Här finns ingenting

Det kan man läsa på ryska och estniska på dörren till spioncentret i våning 23, Hotell Viru i Tallinn. Ett museum vordet idag, en livfull guide berättar om vad som skedde här under Sovjettiden. Om en korrumperad personal, om bevakning av turister, om en röd telefon som utgjorde direktlinje mellan hotelldirektören och KGB:s högkvarter. Det fanns sannerligen en hel del på det officiellt 22-våniga hotellets 23 etage. 

Det är en hemsk historia guiden förtäljer. Och jag minns ju en del av den själv. Hotellet byggdes 1972 och redan nästa år besökte jag det med mamma och moster. Historierna om kameror och bandspelare och farliga våningsvakter hade nått oss. Man var fundersam, men en gymnasist hade inte koll på hela bilden av skräckväldet. Tuggummi och strumpbyxor hade man med, det hörde man gärna köptes.

Idag besökte jag museet, maken hade varit här förr och tyckte det var intressant. Inte gjorde det en össlaskig dag i Tallinn gladare precis, men kanske ändå. Den tiden är ju ändå över, kan berättas om och dess galenskaper får fotograferas.

Snöstorm 29 april, jo jag tackar! Det blev inte mycket annat i Tallinn. Nästa vecka kommer våren, sol och 12 grader. 

Välkommen tillbaka då, skrattade taxichauffören som körde oss den korta stumpen från centrum till hamnen. För mig är det här vädret bra, konstaterade han.

En god middag och ett kyrkobesök hanns med, men nu väntar vi på att den gungande färden över stormiga Finska viken inleds.

Det blir sjösjuka, Sanna mina ord. 

Men en resa till Tallinn är alltid värd att göra – jag ser redan fram emot en planerad tur i damsällskap i augusti. Snöyra slipper vi väl ändå då, skulle man hoppas!

Vårarbeten och majtrötthet

Varje årstid har sina åligganden, och jag tycker inte om våren i det hänseendet. (Inte väderleksmässigt heller egentligen. Det där med ”vintern rasat ut” är bara lurendrejerier. Det är iskallt och snöblött och april-lurigt hela vägen.)

Det har blivit så att mina avgörande läkarbesök infaller ungefär i april. Det är då ögontrycket ska mätas och det är då det ska ultraljudsundersökas gynekologiskt. I år resulterade tryckmätningen i återgång till större dos droppar igen. Och gynekologen hittade en slemhinna som var lite för tjock. I såna kan det gömma sig saker, det vet man. Fast min noggranna läkare bedyrade att vi kan vänta och se ett år fastnade jag mera i tillägget ”om du inte börjar blöda plötsligt, förstås”. Det har hänt förr och fått konsekvenser, så jag är beredd på det scenariot. Jag har en tendens att tänka negativt om sånt här. 

Nå hur som helst är det skönt att kontrollerna är överstökade. Förra sommaren var det ju spring på klinikerna hela tiden, och väntan på remisser och kallelser. Men det var en bra sommar ändå, det ska jag inte glömma. 

Den här sista jobbpressen inför sommaren hör inte heller till mina favoritperioder. Nu ska plötsligt verksamhetsplan göras – när man knappt hunnit börja beta av den aktuella. Det enda som tröstar mig är att det nu är den sista planen i mitt arbetsliv. Men det är fruktansvärt många möten som trissar runt i samma banor innan det finns en klar karta för 2018. Jag minns hur vi i gångna tider med iver och långa formuleringar fyllde papper efter papper med mängder av projektideer, vi fältarbetade  och spelade in och vi skrev och vi rapporterade och vi konfererade. På den tiden började man skriva planen efter semestrarna.

Jo, vi var ett SYNLIGT arkiv, det kan jag försäkra. Synlighet till varje pris är nämligen det nya slagordet, det enda saliggörande. Ofta pratas det som vi arbetat osynligt förr i tiden. Det känns kränkande och ledsamt. 

