

Men varför resa till hettan i ett trångt plan efter köande och väntande och manipulerande? Jo, för under dessa resor kan de oväntade fina minnena och mötena ta plats.

Vi hyrde bil en dag, en lite skraltig Fiat jag aldrig i världen kunnat ratta – jag har ju insett att jag inte mer ska köra bil – och utomlands har jag aldrig gjort det. Men maken var duktig och med GPS:en i högsta hugg drog vi iväg. (Jag kan inte fatta hur vi i våra dagar klarade oss med papperskartor på vägar i Grekland, Italien och Spanien. Man har blivit bortskämd med den trygga lilla pricken i mobilen som visar precis om man är på rätt eller fel väg).

Så anlände vi t.ex. till den lilla byn Pylion, en sömnig ort med en taverna och några kyrkor – samt något som benämndes ”Hamylos grav” jag stött på i flödet. Efter ett visst krumbuktande nådde vi gravkammaren med sina 12 bås över vilken en liten kyrka hade byggts en hel del senare.

Platsens väktare, en liten man mötte oss med en glad handskakning – när skakade jag hand senast ? – och indikerade ivrigt att vi skulle ta oss en titt på den historiska platsen. Därefter ledsagade han oss in i den lilla kyrkan och gav oss varsitt böneljus. Jag skulle tända mitt från den lykta som stod framför ikonen med Jungfru Maria, maken sitt från ljuset framför Jesus Kristus.

Därefter plockade han fram en liten skål med plommon han bjöd oss på och vi försökte samtala så gott det gick med bristande språkkunskaper på båda hållen.

Det stod klart (liksom på alla håll där vårt hemland efterfrågades) att Finland nu står högt i kurs. Aldrig har så glada miner blivit reaktionen på den ju vanliga frågan om varifrån man kommit. Mannen vid Hamylos grav visade också med gester och miner vilka folk han sannerligen inte välkomnade till sin sevärdhet!

Här syns turist och värd (den senare högst upp till höger på fotot). Plommonkärnorna ska vi försöka plantera i en kruka som minne av det varma välkomnandet.

Ruiner, arkeologiska museer, hela det grekiska köket, oändliga promenader på ca 15 000 steg per dag – nog är det värt att resa. Och att komma bort från bubblan av småaktiga mediediskussioner i hemlandet.

Fast tja, det gjorde man ju förr. I dag följer dagens nyheter med på färden och in på frukostbordet – på gott och ont!

När jobbet var som bäst

En dröm blir jag inte av med. Trots att jag nu är pensionerad på fjärde året drömmer jag fortfarande ofta och regelbundet om mitt forna jobb – och speciellt om nån sorts ”sista arbetsdag”.

Inte så konstigt, i nästan 40 år – hela mitt arbetsliv – arbetade jag ju på samma arkiv, det måste sätta spår.

Mina drömmar om den sista arbetsdagen är mardrömmar, svåra att beskriva. Varierande uppsättningar av arbetskamrater dyker upp och försvinner lika fort, ibland har jag ingenstans att sitta, ibland är mitt arbetsrum ett kaos. Det är dunkelt i huset. Det är bara jag som inte riktigt hör dit mera.

Jag kan inte förstå varför dessa nattmaror ska regera – för i grunden var det mesta ju positivt, produktivt och kreativt. Först de sista åren tog något annat över – tabellerna, statistiken, mötesgalenskapen, ett kuvande av den egna sakkunskapen, undertryckandet av den egna initiativförmågan och idérikedomen.

Det måtte vara de åren som sätter sin prägel på mina mardrömmar. Åren då min arbetsplats fråntogs sitt namn och därmed mycket av sin särart.

Jag ser i FB-minnena att jag många höstar gladde mig åt att få återgå till arbetet efter semestern. Man hade insamlingar och fältarbeten på gång, det var samarbete med nordiska och baltiska kolleger, många gästande studentgrupper, föreläsningar, intervjuer i medierna.

En augustimåndag när jag återvände till arbetet svämmade mitt postfack över av minnesböcker som sänts in som svar på ett upprop jag sammanställt. När en frågelista sändes ut utlöste det ett fyrverkeri av publikkontakter.

Gamla lärare hittar forna elever var de än drar fram, det märker jag av makens pensionärsleverne. Jag för min del möter fortfarande ofta personer som antingen själva deltagit i Folkkultursarkivets frågelistverksamhet, eller vars släktingar gjort det.

Det hände senast häromveckan, och som vanligt kom jag rätt väl ihåg vilka ämnen den berörda personen skrivit om, handstil och boningsort och mångahanda detaljer. Jodå, arkivets diplom som tilldelades de bästa svararna hängde i glas och ram på den berörda släktingens vägg även denna gång.

Tusentals finlandssvenskar, unga och gamla har genom årtionden svarat på arkivets frågelistor. Ett enormt gemensamt minne utgör texterna.

Men. Nya tider, nya seder, ny teknik och ny juridik! Nya arkivarier, nya mål och strategier. Inte kan man stoppa klockan. Ingenting är så patetiskt som en ”allting var bättre förr”-knarrare.

