An elderly lady

Återläser, som min vana är, Agatha Christiedeckare. Oftast har jag inget minne av upplösning och mördare, t.ex. av Miss Marple-boken Nemesis som är aktuell just nu. Hörde nyligen att författarinnan anses ha ett mycket modernt språk, vilket skiljer henne från äldre svenska deckarförfattare – har t.ex. nyligen bekantat mig med Vic Suneson och H-K Rönblom.

Men annat än språket förändras. Det där med ålder exempelvis. I ressällskapet i Nemesis ingår ett antal ”elderly ladies”, alla specificerat ”about sixty”. Texten beskriver också damerna på ett sätt som i dag snarast karakteriserar tjugo år äldre personer. Vad skulle Agatha kalla dagens rappa 70-80- och vidare – åringar?

Lyssnade just på Grynet Molvigs sommarprat i Sveriges radio. En blandning av eftersinnande – och humoristiska – minnen och stor närvaro i nutid och framtid. Grynet strålade på bilden, iförd sommarpratarnas traditionella blomsterkrans.

Hon är 76 år. Jaså minsann.

Nej ålder är så relativt som det kan bli och beror på så mycket, hälsa, levnadsomständigheter, grundkaraktär. Inte kan man indela folk enligt det mera.

Jag själv fyller 65 om en dryg vecka. Inte tänker jag så mycket på min ålder, men däremot mer än förr på att förändringens tid nog är inne.

Minns min irritation över – dryga tjugo år äldre – sångarväninnans belåtna prat om att hon minsann startade varje morgon med att gymnastisera.

Nu när muskler och leder strejkar i olika variation alla dagar förstår jag att gymnastik kan handla om att överhuvudtaget komma i rörelse den dagen.

Inte tänker jag på demens jämt och samt heller. Men artiklar om ”tidiga tecken” och ”sätt att motverka glömskan” får mig att haja till på ett annat sätt än förr. Det är ju trots allt få av oss som inte har stiftat bekantskap med minnessjukdomarna i dag.

Och sen – det där med att vara snabb och inte i vägen. Att inte irra och virra och vimsa och stoppa upp i köer när man söker i väskor och fumlar med kort och koder.

Gamyler fick vara långsamma förr, det var som det skulle. Men i dag ska man hålla takten, hänga med, både fysiskt och psykiskt. Inte stå och hymla när ens nummer dyker upp i apotekskön, t.ex. utan med fläng vanka iväg till rätt lucka, det tänkte jag på igår när numren till de tio luckorna rasslade fram med fart i Universitetsapoteket.

Efter mycket krafsande efter bankkortet i butikskassan häromdagen kom jag på att jag måste sortera mina grejor i väskan på något sätt. Klokare fruntimmer än jag har säkert gjort detta för länge sen. Men nu ligger pengar, kontokort och inköpslistor i sin påse, pappersnäsdukar, våtservetter, läppstift och liknande i sin, nyckeln i sin och mobilen i sin. Ingenting slirar ner i väskans dolda djup längre.

Strategi för snabbhet. I en elderly ladys liv.

Annonser

Ingen brådska

Köksbordet har blivit platsen där jag breder ut mig med mitt dagliga. Skriva blogg, mail, betala räkningar, rätta i festboken-manuset – alla dagar nånting av detta. Men många dagar råder också en slapp och improviserad kvasiaktivitet.

”Vad håller du på med”, frågar maken mig, på sin väg till kylskåpet. ”Jag…” – ja, jag skulle hänga tvätt, men sen kom jag på att det är Eino Leino-dagen och att jag vet för lite om honom, och så googlade jag fram lite … och kom på att det är länge sen jag hörde hans ”Nocturne” och googlade på Youtube och lyssnade på Vesa-Matti Loiris fina tolkning och sen kom jag på att FB-vännen skrivit om deckarförfattaren Vic Suneson … och då han bara är ett namn för mig googlade jag lite och sen beställde jag en av hans böcker på Helmet … och sen …

När man är pensionär och ingen brådska har kan man hålla på med sån kvasiaktivitet. Kanske borde jag tilldela mig själv begränsad skärmtid, som barnbarnen har det. Men vad skulle det tjäna till – och förresten inbillar jag mig att min kvasiaktivitet samtidigt är nån sorts ytlig självbildning också.