Denna vår känner jag första gången av en riktigt djup trötthet vad gäller jobbet. Vårtröttheten har på gränsen till pensioneringen antagit nya former. Jag bekämpar den med att arbeta systematiskt och prickar av en lista med de olika sakerna jag har på agendan. Allt måste gå lite framåt varje dag: ordspråksbokens slutarbeten, festbokens alla delkapitel, metadata-ifyllandet i ordspråksdatabasen, två föredrag och en artikel … 

Kundjoursturerna är också fler än vanligt denna månad, några jobbresor är inprickade.

Och så är det privatlivets vårsysslor – dotterns kommentatorsuppdrag i Eurovisionen, Damtian – må jag ska orka gå den i år?

Gnällspiken och knarrmostern ska sluta skriva nu. I morgon firar jag den sista lediga dagen från förra semesteråret. Långhelg är det med första majfirande och god mat i flera repriser. Studentsång som bedyrar att ”snart är sommarn här i purpurvågor”. 

Tänk positivt, manade i tiden  en god vän ständigt. 

Ska ske – och glada vappen på er alla! 

(Vi har tagit fram första maj musiken! Julskivor har vi 50 stycken, men bara 2 hörande till vårhögtiden: manskörssång av det solenna slaget och teknologorkestern Humpsvakarnas hejdlösa våryra. Allt man behöver! Ja, och bubbel förstås – det sätter glans på dagen – även om det skulle hagla och snöyra).

Glömt vad jag skulle skriva

I går hade jag en bra rubrik och ett tema jag tänkte jag kunde blogga om. Men si det försvann, och här sitter jag och funderar. Söndag kväll – och som traditionen bjuder har ett usligt helgväder nu vänt i strålande aftonsol. Sista veckan i april på ingående, o hur härligt borde inte majsol le om en vecka. 

Det har varit en ”jag minns hur det var”-vecka. Fyra år sedan gick goda väninnan ur tiden – utan förvarning. I samma veva hade mycket annat i min vardag raserats – tillhörighet till ett engagemang som fyllt min vardag under en stor del av mitt liv. Onödigt att fundera äver den biten mera. Inte skåda bakåt – gäller att planera framåt. 

Men Christinas död var en tankeväckare, jag tar inte livet för givet efter det. På sätt och vis har jag en plan för mitt liv – jag räknar ju ner inför pensionen och känner för varje dag att det är mindre angeläget att engagera sig i arbetsplatsens strategier för framtiden. Man rör sig nu i planeringen i tiden kring 2020 – och då bör jag jag redan gott och väl vara ute ur spelet. 

Det känns skönt – men konstigt tillika. Jag har definitivt gjort mitt i arbetslivet – men vad händer sedan? Hur mycket orkar jag – vad vill jag – vad kan jag – vad borde jag?

Det är märkligt hur man vid snart 63 känner sig varken ung eller gammal – tidlös, på något sätt. När ska vi börja identifiera oss med de äldsta i samhället, funderade vi ”Bullgummor”, klasskamraterna på tröskeln  till pensionen, när vi möttes häromsistens. Många planerade att efter pensioneringen börja besöka äldreboenden – som besöksvänner, sällskap på promenader m.m. När är det vi som behöver sällskapet och hjälpen – när inser  vi att ålderdomen hunnit i kapp oss?

Åldern just nu känns som en ny tonårsperiod – man är varken barn eller vuxen – varken arbetsför eller kraftlös. 

Funderingar en solig söndagskväll – inför en arbetsvecka som artar sig späckad och arbetsfylld. 

Vad månne det var jag tänkte blogga om, egentligen? Man glömmer det mesta dessa dagar.

Båtarna mot Tallinn lyser vita i horisonten. 

Blott en dag, ett ögonblick i sänder.   

Mera sagor, tack!

Också detta tema har jag definitivt skrivit om förr, i någon form, men låt gå: sagornas värld! Som folklorist och mommo har jag alltid sagorna nära – det är är legitimt att engagera sig i sagor i dessa två roller. Men sen har jag en väldig förkärlek för genren alldeles som bara jag – snart 63 och svårt begiven på goda historier med spänning, romantik och ett lyckligt slut.

