Centrum i ett gånget liv

Denna höst är rekordartad för mig när det gäller att framträda på olika ställen. Sju föredragstillfällen och prat på mässor, bokkalas och seminarier är inprickade hittills. Det är ordspråken förstås, men också annat, lokaltradition.

Plötsligt finner jag mig vara bokad till tre platser som har stark anknytning till min forna tillvaro som kårbölebo, bosatt i förorten i norra Helsingfors. Tre år sedan vi flyttade därifrån, sen dess har jag knappt haft någon kontakt med trakten. 

Vi flyttade ju för att det mesta runnit ut, engagemang, kontakter, äldre släktingars boende där. Dessutom hade familjens centrum och fokus förflyttats till sydvästligaste Esbo.

Nu har jag två dagar i rad i föredragsuppdrag besökt mina gamla hemknutar. I går talade jag om sägnerna i Helsinge som tittgluggar mot det förgångna, i dag stod jag i talarstolen i Munkshöjdens kyrkas församlingssal och berättade om ordspråk.

Och med ens  var jag tillbaka i allt som timat i mitt förgångna liv. I publiken satt många personer som blivit boende kvar, människor jag haft en hel del att göra med förr, men inte sett på flera år nu: Gunnar och Stina och Siv och Bobi, Gun-Britt och Helena och Bengt och Solveig och …. 

När jag steg in i församlingssalen i dag stockade det sig i halsen. Så många minnen drabbade mig på samma gång. Kyrkkaffen och församlingsval och körövningar, vänner som inte mera sitter i de jordiska församlingssalarna. Allt, allt kom i mitt sinne på en gång. 

Men jag ställde mig i podiet och satte igång – glad att både i går och i dag ha en intresserad, nyfiken publik. 

Det blev goda vibrationer av det hela, i alla fall, om än med några stråk av vemod. 

Som tredje anhalt ska jag ännu i höst tala i ”Drängstugan” som är belägen bredvid träskolan där både maken och dottern varit elever. Det blir också en märklig upplevelse, så många examensdagar och Hem och skola-möten som man genomfört i den skolmiljön. Jag anar mig till att ett antal bekanta sitter också i den publiken. 

Mitt hjärta bultar åter av alltför stor dos gamla minnen på en gång. 

Och jag  inser att en del av mig aldrig flyttade bort, trots att mitt centrum nu är beläget annanstans. 


Här står jag i centrum av trädgårdslabyrinten på Milavida. Tryggt inpackad i det gröna, bara lite vilsegången.

Annonser

Solkiga rutor

Första gången i livet planerar maken och jag använda oss av professionell städhjälp. Allt flera vänner talar om glädjen att vandra in i ett genomputsat, fräscht hem. Avdragbar är kostnaden också.

Först ska vi boka fönstertvättare. Husets fasad spolades häromveckan – borta är det gröna algtäcket norra sidan regelbundet beläggs av – men med följden att alla ytterrutor nu är prickiga och solkiga och eländiga att beskåda. När man som vi bor i våning 5,5 är det otäckt att på gamla dar sträcka sig ut mot djupet. Riktigt rena blir inte rutorna med våra konster heller.

Så vi tänkte försöka beställa tvättare, men det är inte så lätt att hitta till rätt tvätt s.a.s. Ovan som man är. 

Det mesta övriga klarar vi väl av i ett litet tvågamylers hushåll – men skåpytorna i köket på hög höjd är också ett problem. Genomflottiga efter år av kockande i bottenetaget – och som sagt – högt uppe – högre än vår köksstege når. Gamyler ska inte vingla omkring oförsiktigt. Man påmindes om detta med nyheten om Magdalena Ribbings frånfälle – till följd av en olycka i hemmet.

Vi ska varken överskatta eller underskatta oss i denna ålder, och knixen är att uppfatta var gränsen går.

I dag var det för övrigt roligt att komma hem från jobbet. Jag möttes i dörren av T och S, stora kramar och massor att berätta. Båda tycktes ha växt på längden igen – fast det inte var många dagar sen vi sågs.

Det doftade korv och pommes frites i hela huset och efter att precis allt blivit uppätet (”det var god fisk i skolan, mommo, men den hade så mycket ben att matrasten tog slut innan vi ätit oss mätta”) gav vi oss av på torsdagens hobbyrunda. Först ska T lämnas av vid Street Dancen och en halv timme senare S vid scouterna. Vi hann handla lite på Stora Äpplet mittemellan aktiviteterna, sen var det upphämtning omvända rundan. 