Sen kommer det ju i något skede förstås till att hänga tvätt, sånt är livet. Och annat också, såklart, jag är inte helt försjunken i mina paddor och plattor.

När man är pensionär hinner man tillbringa en kväll med barnbarnen, vid två filmer, pizza och kortspel – man hinner genast rycka ut när svärmor snavat på sin matta och ett halknät bör inköpas, eller leverera en påse Fazers blandade som blivit hennes största fröjd i livet.

Den första sommaren som pensionär var bäst, skrev väninnan-forna kollegan häromveckan. Det är sommarlovet som aldrig tar slut! Precis – ingen nedräkning som ifjol, bara tre veckor kvar, tio dagar, fem, en – jobb igen! Hu!

När hösten kommer kanske rutiner och ordning inträder. Några fasta punkter borde man väl ha.

Nu sitter jag här och tittar ut genom köksfönstret – följer med flygtrafiken över Esbo mot Vanda. Har appen Flightradar 24 på telefon. Flyget från Larnaca passerade just över vårt hustak, nu kommer Barcelona, Rom, Geneve …

Varför känns det skoj att veta varifrån flygen kommer eller vart de är på väg? Inte vet jag. Nånting med fantasi och drömmar och minnen och möjligheter måste det vara.

Medelhavsgalenskap

Efter en vecka i Andalusien rullar jag i FB. Det seglas, det bilsemestras i Baltikum och de forna jugoslaviska staterna, det pysslas och jobbas på stugan. Bland annat. Medelhavsgalenskap förekommer också – precis som i vår familj. Sen den första resan till Cypern 1987 har vi årligen strävat till att vistas en eller två veckor i Spanien, Italien eller Grekland. I olika sammansättningar, först med dottern, sen med ett barnbarn, två barnbarn – och nu med lilla O, sju månader som sjätte medlem i ressälllskapet.

Resebranschen har ändrat från strikt reglerade paketresor till dagens egna hopplockande av flyg och boende – vilket ju perfekt passar ett större sällskap – att hyra våning med tre sovrum, vardagsrum, kök och två toaletter är betydligt billigare än att bo på hotell (i flera separata rum, trist).

Det blev Nerja i år, där var vi senast 2007 med T, då 1 år – nu 13-årig storasyster. El Capistrano Sur hette området där vi hyrde in oss – ägarna till huset var svenskar, det var Ikea hela vägen, i huset fanns ett Ping Pong-bord, vi hade trädgård och terass med matbord och två poolområden i närheten.

Hotet om extrem hetta förskräckte inte, havsbrisen vid kusten hjälpte upp det hela, vi är alla rätt värmetåliga – och hade luftkonditionering.

Bäst beskriver väl en bildkavalkad orsakerna till galenskapen, så here goes:

Herr O trivs förträffligt på resor, märker man. Speciellt skönt på en filt i gröngräset (ofta nakupelle).

T och S, två flickor som tydligen lärt sig en massa intressant om natur och kultur i skolan under året, blev trollbundna av katedralen i Málaga. Audioguiderna för barn (på engelska) var utformade som en skattjakt där ledtrådar gavs i varje kapell. Har vi sånt i Åbo domkyrka, eller nånstans i Sverige, tro?

Det går fint att dinera på busstationen i Malaga, bara man har många assistenter:

Utfärderna gjordes denna gång med buss och ibland taxi. Den undersköna byn Frigiliana utgjorde med sina backar och trappsteg en utmaning både för O:s vagn och mommens knän. Bilderna visar att T nu i det närmaste vuxit om mommen – och att churros är en underbar delikatess som O redan kastade längtansfulla blickar på.

På kvällarna är det roligt att klä upp sig lite och söka restaurang – nästa gång får vi tänka på att avståndet till centrum inte kräver transport – fast det i princip gick bra att passa bussarna. Syskontrion redo vid vår hemport:

Sist några ord om maten. Några dagar shoppade vi loss i snabbköpet, ostar, skinkor, tortilla, massor av frukt och åt i egna trädgården. Andra dagar frossade vi på tapasrestauranger där alla hittar nåt i sin smak.