T och S övernattade hos oss i helgen, tre nätter rent av så vi hann med en hel del. Det är mycket spel på paddor, datorer och telefoner, det är Pokemons och titta på film på nämnda apparater. Men det är annat också, vidhåller jag (som nyss igen läst en dyster och mästrande artikel om hur barn inte kan leka och impregneras med ”att leka är barnsligt” från alla håll och kanter). 

Vi spelade sällskapsspel och plötsligt hittade S på ett improviserat memory-spel som involverade alla möjliga grejor ur mommos prydnadsskåp. När det blir kväll åker alltid sagoböckerna fram, en brokig udda samling från dotterns och min barndom – böcker som råkat bli kvar hos oss. Det är Bröderna Grimm i olika versioner, med varierande illustrationer och olika läskighetsgrader, det är Elsa Beskows gemytlighet och det är Inger och Lasse Sandberg i sin galenpedagogiska sextiotalism. Det är en rolig bilderbok med sagorna om de tre små grisarna, om Guldlock och de tre björnarna och en underbar variant av ”när gubben och gumman skulle göra arbetsbyte” – där står sig sannerligen gubben slätt. 

T och S får välja turvis och jag läser – med ”all the voices” och rejäl inlevelse. För jag älskar dessa berättelser också, de känns lite nya vid varje läsning. Jo, säkert låter det stentöntigt, men who cares!

Jag undrar när flickorna slutar plocka fram dessa böcker? Själv läste jag Sagoserien för snälla  barn upp i tonåren – den bunten fanns hos min egen mommo. Ingen vet hur barnslig man är hos mommo, så det är ok.

Vi gick på bio i helgen också – såg Skönheten och odjuret i ny version. Den sagan har – som många man lyfter fram idag – ett smått  feministiskt stuk – det är hjältinnan som är orädd, rådig och bestyrsam. Hon räddar den vilsefarna, veliga prinsen, det är hon som bestämmer hela vägen. 

Jag drar mig inte för att gå på barnfilm ensam heller – men roligast är det förstås att prassla med godispåsarna i sällskap med någon annan. 

Efter filmen gav vi alla vitsord, som vi brukar. S tyckte filmen var värd 8,5, T och mofa landade båda på 9, och mommo – ja, jag var färdig att dämma till med 25.  Mitt hjärta bultade länge i takt med den fina musiken …

Mera sagor, tack!

Påsk

Vår tredje påsk i Sökö är det. Palmsöndagen 13.4 2014 var vi här på lägenhetsvisning – förra boarna hade narcisser på balkongen. Vi hade lyssnat på T:s barnkör i Sökö kapell och tog efter det en titt på lägenheter i närheten. Det brådskade, det gamla var sålt. Som jag flera gånger beskrivit blev det kärlek vid första ögonkastet. Och hit fick vi flytta.

I år inleds påsken med att dottern och 40-åriga mågen firar det jämna jubileet med resa till London. Hela släkten har skjutit till för att dottern skulle kunna skapa ett härligt program, med alla jubilarens bästa ingredienser. De olika punkterna avslöjas anefter och hittills har det fina hotellet, den bästa sushiresturangen, caviar trolley och besök i vinaffären Berry Bros. & Rudd resulterat i nöjda miner hos festföremålet.

Det kan man se, för vi här hemma följer färden via bilder på Messenger. I London lär syrenerna blomma. Här är det snöyra, men det hör nästan till påsken, tycker jag.

T och S övernattar alltså här – i dag är det skoldag i Esbo, så vi hade en riktigt klassisk ”skolmorgon”, med tidig uppstigning och massor av rice crispies. En sista koll på dagens engelskaprov – sen körde mofa flickorna till skolan – 5 minuter med bil.

Jag har städat. Riktigt storskurat toaletten och svabbat golv. Ibland känns det verkligen bra att dra loss med borsten på kakel och glasytor. Och glädas över att man ännu kan komma både upp och ner alldeles själv från skurgummepositionen.

Kylskåpet har tankats, och mera rice crispies köpts. I morgon ska vi se The Beauty and the Beast och äta på Pizza Hut. Men först ha lite sovmorgon – jo, flickorna har nått den åldern nu – åtminstone oftast. Ingen drar mommo i stortån 5.30 en helgmorgon mera!