Glad får man vara över att det så många år pirrade av lycka när höstterminens arbete började. Gärna skulle jag drömma mera i de banorna, och i verkligheten är det ju mest de tiderna jag minns.

De tiderna då jobbet var som bäst!

Ett andra hem var arbetsrummet under tiotals år för mig! Med fotografier, pynt och stora samlingar egna böcker och papirer.

Några anteckningar i almanackan

Skolan börjar verkligen tidigt i år! Det blir gymnasiestart för äldsta barnbarnet och en del nytt också för hennes yngre syster, tyska t.ex. Över en gemensam lunch på vår kära ”Nepalesen i Stensvik” hann vi i går prata om allehanda med anknytning till detta.

Mofa är taggad vad gäller gymnasiegången – det är ju inte länge sen han var i full tjänst. Jag för min del tycker det är roligt att S valt tyska, fast alla språk ju är ett bonus. T läser spanska – den första i familjen att tackla det språket.

Efter lunchen gick vi hem till oss för kaffe med dopp och lite sällskaps- och kortspel.

Inför höstterminen känner också en pensionär att almanackan borde fyllas – åtminstone lite. Jag ser i FB-flödet att vännerna anmäler sig hit och dit och fortsätter gamla program eller inleder nya.

Maken och jag hade i dag klockan på ringning för anmälan till Arbis-kursen Italienska 1. Fast vi ju gör saker tillsammans hela tiden har vi aldrig suttit sida vid sida i kursbänken. (Ja utom några jobbiga lektioner på en kurs i turistgrekiska som blev för mycket för två ännu hårt förvärvsarbetande femtioåringar.)

Italienska låter möjligare. Jag har i olika repriser studerat språket tidigare, men minns att grammatiken inte är helt okomplicerad så jag tyckte det var lika bra att börja från grunderna.

Det känns roligt att inleda något nytt – och planera in nån läcker resa till Italiens sköna land som final på läsåret!

Så nu har man något i almanackan på måndagar. Tisdagar blir det träff med barnbarnen då föräldrarna har sina kvällsprogram. Onsdag är det troligen skjuts av mellanbarnbarnet till hennes bågskytte och sen bastu på kvällen.

Början till ett veckoprogram, alltså. Det var ju det terapeuten rekommenderade då jag kontaktade sakkunskapen när oron och obalansen tog över i våras.

I morgon står ”Covid-vaccin 4” på programmet. Tänk hur detta har blivit en rutin och självklarhet.

Men nu har det utlovats högsommarvärme igen – mitt i skolstarten. Det är ju faktiskt några veckor till riktig höst ännu!

Kaffe, kex och spel, spel, spel!

Teskedsgumman på nya äventyr

Det höstas ser jag tydligt från köksfönstret. Den stora björken vid sopskjulet är redan halvgul och löven samlar sig på asfalten.

Noterar i de sociala medierna att många skyr sådana iakttagelser och uttryck där ”höst” ingår. Sensommar ska det kallas – och visst är ju ännu en hel sommarmånad kvar. Men då dagisar och skolor inleds så småningom och med återgången till arbetet för många i bekantskapskretsen vänds dock tanken mot höstligare tider.

På Sökögränden drar ju också liv mot höst, varje år i snabbare takt. Och krafter och fysionomi förändras, ohjälpligt. En milstolpe har nu obönhörligen nåtts – mommen är nuförtiden kortare än två av tre barnbarn, det är bara drygt meterlånga O som inte gått förbi ännu.

Av bilden får man känslan av att det är Teskedsgumman som poserar med två resliga unga damer. Och varje månad ökar avståndet! Jag tycker jag krymper i förhållande till maken också! Göta Petter (som gumman sa i TV i min ungdom) – men det är väl livets gång.

Viktigt är att hålla sin figur i form – några bantningskurer blir det inte, vår mathållning är måttlig och dessa kilon är en väl tillskrivna i detta livsskede. Men i höstprogrammet får inskrivas någon regelbunden motion – simning, lämpligtvis – och regelbundna promenader.

Dessutom gör jag varje morgon den förträffliga lilla ”5 magiska rörelser”-jumppan man fick sig tillsänd några år sen när pandemin startade. Den mjukar upp gumman något inför dagens id, men är magiskt snabbt utförd också.

De resliga töserna på bilden ovan semestrar just nu med sin mor i Berlin. Där hade den yngre hittat något hon skämtsamt tyckte kunde passa mommen och mofa, en kalender med veckogymnastik för seniorer.

Övningar att göra hemma utarbetade av medicinsk expertis – och av pärmbilden att döma med hjälp av redskap var och en har i hushållet – vattenflaskor som hantlar!

Se så pigga paret på bilden ser ut! Göta Petter, nu ska det bli andra bullar av på Sökögränden också!