För mommo och mofa är de här vardagliga rutinerna en chans att hålla sig a jour – både med flickornas liv – och hela den aktuella barn- och ungdomskulturen. 

Månne Kirkaslasi (Klara glas) är en bra fönstertvättfirma? Dem tänkte vi försöka med först. Eller har nån ett annat bra förslag på firma i Esbo-trakten?

För så här kan vi ju inte ha det: se nedan!

 

Oktober! Lite närmare evigheten.

Ottobre meddelar vår italienska väggalmanacka med en målning av Domenchino. Ja! Passar bra. Tvåhundraåttinånting dagar arbete kvar – jag räknar ju ner till pensionen – att komma under 300 var en milstolpe.

Jag räknar och kalkylerar – mot vad? Pensioneringen – pensionslivet – döden – evigheten?

Dessa dagar vet jag inte riktigt själv. Jag har nån sorts kris på gång vad gäller min livsåskådning. Allt oftare stupar jag på formuleringar vad gäller döden. ”Vila i frid”, tycks vara en favorit på tal om dödsfall nuförtiden – fast döden inträffat oförhappandes och den som gick över tiden troligen varken var sugen på  vila eller frid ännu.

Sen tron på evigheten. Varför har tanken på det eviga livet blivit svår för mig? Många som mist närstående  talar  t.ex. om att ”mamma nu äntligen fick komma till pappa”, för evig gemensam tillvaro. Som en tröst, något att se fram emot.

Jag är ju kristen, med kristna funderingar och kalkyleringar. Varför har jag nu när den sista vilan nalkas börjat grunna och grubbla kring  detta? Varför är scenariorna kring tillvaron efter döden svåra att ta till sig? Varför funderar jag ibland att det nästan vore skönare att bara slockna ut, att försvinna, som helt andra religioner än min egen talar om.

Man talar om döden – men egentligen säger man inte allt man tänker. Man kanske säger och formulerar vad man önskar eller har lärts att hoppas på.

Detta är högre  filososofin, saker man inget vet om. Och ju egentligen inte ska bekymra sig om.

I går kväll deltog jag i fysikersamfundets Pecha-Kucha kväll där teman med startsmällen och slutexplosionen berördes – vid sidan om mycket annat. 

Mot mångas tänkande ser jag ingen logik i att denna komplexa och superunderliga världsordning kunde vara slumpmässigt tillkommen – jag förlitar mig fortfarande på en skapares idéer och lösningar. 

Men ju äldre jag blir, desto mera tycks jag grubbla. När den återstående tiden är konkret ändlig väcks frågorna.

Egentligen borde jag ju bara fundera på hur de återstående dagarna ska spenderas. I dag blev det mikaeligudstjänst för stora och små i domkyrkan och makens goda middag här hemma. Men borde jag planera något viktigt och epokgörande, något allmännyttigt om jag har lyckan att nå pensionsåldern?

Jag har hursomhelst börjat titta på gamla foton, både av mina kära bortgångna och mig själv. Söker nycklar in i mitt väsen, på något sätt. Nedan Carola 1956 ca och Carola ca 60 år senare. Jaa, Carola. Vad blev det – och vad ska det ännu bli?

Rakel med ”ch”

Det var mammas födelsedag i går. 21.9 skulle hon ha fyllt 93 år. Hon blev bara 73. Jag var alltså  43 när hon dog. Jag kan inte visualisera mig själv i den åldern. Men jag minns hur mamma var. Sliten av otaliga sjukdomar, ut och in på sjukhus, odefinierade feldiagnosticerade krämpor. Till sist ett vårdfel vid en provtagning. Ett telefonsamtal från Mejlans sjukhus klockan 4 en iskall januarinatt meddelade att det var slut. På lidandet, men också på möjligheterna.

Mamma var sina sista år en bitter kvinna. Livet hade inte blivit som hon önskat. Och jag får tillstå att alla sjukorna inte gjorde det så lätt att kasta sig ut i nya chanser eller orka med nya relationer. Det ser jag nu.

Men vad mer ser jag? Det är jag som blev med alla fotoalbumen, dem vi bläddrade i vid varje besök hos mommo i Tavastehus. En hel del foton finns bevarade, foton från tider före sjukdomarna, före den nerbrytande tiden som hemmafru.