På lördagen planerar vi åter se påskledarna på Fölisön (alltid snöslask där) och på söndagen är jag tingad till kyrkvärd i Domkyrkan. Släktkalas har utlovats till söndag också.

Nån solenn konsert blir det inte tid för i år, men Matteus- och Johannepassionerna följda av Påskoratoriet på DVD får duga.

Sånt. Skönast är att vi alla kan slappa tillsammans. Med paddor, klassiska spel, TV och högläsning. Man behöver inte gå ut. Det är snöyrans goda sida. Pyntat är det, som av fotot synes. 

Välsignad och glad påsk, alla läsare!

Detta livet …

Söndag är kommen till afton. Diskmaskinen brummar efter middagen, om några timmar får man börja följa valvakan i TV. Det var svårt att välja i år, men efter vissa mödor gjordes ett beslut. Det parti jag språkligt skulle vilja understöda är tyvärr för högersvängt för mig. Besvärliga avväganden, alltså. 

Det var en helg som det brukar, tyvärr delvis. Inleddes med ett terrordåd, denna gång åter dystert nära. Extra nära, det skedde ju i hörnet där varje finländare på resa i kungliga hufvudstaden i något skede vistas. Man klarar inte av att tänka på att liv – speciellt barns ännu olevda liv spilldes. Och detta sker hela tiden i dessa dagar. 

Sympatiflaggorna och emblemen växlar fort på FB. Världen är en färfärlig röra. Och tack vare de sociala medierna är man ständigt informerad. Man tar till sig, man rasar och förtvivlar. Ett tag, sen tar vardagen över. Tills nästa chock kommer.

Nå, lite roligt har helgen bjudit på. Klasskamraterna från studentklass 1974 i Flicklyceet sammanträffade igen. Stämningen vid brunchbordet var åter varm, igenkännande, fylld av skratt och goda minnen. De små nätverken är så viktiga. Tacksam över att ha några sådana bakom ryggen. Och ett antal andra goda vänner därtill. Hur skulle man klara livet annars?

Igår kväll fick man igen titta på ”De eurovisa”, programmet där årets eurovisionslåtar presenteras och värderas – av dotter E och några till. Jag är alltid till mig över att den glossiga, kompetenta  programledaren  är mitt barn! 

Sen var det palmsöndagsgudstjänst för stora och små. Barnbarnet T har nu i sin kyrkokör avancerat till de äldsta – hon får sjunga överstämmor! Hennes höga klara sopran fick mitt hjärta att dallra! Så fint, så vackert! Och så härligt att följa med de små dagklubbsbarnens framträdande. Inte mycket till sång, men underbara små människor som lite förvirrat viftade med palmkvistar och var med i kyrkofesten på sitt sätt. 

En lite mystisk incident avslutade eftermiddagen. Vi bar i morse ner vår trasiga, tunga, gamla TV-apparat som skulle lyftas in i bilen för transport till  problemavfallsuppsamlingen. Apparaten gömdes bakom trappan i första våningen – en timme senare skulle vi lyfta in den i bilens baksäte.

När vi kom tillbaka från gudstjänsttrippen var TV:n borta. Någon hade stulit den – vilket ju var bra för våra gamla ryggar som slapp lyfta apparaten flera gånger.

Men – den som nappade TV:n kunde ju inte veta att den var helt oanvändbar – så egentligen var det ju fråga om stöld. Av nån som under en ytterst begränsad tidslucka befann sig i vår trappa. Och bara plockade  den åt sig. Sannolikt en granne, alltså. 

Och det känns inte riktigt bra det. Inte bra alls, faktiskt.

Idag var en sån dag

– att jag med möda och besvär skrev in tre anställningsförhållanden som trillat ur pensionskalkylerna på nätet. Och håller tummarna för att den stora och opersonliga pensionsanstalten noterar mina tillägg och det trillar in några euro till i den rätt anspråkslösa potten.

– att jag absolut borde ha fått kommentera några saker åt väninnan som befinner sig bortom telefonsamtal och mail på andra sidan pärleporten. Hon fattas mig, för ingen på jorden kan ge medhåll och bekräftelse just i detta ärende. 