I något skede får vi alltid lust på pizza och pasta, i något skede hittar man också den restaurang som blir favoriten, den där man gärna firar den sista kvällen. För oss blev det – ursäkta kära spanska kök – Trattoria Italia i Nerjas centrum. Kanske var det för att personalen var så trevlig, kanske för att flickorna blev förtjusta i en ny rätt, gnocchi, kanske för att vi som avslutning på middagen serverades varsitt glas limoncello – alkoholfri variant för barnen – och en sked pannacotta för vart barn. O testade alltså i liten skala sin första riktiga dessert!

Därutöver var det utfärder till playan, för S och mofa en resa till akvariet och bonsaimuseet i Almunecar, en del shopping. Det finns en spansk galenskapskedja vid namn Ale Hop som flickorna bekantat sig med under resorna till Kanarieöarna familjen F gjort. Kossan på gatan aviserade både i Nerja och Malaga att här säljs billiga – och bra – grejor, mommen ersatte t.ex. sina uttjänta pannlappar med piffiga produkter i affären.

En härlig vecka alltså! Pingismatcher, Rubiks Race-turneringar och många chanser till pratstunder med barnbarnen – och söka snäckor i solnedgången – sånt blir gyllene minnen. Ofta är det som är gratis bäst!

Såhär tackade vi för oss i lägenhetens gästbok:

Midsommar – en dröm?

Här sitter jag i midsommardagskvällen och skriver lite. Jag är lycklig över verbet ”sitter”, det har inte varit självklart de senaste dagarna.

Drabbades nämligen häromdagen av en krampartad strålande värk i en muskel med fint latinskt namn jag glömt. Om man googlar ”kramp i ryggslutet” får man många träffar och ritningar som illustrerar just mitt predikament. Mycket annat meddelar doktor Google också, och skall givetvis inte tros i alla stycken. Så jag konsulterade doktor Wahab på Terveystalo och fick mina medusiner.

Några dagar av stundtals rysliga plågor blev det, nu är siktet ställt på att jag ska vara i skick att sitta i flyget till Sydspanien på måndag. Hela familjen är på väg, nämligen, som vi ofta är strax efter midsommar.

Varje gång någon värk av detta slag slår till – och det är nu och då, ryggskott, knän som låser sig, kramper här och där, tänker jag på salig mamma som hela sitt liv levde med värkar av olika slag. Det var ryggvärken som golvade henne stora delar av min barndom. Hon sökte vård av både professionell och folkmedicinsk art – och till sist sprack ett magsår som visade sig vara orsaken till hela den helvetiska åkomman.

Efter detta följde neuralgin, de ilande värkarna i ansiktets nerver, en återkommande plåga varken starka mediciner (ibland så starka att hon blev förgiftad av dem och tappade personligheten i flera veckor) eller akupunktur hjälpte.

Hon var en eldfängd och svår kvinna, men nu efteråt har jag insett att detta sammanhängde med de eviga sjukdomarna. När hon gick ur tiden var det efter att långa tider ha vårdats för astma när sjukdomen egentligen satt i hjärtat.

För mammas skull önskar jag verkligen att himmelriket skall vara en plats där de i jordelivet krassliga ska få riktigt roligt och smärtfritt!

Roligt ser jag i FB att vänner och bekanta har haft med besked i helgen. Dignande buffébord i blommande bersåer har fyllt flödet, rika skaror vänner har firat med jordgubbar, grillmat och samling vid prunkande midsommarstänger. Midsommaren är kanske den helg i de sociala medierna då det privata paradiset exponeras mest. Midsommaren erbjuder ju ingredienser till så sköna bilder.

Jag trycker ”gilla” allt vad jag orkar, för visst är det härligt med så vackra dukningar, så glada vänner, så mycken samvaro och fröjd. Också roligt med inlägg där man vistas i stan, njuter av de tysta gatorna och magiskt tomma torgen.

Vi har suttit och ugglat på balkongen som vanligt, så mycket jag nu förmått sitta. Och nu försöker jag packa så smått, så det är rörigt i stugan.