Två sjusovare

Till klockan 9.45 sov vi denna onsdag, pensionärerna på Sökögränden. Som vanligt hade jag vaknat till en och annan gång på morgonnatten, noterat att klockan var 0.300, 0.500, 07.50 … Och vips somnade jag in riktigt tungt som jag brukar när morgonstund vänds till förmiddag.

Också maken sov länge i dag. Lämpligt nog, för det är ju sjusovardagen. Eller olämpligt, ty den som sover länge denna dag är sömnig resten av året, säger folktraditionen. Läste jag i det utförliga kapitlet om kalenderdagen kollegan Anne författat i Stora finlandssvenska festboken.

När vi vaknade hade redan årets officiella sjusovare Jenni Haukio korats i Nådendal, men pga algläget sluppit det traditionella morgondoppet.

Årets bästa terasservering i Esbo hade också utsetts såg jag vid morgonbläddrandet i FB. Det blev Merenneito vid strandpromenaden i Mattby – vår favorit faktiskt! Än finns det sommar kvar för terassbesök. Bara det inte regnar i dag, ty då ska resten av sommaren med råge regna bort.

Men det är ju bara skrönor och folktraditioner.

Så vi satsar väl på en liten utfärd igen – det får bli Sibbo i nån form! Fortfarande ser det någorlunda soligt ut.

Sjusovarna har nu tankat kaffe och börjar vara på gång! Det finns så många berg att bestiga och kyrkor att upptäcka. Men en liten eftermiddagslur blir det antagligen, det hör till (o)vanorna i detta hus.

Igår gjorde den ena sjusovaren en liten födelsedagsrevolution – medan jag talade i telefon med dottern hade han lagt sig att vila på nyklädda soffan. Sedan den blev restaurerad har jag förbjudit klassiska Dagobert Krikelin-tupplurar på soffan. Men jag inser att det är dags att normalisera bruket så småningom. En liten filt hade han i alla fall lagt under sig som skydd, fast soffkudden synes redan ruskigt tillknölad …

Nyfiken mommos födelsedagsvecka

Tänk att vi redan nått hit – fruntimmersveckan – och därmed min och makens födelsedagsvecka. När jag fyller år på söndag är det bara fem månader till julafton, minsann. Men mycket sommar finns kvar, och mycket har ännu inte bockats av på idélistan.

Nu är ju sommarpratartider, och trots att jag inte lyssnar på så många avsnitt tar jag gärna del av sortimentet via sociala medier. Pratarna ska ju fylla i ett formulär med kluriga fakta om sig själv – och en fråga i år har gällt en personlig egenskap man tror ens vänner irriterar sig på.

Nå, i så negativa banor ids jag inte fundera – men jag funderade åt andra hållet – vilken är en central egenskap hos mig – som kan vara både på gott och ont.

Nyfikenhet. Utan tvekan.

Jag vill ha reda på, jag kollar upp, jag samlar ledtrådar. Gyllene tider är det för nyfiken strut – allt finns ju samlat bakom ett klick eller två. Här liknar jag min älsklingsförfattare Barbara Pym som ju uppenbarligen också var besatt av att slå upp och få reda på. Med sin tids resurser.

Men nyfikenheten har också en positiv sida, den vidgar allt jag upplever. Den gör livet till ett äventyr ibland, som i samband med kyrkobesök, en annan besatthet. Finns det en öppen dörr slinker jag in, kan man kika in bakom någon lucka kan jag inte motstå frestelsen, trappor upp på läktare och vindar – tyvärr är det mesta stängt, eller så står en sträng sommarkyrkovakt på sin post och förhindrar överdriven nyfikenhet.

Ibland hittar man kyrkor som ingen håller stenkoll på då de används endast sommartid och inte har rensats på sina skatter. En sån hittades under turen på Kimitoön denna sommar. I sakristian – som nog var öppen för besök – hittades både kyrktagningspall, skamstock och ett litet bibliotek. Ett fint museum där forna tiders skyltar manade gästerna att ”se men inte röra”.

Hela turen till Åboland blev förresten startskottet på en stor nyfikenhet på de centrala aktörerna i bygdens kulturliv, Sagalunds och Söderlångviks härskare och härskarinna – Nils Oskar Jansson, Adèle Weman och Amos Anderson. När man inte längre sitter i närheten av Litteratursällskapets bibliotek får de allmänna biblioteken stå till tjänst – och det ordnar sig med berömvärd snabbhet. Mången lunta har levererats till mitt närbibliotek från Centrallagret i Böle, och fler är beställda.

Nu börjar jag ha lite mer koll på Kimitoöns kulturhistoria.

Just nu är jag nyfiken på pelargoner, efter ett besök i Gumtäkts trädgård. En hel värld att utforska där.

Djur och natur i all sin vidd vet jag alldeles för lite om. Då är det roligt att haka på nyfikna barnbarn – som i går till Rehndahls husdjursgård där den yngsta, O, rusade runt och bekantade sig med mångahanda.

T och S kommer hem från farmor i Vasa denna vecka. Hoppas dom fortfarande tycker Sea Life är roligt, länge sen vi var där sist. Jag tror att både O och jag är nyfikna på hajarna, nämligen!