– att jag valde de klassiska narcisserna istället för de gula hyacinterna i blombutiken. Dom luktar ju jul, och nu är det påskpyntet som ska fram.

– att jag kom ihåg att det sannerligen är dags att plocka fram Matteuspassionen, stilla veckan ligger ju inte många dagar bort.

– att jag känner att det blir fint att få hit två hungriga körsångar-klubbisar i morgon, en ska levereras till scoutmöte och båda serveras minitacotubs.

– att jag ser fram emot helg med Bullgummornas (studentklass 1974) brunch och Palmsöndagens familjegudstjänst i lilla kapellet i backen. Och pizza och bubbel och De Eurovisa på TV. 

Teknikens elände

Det hade pyst till i vår  trotjänare till TV i morse, den hade slocknat och det luktade bränt. Meddelade maken telefonledes och vi stämde träff för köp av ny. Frånfället var väntat, symptomen har varit långvariga.

Men att köpa nytt är inget vidare. TV är ju ingen lyxpryl som behöver finesser så vi bestämde oss för nåt förmånligt. Vandrade förbi de hisnande stora skärmarna i Verkkokauppa – hela vardagsrumsväggen hade de tagit i anspråk – mot den lättaste och anspråkslösaste man kunde se.

Försäljaren var inte imponerad av vårt val, men det var aldrig frågan om nån diskussion. Lätt att bära ut till bilen var den också.

Men sen skulle den installeras. Maken är ju tekniskt kunnig så ingen skugga må falla över honom. Men det var kablar som inte satt och det kopplade inte och det blev ingen bild och det gicks igenom alla tänkbara menyer men det förblev blankt i rutan. Det ringdes till butikens rådgivning i två repriser vilket ingenvart ledde. Vi var redan inställda på att tillkalla en yrkesperson – vars arvode  hade fördubblat priset på vår lilla apparat.

Men sen hittade maken den lilla gröna knappen (som inte fanns omnämnd i bruksanvisningen). Klick på den – och det blev liv i rutan, Netflix och HBO och alla gamla bandningar satt på plats – vilken fröjd i stugan!

Teknisk kunnighet i dag är en blandning av tur, skicklighet, slump, ja till sist bad jag lite till Gud också, fast man inte ska besvära hen med sånt här trams, egentligen.

Där står den nu vår lilla 32-tummare. Kunde inte låta bli att ta en bild av dess storabröder i butiken – 65-tummarna. Hur i fridens namn hade man fått in en av dem i vår lilla höghushiss?

Att resa är nödvändigt

Undrar om jag använt denna rubrik tidigare? Ingen skillnad. Just nu känns det som resandet vore angelägnare än förvärvsarbetandet. Det känns av när man sitter på möten där framtiden funderas  på i detalj jag knappt tycker angår mig mer. Kundjournalstabeller där kolumnerna inte mera är av någon betydelse för den som tänker packa ihop om några år.

Kollegerna rapporterar om intressanta och omvälvande saker de tagit till sig på konferensresor. Jag lyssnar, men är redan fjärmad. Mina resor i jobbet är gjorda – men nu känns istället de privata turerna viktigare än någonsin. Som det jag ännu borde hinna med i livet.

Tartu. Den staden stod för några av mina starkaste symposieminnen. Folk Belief Today, 1990. Estland i förändring. Man bjöd modigt till konferens i universitetsstaden dit utländska forskare egentligen inte ägde tillträde. Från alla hörn av Ryssland kom det folk, olika delar av Europa, de nordiska länderna. Det blev en tjock volym av seminarieföredragen. Jag har ett ex på engelska och ett översatt till estniska.

Jag åkte dit några gånger till, de vänliga kollegerna inbjöd till flera mindre möten. Staden blev på något sätt ändå främmande, det fanns inte mycket att se, allt var nerslitet, även universitetets huvudbyggnad. Jag minns en gammal domkyrka som var museum, ett observatorium och två suggestiva broar: Djävulsbron och Änglabron. Och jag tror vi besökte Krutkällaren som nu saluförs som världens högsta pub. Jag minns en medeltidskyrka som såg intressant men väldigt bräcklig ut.