Hoppas på en värkfri natt och sen omsider lata dagar vid Medelhavets strand. Som är mitt paradis på jorden!

92 år

I dag fyller svärmor 92 år. Ingen annan i släkten har nått en så hög ålder. Inte för att det är något speciellt att närma sig 100 nuförtiden, överlag. Men i vår släkt är det ovanligt, alltså.

Ditte Marit Lindholm, ett lite speciellt förnamn, med norsk klang – så slog hon ihop sig med en norrman också. På en cykelresa till ett godtemplarläger i Ålesund träffade hon sin Reidar, han jobbade i sin fars bageri och flyttade omsider till Finland. Ett barn blev det – maken Leif.

Det är åren ute i Norden svärmor helst kom ihåg – när hon ännu hade koll på sin livshistoria. Hur hon i ungdomen jobbat på sjukhus i Stockholm, hur hon – modigt för en tös på 1940-talet – cyklat till Norge med ett gäng nykteristynglingar, med bror Nils – 11 år äldre – i kretsen.

Det trillar in en mysteriös pension från Norge varje månad, så hon måtte ha jobbat där också. Sen var det arbetet som kontorist på advokatfirma mesta delen av arbetslivet. Och Reidar jobbade som konditor på Hemholmen – ingendera bolaget finns mera.

Nu är det bara Ditte kvar av vänkretsen – de har gått bort en efter en. Vardagen är ålderdomshemmet Kristinagården, minnet är begränsat, men någon välsignad medicin gör att hon inte mera talar om döden hela tiden, utan mer om hur god maten på hemmet är och hur trevligt det är när det vankas musikunderhållning.

Jag kom henne aldrig riktigt nära. Det var så mycket mästrande och dominerande om pengar och egendomar som förstörde relationen.

Men vi besöker henne varje vecka, typ. Och i dag åkte vi iväg med en chokladask och ett gratulationskort där jag tecknat ner alla familjens namn: Leif, Calle (det är jag det), Eva, Jonas, Tyra, Selma, Oskar.

Det var önskemusikstund när vi kom, en sköterska sökte fram låtar på Youtube. Alice Babs ville gänget runt bordet höra, Där björkarna susa och Jussi Björling.

De flesta satt med slutna ögon, särskilt när Jussi drog iväg mot höjderna i ”Sommarnatt”. Men Ditte satt och läste i sitt gratulationskort.

”Så många namn”, mumlade hon, ”så många”. Så grät hon en skvätt.

Jag tror jag aldrig sett henne gråta förr.

Sköterskan sökte fram ”Ja må du leva” på Youtube.

Men Ditte bara satt och läste i sitt kort. Med en riktigt belåten min.

Nils Oskar och Ditte Marit. Sisådär 90 år sedan.

Munkringar, slott och skrämmande lås

Maken och jag har gjort en liten bilsemester till västra Finland. Turen med Nådendals bad som huvudmål var egentligen en present till mig som tack för att jag ombestyrt äkta hälftens och svärmors skattedeklarationer.

Riktigt trivsamt hade vi, med start på ett av våra favoritställen i landet, Botaniska trädgården i Runsala utanför Åbo. Där blev det kaffe och bullar första gången.

Nådendals bad tycker vi båda väldigt mycket om. Det är lite gammaldags, i betydelsen 1980-90-tal, men det har bibehållit sin elegans. Att tassa ner till de stora bassängerna iförd morgonrock och badtossor, få sig fotvård och lite bubbel i pianobaren mellan varven, det är lyx som med K-kedjans kundkort känns överkomlig.

Lite malört i bägaren levererade dock några detaljer i spa-avdelningen. Jag har efter en malör i omklädningsrummet i Esbovikens simhall fått en instinktiv skräck för kodade lås. Beskrivningen av mekanismen i Nådendal kunde läsas på tre språk, finska, svenska och engelska – men allt kunde lika väl ha varit hebreiska.