Här träffar vi den piffiga Ekenäs-Tavastehusbönan som gav sitt bibliska förnamn en internationell touch, Rachel heter hon redan i fototexterna från 40-talet. Jag frågade henne aldrig om namnbytet. Varför gjorde jag inte det?

Rachel var modemedveten, så gott det gick under kriget. Hon älskade bio, att njuta med veckotidningar och leverpastejsmörgåsar vid lördagens önskekonsert. Hon var ointresserad av skolgång och ratade morfars önskemål om vita mössan för sina flickor. Rachel jobbade på rikstelefonen, ja hon jobbade annanstans också för hon kunde ju fungera som tolk svenska – finska. Ett omhuldat foto har texten ”Presidenten och jag” – det är taget på nån mässa. Rachel är smärt, snygg, hon inväntar ”presidentens” handslag. Urho Kekkonen var nog utrikesminister då, har jag räknat ut, detta måste ha tagits något år  före min födsel 1954. 
Sen blev det giftermål, och jag har aldrig i mitt liv riktigt fått lur på mina föräldrars relation. Det ska väl barn inte ha heller. Men det var inte någon alltigenom lycklig kärlek. Minnet brinner till i mig av hur far alltid när de grälade kallade mor ”Rasjell”, i nån sorts hånfull parodi på hennes internationaliserade namn. Hur det var ett oväderstecken.
Rachel kom dock ett stycke vidare efter de 17 åren i köksburen. Hon jobbade fram till nästan 62 som telefonväxel på Scan Auto, sen blev det pension. Lite för tidigt, tror jag hon tyckte. Men avtackningen var ståtlig, hela kontoret på plats, fina presenter, kramar, rosor, tal, fest. Jag har ett halvt album bilder av det. 

11 år hade hon kvar. Hann inte se barnbarnen bli studenter, inte se barnbarnsbarnen. Hann aldrig resa och meditera på Valamo som hon vagt fantiserat om. Hon var dålig på att förverkliga drömmar. Men det var ju sjukdomarna, alltid de i vägen. 
Nuförtiden fokuserar jag på alla ljusa minnen. Av en kvinna som kunde skratta åt sig själv – ja lite obarmhärtigt självkritiskt nästan. Som kunde ha roligt, som älskade att shoppa (åttatimmarspass på Stockmanns varuhus). Som älskade barnbarnen hängivet. Och som alltid intresserat lyssnade när glädje och sorg drabbade mig. När den telefonlinjen stängdes av försvann ett engagemang i mitt liv som inte kunde ersättas.

När mor Rachel skulle jordfästas hade vi begravningssamtal med kyrkoherde Stiga. När jag skulle beskriva henne kom jag ihåg en lite överraskande sak: hon älskade jazz. Rakel med ”ch” gillade tongångar hennes dotter alltid varit främmande för.

”Ska vi jazza till begravningsmusiken lite”, tyckte kyrkoherde Stiga. ”Om vi ber kantor Olav spela Duke Ellington”? 

Det var ett sånt där påhitt änglarna klappade i händerna åt. Speciellt den nyaste, Rakel med ”ch”. 

Mommo i tiden

Det var en stor artikel om motvilliga mor- och farföräldrar i dagens finska hufvudstadsdrake. Man hade bett folk lägga ut texten om negativa känslor över att ha drabbats av barnbarn. Att ha ålagts förhoppningar om barnvaktning och  engagemang i de smås vardag. 

Den kvinna som berättade konstaterade att livets efterrätt inte smakade. Man var ju själv ännu ung, i arbetslivet, man ville prioritera sig själv och uppfattade att oskäliga krav per automatik ställs på den som plötsligt erhållit en roll som inte känns egen – släktens äldsta, en person utan egna intressen och preferenser, ja, en barnpiga kort och gott. Man vill inte kallas mommo, det hör ihop med en annan generation. Man har skött barn så det räcker. Ja – och många har ju därtill en ännu äldre generation att ta hand om. I kläm är man mellan krafter som sliter en hit och dit. Och då sparkar man bakut.

Det blev en väldig reaktion ren igår när artikeln lades ut på webben. Kommentarerna rasslade in. Det var ord och inga visor – och den intervjuade fick både medhåll och raseri över sig. Men de flesta tyckte att situationen i artikeln beskrevs alltför tillspetsat, nog kan man vara mormor på många olika sätt.