Senare hörde jag rykten om hur staden förändrats. Både muntliga vittnesbörd och artiklar berättade om flotta hotell och intressanta krogar och nu senast ett nationalmuseum som är i absoluta frontlinjen när det gäller ny utställningsteknik och -ideologi.

Så dit reste vi, dottern och jag. Landade en stjärnklar beckmörk  kväll på det lilla flygfältet. Bodde på stans lyxigaste hotell, Antonius. Vårt rum hade utsikt mot universitets huvudbyggnad, nu i praktfull skrud. Vinbarer, cocktailklubbar, innovativa restauranger med mat tillhörig de absoluta topptrenderna just nu kantade alla gator i det lilla gamla centrumet.

Jaanikirk – den söndriga medeltida tegelkyrkan var upputsad med de tusen fascinerande terrakottaansiktena på rad. Universitetsmuseet i den gamla domkyrkoruinen hade också passat yngre resenärer mycket bra,  här kunde man experimentera i ”den galna vetenskaparens kammare”.

Klockspelet i det docksöta rådhuset markerar var tredje timme, en prunkande botanisk trädgård finns det och Eesti Rahva Muuseum svämmar över av historier om forntid och nutid.

Ett stort shoppingdistrikt med alla internationella märken – många vi inte har i Finland. Internationellt och samtidigt mycket estniskt.

När vi går ut lördag kväll är en stor del av rådhustorget täckt av små gravljus – ett hav av flammande lågor. 68 år sedan skedde de stora deportationerna till Sibirien – bara några år före min födelse. På nationalmuseet förtäljs via personliga minnesberättelser och väl valda föremål historian om ett folk som prövats hårt men aldrig gav upp.

Att resa är nödvändigt, för att förstå och minnas – både de stora händelseförloppen – och det egna lilla livets milstolpar.

Till sist ett konkret tips: flyga till Tartu tog bara trekvart – och en taxibuss förde var och en till sin destinationsort i centrum för en femma per person.  Slog definitivt de långa bussresorna jag företog på 90-talet.

Den grymma turbulensen vid landningen i Helsingfors var resans enda minus. Men det har nu med väderlek och personlig flygskräck att göra, det!

Reshelg igen

Det ligger två högar på golvet i sovrummet, en makens, en min. Vi ska båda resa bort över weekenden, maken har en konferens i Bryssel, dottern och jag ska till Tartu, Estland, mammornas vår-resa som vi kallar traditionen.

Makens flyg avgår sju på morgonen, vårt nio på kvällen.

Som vanligt hängde en strejk över reseplanerna, men den avblåstes. Som vanligt har det varit terrordåd i dagarna, i London och Antwerpen denna gång. Ifjol var det Bryssel och Berlin. Och Paris och Istanbul därförinnan. 

Det är inte roliga tankar dessa nyheter väcker.

I Bryssel väntas 15 grader och sol. I Tartu är det inte mycket på plussidan och en snöflinga pryder lördagens väderrapport. Kvistigt med packningen, det är varken vår än eller riktigt vinter mera, känns det. 

Jag tänker resa med en väldigt liten blommig ryggsäck, har minimal packning. Jag fyller de pyttesmå reseförpackningarna med krämer och vätskor och pressar in det hela i minigrip-påsen. Bockar av listan. Maken har  många olika mediciner och en cortisonspruta i sin packning. Jag har bara ögontrycksdropparna. 

Det blir rumba på fältet igen och dessutom meddelades redan nu att vårt flyg är överbokat. 

Vad är det som gör att man släpar iväg sig gång på gång fast det ovanstående ju sannerligen inte låter upplyftande? 

Upplevelserna, att se nytt, eller att återkomma. 

Det är länge sen jag var i Tartu –  tidigt 90-tal – och jag har förstått att staden är helt förvandlad. Jag måste få se själv. 

Jag besökte faktiskt staden tre gånger då – i traditionsvetenskapliga ärenden. Allt är späckat av minnen – av händelser, historier, replikskiften – och människor som inte mera finns i min närhet. Som gått över  tidens gräns – eller vars vänskap slocknat. 

Det ska bli oerhört spännande. Se hur det är nu där jag en gång gått. 

Ett kvartssekel sedan.