Man skulle försätta den lilla klykan i än det ena än det andra läget och knäppa in en valfri kod två gånger och … – ja, jag insåg genast att detta skulle bli mig övermäktigt. Till ålderdomens predikament hör också svårigheten att minnas vad man valt för skåpnummer …

Jag gjorde som jag alltid brukar nuförtiden, bad en medmänniska i min närhet om hjälp. Det visade sig att inte bara jag hade svårigheter, den unga mamman med skåpet intill hade fått göra flera försök (och även maken på sin avdelning, hörde jag senare). Det finns för mycket koder och krumelurer nuförtiden, och min instinktiva reaktion är alltid att det är mig och mitt allt dammigare hjärnkontor det är fel på när något falerar. Jag som i princip älskar ny teknik kände en vild längtan till den där gamla gummisnodden med numrerad nyckel man förr fäste om vristen. Och memorerade nogsamt skåpnummer och det faktum att jag valt mitt födelsedatum som kod innan jag njöt av de varma bassängerna och jacuzzipoolen.

God middag blev det, och efter mer simmande på morgonkvisten utcheckning och sikte på tjusiga idyllen Nådendal. Kyrkan givetvis och ett trevligt stadsmuseum, samt mat på en trendig lunchkrog Hasta la Pasta – rekommenderas.

Jag blir alltid lika tagen av tankarna på hur det gamla birgittinerklostret verkade och hur livet där måtte ha tett sig. Den där sista överlevande nunnan som vankade omkring i de förfallna klosterruinerna som konsthistorieprofessor Lars Pettersson alltid pratade om …

Men hurra – ett sms anmälde att makens kvällsmöte i gårdsbolagets styrelse blivit inhiberat – vi beslöt alltså göra lite mera sightseeing – med Villnäs slott som extra mål. Skärgårdsvägen från Nådendal norrut är vidunderligt fin, tyvärr var ingen av kyrkorna på vägen ännu sommaröppen. Midsommar tycks vara semestergräns här i landet.

Men Villnäs levererade guidning varje timme och vi anslöt oss till ett litet sällskap som fick höra om Mannerheimarna och Flemings och den olyckliga hustrun som svalt ihjäl inlåst av maken i en skrubb – spökerier, givetvis.

Sen var det dags för mera bullar och småkakor och kaffe, makalöst gott!

Känns som en riktig långresa, lite som utland också! Väldigt trevliga människor överallt! Och rysligt goda munkringar!

Tallinn, hastigt och lustigt

Dottern bjöd familjen på en kryssning till Tallinn i går – ja svärsonen befann sig på arbetsresa i London, men vi sex andra gav oss i väg.

Jag sjunger ju regelbundet den estniska huvudstadens lov i min blogg och skall åter avge en liten rapport. Hur ofta man än seglar över viken finns något nytt och intressant att uppleva där, det är visst och sant.

Vi åkte Viking denna gång och tiden i land blev inte så lång. Men med lite organisation och preferensfördelning fick alla ut något. Tallinn hör förutom London och Stockholm till de städer där vi har laddningsbara resekort, bara att hoppa på spårvagnen, alltså.

Fyra av oss hoppade av vid Viru Keskus för shopping, mofa prioriterade en av sina favoritbokhandlar, Rahva Raamat, där är hans vetenskaper är väl företrädda. E, T och lilla O kollade klädutbudet.

Mitt planerade mål denna gång var en utställning av den georgiske konstnären Pirosmani – hans verk ser man sällan i ”levande livet”. S gjorde mig sällskap och vi åkte spårvagn ända ut till Kadriorg. Utställningen var liten men utsökt, efter ett hastigt besök fick vi ila tillbaka till spårvagnen.

Restaurangutbudet i Tallinn är stort och ständigt växlande. Vi hade bokat bord på Mini Burger Factor, mitt i gamla stan. Konceptet tre valfria miniburgare med passande ölsorter till var perfekt för oss vuxna, flickorna valde också småburgare – pommes fritesen och batatchipsen var smarriga. Rekommenderas!

Sen fick vi dra oss mot hamnen, men ännu en kulinarisk finess hade dottern hittat: glass på Gelato Ladies, det svalkade i den vid det här laget tropiska värmen.