Vi har en ganska liten släkt och familj, men jag har själv alltid haft den sydländska storfamiljen som ideal. Ja den stora familjen som hjälps åt och bär varandra genom tillvaron finns förstås på många håll i världen. Jag har aldrig tänkt på mig och mitt i kontrast till familjens behov och livssituationer. 

När jag var liten vistades jag mycket hos min mormor och moster var som en extramamma för mig i alla sina dagar. När dottern var liten hängde hon mycket hos sin mormor, hennes bild av min (besvärliga) mamma är mycket mer ljus och nyanserad. Hon har en rad historier om vad de hittade på tillsammans. 

När syskonbarnen, våra gudbarn,  var små gjorde maken och jag rätt mycket roligt med dem på skolloven då föräldrarna jobbade men lärar-gudfar var fri och ledig han med. Och nu har barnbarnen en naturlig hemvist  hos oss, vi reser mycket tillsammans och har också vi en massa privat skoj för oss. 

Inte är detta bort från något i mitt liv – men nog hade min tillvaro varit betydligt futtigare utan dessa nära och kära. Jag har alltid avskytt att dela upp generationerna och tycker t.ex det är motbjudande att bo på hotell som utestänger barn. Ett mausoleum blir ett sådant boende, det har jag konstaterat förr. 

Häromdagen hade man i T:s skola diskuterat Tjernobyl-olyckan. ”Fråga din mommo hur hon upplevde det, hon var ju med”, hade lärarinnan sagt. Det gjorde T. Inte var det mycket jag kunde erinra mig.

Men en liten lucka bakåt i historien kunde jag öppna. Liksom T och S ständigt öppnar små luckor in i framtiden för mig.

Visst är det bra att vi har varandra!

Ovan fyller moffa Oskar 70 år. Mommo Hilda vid hans sida är min rollmodell. Generös och trygg. Mamma sitter lite i bakgrunden bakom lillasyster och mitt i bilden ser vi familjens klippa, min moster och gudmor. En rollmodell också hon. Fyraåriga jag sitter och skroderar i gungstolen.

Fortfarande överlopps

Fin weekend med barnbarnen fick pausas på söndag morgon – mommo var tingad till kyrkvärd. Det var stor konfirmationsgudstjänst och vi for iväg i god tid. Lite misstanke väckte att rätt många namn var inskrivna på kyrkvärdslistan. Men det finns ju ett antal uppgifter att sköta också, tänkte jag och gav mig iväg i gott mod. 

Barnbarnen och mofa slängde av mig vid kyrkan och gav sig hem tillbaka. Det var mycket folk på kyrkbacken, folk kommer tydligen vääldigt tidigt till konfirmationer, ja, det kan ju bli trångt om saligheten. 

Det visade sig att jag i likhet med de fåvitska oförberedda jungfrurna hade räknat fel, det fanns nämligen ingen plats för mig på festen. Det stod redan dubbla kyrkvärdar vid båda ingångarna. Jag fick snart veta att jag kom försent, min insats behövdes inte, allt såg ut att klara sig.

Jamen, då tror jag att jag går hem, sa jag och smög ut via sidoingången. Ringde efter maken som vände bilen och plockade upp mig.

Ska jag blogga om detta igen, tänkte jag, en koll visade att jag gjort det en gång tidigare för ett och ett halvt år sedan. Jo, jag ska. 

Fortfarande kämpar jag alltså för min plats i lekmannamedarbetarskaran.

Fortfarande är jag den fåvitska mommon som kommer fel tid och gör fel och inte förstår systemen. Som inte har koll på oljan i lyktan – bibelläsarna vet vad jag talar om.

Fortfarande är jag överlopps och porten till festen stängs framför näsan på mig. 

Det har utlovats ändring i kutymen att hålla planeringsmötena för gudstjänstturerna under en tidpunkt då människor i förvärvslivet kan delta. Möten där jag kunde få reda på när man ska vara på plats t.e.x. Möten där nya människor kunde få reda på hur man gör och hur församlingens sed är. 

Tror du verkligen att du kommer att få en plats i det kyrkvärdssystemet, frågade mig olika personer när jag glad berättade om mitt initiativ att komma med i konkret församlingsarbete igen.

Nu har tvivlet tagit över, jag ger upp! Men ställer gärna upp som resurs på annat sätt om nån vill ha mig med. 

Det var förresten lika bra att jag åkte hem till barnbarnen igen. Medan mofa och T åkte efter hamburgare fick S och jag oss en trevlig stund med flera olika sällskapsspel. En sån där stund som änglarna klappar händer åt. 