I yran på båten var det skönt att dra sig tillbaka till en egen hytt – härligt för både äldre och yngre passagerare. Fast resan tar bara 2,5 t är det långa stunder om de ska tillbringas i karaokebaren eller mitt i villervallan i matserveringen.

Här tar gruppens äldsta och yngsta igen sig en stund medan de övriga resenärerna tar sig en lugn titt på utbudet i parfymaffären och chokladshopen.

Ja, en räkmacka hör ju alltid till på utresan, förstås. Och skålar i bubbel och läsk utbringades för researrangören som just fått ett lyckosamt besked vad gäller stipendieansökningar.

Hastigt kan vara riktigt lustigt, det också!

Likt och olikt

Jo, det är skillnad på vardag och helgdag också när man är pensionär. I dag firas Kristi himmelsfärdsdag, och det tycks inte påverka samhällets affärsverksamhet så värst. Men nog veckan här på Sökögränden 16. Vecko- och helgrytmen är sig lik, fast jag inte längre jobbar mellan de lediga passen. Det lilla speciella i mat- och dryckväg sparas till weekenden, de långa sovmorgnarna får anstå till veckosluten. Och nej, shopping och kyrkliga helger har jag aldrig kombinerat. Helgar vilodagen – även om det inte är så mycket annat än vilodagar just nu.

I morse när jag vaknade riktigt ilade det till av glädje! Sovmorgon (fast solen sken så grann att jag steg upp ren 8.30). I natt läste jag till klockan 02.10! I dag lagar maken middag, en vandring längs havsstranden får det bli. I morgon träff med dottern och lilla O. Lunch med väninnan. Och nästa vecka en dagskryssning till Tallinn med hela familjen. Stora flickorna och mofa har äntligen fått sommarlov.

En trevlig rutin har jag kommit in i – O och mommen hänger tillsammans när mamma jobbar med poddande på radio, eller skrivande. Vi har kvar en del leksaker och sängkläder från stora flickornas tid – och en hel del grejer har faktiskt blivit enklare sen vi hade en baby i huset senast för tio år sen – fruktkompotterna och matportionerna i behändiga förpackningar t.ex. , lätta att ta med sig och servera. Barnvagnarna har blivit mindre och lättare att hantera, blöjorna är på nåt vis också utvecklade.

Men en del saker är sig precis lika – Ikea-matstolen med sitt präktiga bord där många leksaker ryms – dem kan man kan slänga i golvet en efter en. Mommen gymnastiserar både rygg och knän i den leken!

Lekarna och vaggvisorna och de stolliga ramsorna – dom är sig precis lika. Mirakulöst bevarade i mommens minne också, till åtskillnad från mycket annat i livet!

Måndasbråsko e vikufördärv

Talesättet ovan påmindes jag om via en Instagram-uppdatering gamla arbetsplatsen SLS gjort i dag, med hänvisning till min ordspråksbok. De publicerade en annan variant, upptecknad i Pedersöre, medan rubrikens text kommer från Ekenäs. I alla delar av Svenskfinland har man understött tanken att det är bäst att dra i gång veckan utan brådska och stress.

Efter gårdagens festkväll med EU-valvaka och vidunderlig ishockeymatch var jag speciellt glad att kunna unna mig en sovmorgon. Så icke kära maken, kvart före sex var han uppe och kokade kaffe, kraken.

Själv har jag bara tassat runt hela morgonen. Bytt lakan, tömt diskmaskinen, gottat mig åt morgontidningarna – och speciellt de sociala mediernas kommentarer av gårdagens begivenheter.

Det är regnsjukt ute, få se om jag alls går ut i dag – kanske en liten sväng till biblioteket.

Weekenden var fylld av säsongens återkommande evenemang – Margretebergs trädgårdsdag och barnbarnet T:s dansuppvisning. Sen var det fin gudstjänst med alla de bästa sommarpsalmerna och besök hos svärmor på hemmet. Det går stadigt neråt där med komihågen och livsgnistan. Fazers bästa och vindruvor hämtade vi med oss, som vanligt. Det skulle vankas sånguppträdande till eftermiddagskaffet, det såg hon fram emot.

Nu serveras snart lunch, morotsplättar och sallad och nånting fjolligt jag har bandat på TV.

Resten av veckan har jag lite mera tidtabeller, i morgon körfestival på Operan, på onsdag lilla O och fredag lunchträff. Däremellan Kristi himmelsfärds dag – hurra för helgdagar mitt i veckan. Fast det ju egentligen inte är nån skillnad för en pensionär.

Ingen bråsko på Sökögränden 16!

En bild från gårdagens dansuppvisning. T är inte med i detta nummer, när hon dansade fick ingen kamera störa mommens koncentration. T var jättebra – mommen som alltid varit dålig på att koordinera rörelser var full av beundran.

På resa med O

Tvättmaskinen brummar, huset är en röra, dagstidningshögen från förra veckan tornar upp sig. Hemma från resan-stämning, men denna gång med skillnaden att landningen i vardagen kan ske i godan ro, jag behöver inte gå på jobb. Pensionen hade trillat in på kontot, vilken lyxig tillvaro.

Nu börjar jag också sakta smälta allt jag upplevt. Åtta dagar på resa i fjärran land med en sex månader gammal baby – inkluderat flygresa med byte på enorma flygplatser innehåller många möjligheter till komplikationer och kvistiga situationer.

Det gick bra, alltihop! För det första är O en formidabel gosse såtillvida att han är väldigt social och sugen på att se sig runt. De sydliga ländernas stora babykärlek mötte oss redan i säkerhetskontrollen Istanbul-Tel Aviv där procedurerna stannade av en lång stund när alla tjänstemän skulle gulla med O, krama honom och fotografera honom.

Och O trivs. Han skrattar och gurglar uppskattande åt varje person som kluckar och skojar på babyspråk. Sådana personer mötte vi i varje sväng, på varje restaurang, i hissen, i köer hit och dit.

Personen med den buttraste uppsynen kan visa sig vara den muntraste babyvännen, märkte jag.

Sen har vi personerna jag ville kalla skyddsänglar. När barnvagnens hjul krossats av klumpig bagagehantering på flygplatsen då behövs hjälp. Nån som rullar några resväskor till taxin, nån som ringer runt och försöker ordna reparation eller hyrande av ny vagn. Omsider blev det en minnesrik resa till en grannstad en halv timme bort där hotellconciergen kontaktat en barnvagnsbutik som plockat fram ett antal alternativa vagnar.

I ett skede av färden befann vi oss så på okänd ort, i ett industriområde, strandade vid fel butik, taxin hade åkt iväg och ingen kände till affären vi skulle till. Språksvårigheterna gjorde det inte enklare, men med vänlighet och teckenspråk och spridda fraser kommer man en bit på väg. Vi hittade vår butik och var alltså nu på resa med två barnvagnar och en babybilstol (den lyckades flyghanteringen söndra på hemvägen, förresten).

I det skedet konstaterade vi redan att denna inköpsresa kommer att ingå i familjens berättartradition. Och O då? Ja, han var mestadels helt cool!

Dagarna förflöt i jämn lunk. Eurovisionskommentatorer arbetar intensivt, kan jag meddela – om nån trodde att de bara sätter sig ner i båset och låter pratet gå. Det är möten och slipande på manuset som ju bokstavligen ska gå som klockan. Det är långa kvällar – alla kvällar – genrep inför varje semifinal och final. Dottern återkom till hotellrummet närmare 02.00 varje kväll – och finalkvällen kom hon inte i säng förrän tretiden – sen var det uppstigning halv sex för avfärd hem.

Det var spännande att se hur dottern jobbar och att träffa några av hennes arbetskamrater. Och roligt att se hur Eurovisionsgänget faktiskt är ett slags familj som sammanstrålar en gång om året. Min tro på konceptet är alltså fast – även om besvikelsen över Finlands placering nog är stor.

Slutligen ett tips åt er som vill fylla ut lite tid på ett hotellrum mellan tupplurarna – Netflix babyutbud. O är stor musikvän, och varje kväll varvade vi ner med engelska nursery rhymes. Nedan laddar vi upp kvällens program – som av bilden synes ser det inte ut att lyckas först – men sen drar Humpty Dumpty, de skuttande aporna och kluckande ankorna igång!