En liten gudstjänst på sitt sätt, det också! 

Fredag igen

Dom drar iväg, veckorna. Det känns knarrigt varje måndag, men vips är det torsdag kväll igen.

Vi har veckohandlat, tvättmaskinen har snurrat. I morgon måste jag svabba golvet för barnbarnen ska övernatta i helgen. Sova på madrasser. Jag har inhandlat ostsemlor och en pack med många småboxar cornflakes av olika slag. Lördagsmyset går vi och köper tillsammans. 

Flickorna är så stora nu, T sover redan rätt länge på morgnarna. Ännu kommer dom gärna på sleepover till mommen och mofa. Vi har inga planer alls. Vi ser vad vi hittar på, det ska regna. Det är skönt att kura inomhus. Bara vara.

Igår var ett riktigt skolexempel på hur mångskiftande – läs tilltrasslade – mina arbetsdagar kan vara. Började med vanliga morgonrutinen: länka ämnesord i ordspråksdatabasen. Fortsatte med att skriva version tre av kapitlet om  kryckdans och lysningskalas i den planerade festboken. Satt en timme i kundjouren, upp på två timmar personalmöte, ner igen på mera jour – nu blev det knog för en forskare skulle ha en hel del printar. Och printerkontakten trasslade eller var det arkivarien? Inget annat blev gjort under det jourpasset i alla fall.

Och sen byte till rumsjour, försökte tota ihop några föredrag som ska hållas rätt snart. Och när klockan slog sex och jouren stänger pilade jag iväg i spårvagnen till direktsändning i kvällsradion. Ring in om ordspråk – och ringde in gjorde folk! Halvannan timme gick i ett huj, sen sniglade spårvagnen in till centrum igen.

Klockan var en hel del när jag steg av bussen i Sökö. 

Och då fick jag mig lite vin och en snackis med kära maken. 

Och vips är det då torsdag kväll igen och helgkänning. Maken ska på middag med kollegerna imorgon så jag ska bjuda mig på räkmackor och nåt romantiskt på Netflix. 

Efter att jag länkat ordspråk, skrivit  om polterabendfirande och svabbat hemgolvet. 


Balkongen har fått lite vinterprydnader redan, men pelargonerna prunkar ännu väldeliga! 

En nåderik dag

Snart övergår allt till vardag igen, men en liten blogg ska jag klämma ur mig om mina arbetsresultatsmässigt mest lyckade dagar någonsin. Det är ju alltid så när man arbetar med böcker – ja alltid och alltid, men jag har ju gett ut dryga tiotalet själv eller tillsammans med kolleger – att man sitter i bubblan och när jobbet är klart stiger man ut och blinkar yrt mot solen.

Oftast händer ingenting. Ens bok går spårlöst förbi, recenseras aldrig, presenteras aldrig nånstans, kommenteras inte. Med tiden märker man – ibland – att den varit till nytta för nån, att den fyllt en funktion. 

Sen finns alternativet att någon kastar sig över bok och författare med storsläggan. Filar på elakheter – och kan  få oerhört mycket spaltutrymme för sin vendetta. 

De här alternativen har varit min lott. 

Tills förra veckan när min bok om finlandssvenska ordspråk kom ut.

Int kommer jag så ofta, men då kommer jag så tusen jävlar, sa käringen, snubbla på kyrktröskeln. Som dom säger i Sjundeå.

Cower girl på hufvudstadsdraken, bra intervju i bladet. Stor sida i gamla hufvudstadens dagstidning. Radio, beställda föredrag. Och en liten stund hade jag gått förbi höstens stora författare Kjell Westö på Adlibris Toplista. Hängde sturskt efter YouTube-kungen Jockiboi och Jan Guillou!

En riktig releasefest hölls på arbetsplatsen. Till allt detta hör att dotterns bokutgivningsprocess går parallellt. Med alla sina recensionsdagar och ett kolossalt program med framträdanden och bokmässor och releasefest – samma dag som min, faktiskt. 

Vi är bewildered båda två. Speciellt jag som är så ovan vid att det kan gå bra!

Roligt är att folk omkring mig varit så snälla och glada och gratulerande.

Och topproligt att få lite post utifrån de små kretsarna också. I går plingade det in ett mail av Ernst i Åboland. Han ville berätta historian om ett av ordspråken i boken. Ett av de lite fula som nämnts i tidningsintervjun. 

Fantastiskt! Just därför ville jag ju ge ut den! För att folk skulle känna igen, minnas mer och sända in sin kunskap till Litteratursällskapets arkiv! 

Nåderika dagar, i sanning! 

Förlovningsdagen

I morgon firar vi igen, jag måste riktigt kolla i ringen – jodå det är vår förlovningsdag. 30.8 1974 står det. 

43 år sedan. Jag nyss fyllda 20, maken nyss fyllda 19. Nybakade studenter, två och en halv månad sedan hade vi sett varann första gången på studentbalen.  Någon vecka  sedan hade vi båda kunnat konstatera att vi hade kommit in vid  Helsinfors universitet. En på kemi, en på konsthistoria. Inte medicin och juridik som planerat, men vi var inne. Hade nånstans att ta vägen när terminen började.

Det finns så oändligt få foton från den tiden. Bara några bilder från våra första tider tillsammans, från de första resorna. Tänk vilken kontrast till nu när det bara sprätter omkring selfies över högt och lågt. 

Så man kan inte fästa minnena i bilder, de finns lagrade i filmsnuttar i huvudet, i repliker, i brottstycken  från telefonsamtal.

Efteråt kan jag ju inte förstå att vi skulle till att förlova oss med ring och allt efter så kort bekantskap. Det var nog resans förtjänst – den korta turen vi tog tillsammans till Stockholm efter att sommarjobbet var avslutat. 

Vi satt i däckstolar på Sverigebåten och hade kaffetermos och bullar med oss som vägkost. Inget par har vandrat mer än vi gjorde de korta dagarna i Stockholm. Jag minns att vi hade köpt likadana bruna gummitossor och vi fullständigt studsade omkring Stockholm kors och tvärs. Inte ett museum blev obeskådat, inte en park ovandrad. 

Vi köpte sötsurlimpa och smör till hotellet och drack vatten, hassade på nån enstaka läsk. 

Föräldrarna tyckte förlovningen var onödig, en nyck och ett påfund. Snart skulle vi ju gå vidare i världen, möta nya människor, välja och tänka oss för.

Men så blev det att här vandrar vi fortfarande sida vid sida i skepnad av mommen och mofa, lite mindre studsiga, tyngre och långsammare och med hundratals gemensamma gångna mil bakom oss. 

De som reser bra ihop lever bra ihop. 

För vad är livet annat än en i bästa fall mycket lång resa. I lust och nöd – och emellanåt med borttappat bagage och genomblöta gummitossor.

Resor och lite annat

Huh. Det har inte varit nån bra nyhetsvecka igen. Barcelona. Åbo. Jordbävning i Italien. Ett gruvligt mord i Danmark. Bara jobbiga saker, med dystra efterspel.

Man har själv gått på Ramblan och torgen i Åbo är ju hemknutar. Och alla ställen där det jordbävat i Europa på sistone är också bekanta platser. 

Morden börjar å sin sida vara värre i verkligheten än vad man kan uppleva i fiktiv form. Ja och så var det ju den där vansinneskörningen i Helsingfors centrum. Också. 

Har det varit såhär mycket på en gång förr? En dålig tid just nu. Med katastrofala politiker som gör galna beslut med fasansfulla – eller åtminstone mycket obekväma – globala följder. 

Det är klart – allt når en ju ögonblickligen i dessa dagar – det plingar i telefonen och varje detalj breder ut sig. Minut efter minut, månad efter månad. 

Så vi ändrar fokus. Lyfter fram de glansiga bilderna ur den egna vardagen. 

T och jag fixade till årets Ifolor-album nyss, det damp ner i postlådan några dar sen. T är en fena på att experimentera med bilduppslagen, välja roliga bakgrunder, matcha motiv med färger i bildramarna. Med väldig fart väljer hon bilder, komponerar helheter, yxar till talande texter. S gästspelade på några uppslag, men hon har inte samma geist för albumsmakeriet.

I år är det London, Pesaro, Paris och Tallinn bl.a som gäller. Det är sommarteater och pizza och födelsedagstårtor och massor av glass och granna drinkar. Blåskimrande simbassänger, prunkande trädgårdar, slott och museer och mysiga djurvänner. 

”Resor och lite annat” döper T vårt album. Solsidan av det gångna året, får man säga. 

Vi skrattade mycket när vi gjorde albumet. Och skrattar ännu mera när vi bläddrar i den färdiga produkten. 

Tänk att vi fick uppleva allt detta 2016!