Så har det blivit Kvinnodag igen. För ett år sedan tycks jag ha skrivit om min mormorsmor Eva. Den bloggen skrevs i en helt annan värld än nu.
När jag var liten dominerade tre starka kvinnor mitt liv, mamma Rachel, moster Eva och mommo Hilda. Männen i familjen hade dött eller inlett andra liv. En av dem, han som aldrig officiellt hann inträda i familjen hade stupat.
I Tavastehus, i mommos och mosters hem fanns en hel hög fotoalbum. Jag bläddrade vid varje besök fascinerad igenom dem. Det var utfärder och konfirmationer och foton från morfars arbetsplatser, det var en massa ateljefotografier av släkten i olika kombinationer. Och så var det bilder från kriget.
Små svartvita bilder från fronten, foton från fältfärder på skidor och kvällar i ”kämpän” med schack och dragspel. Några månader efter att bilderna togs steg han som skulle bli min morbror på en mina.
Dystra minnen! Men kriget – det var över och förgånget. Det var lilla jag absolut övertygad om. Det var några kantstötta foton i ett gammalt album och årliga besök vid hjältegraven på Sandudd.
Och så kom 2022. Och det är tillbaka.
Nu ser man allt från mormorsperspektivet. Och förstår att ingenting i denna värld är att lita på.
Utom tryggheten i familjen, den som kvinnogemenskapen i Tavstehus erbjöd mig hela barndomen och ungdomen.
Häromveckan gjorde maken och jag något vi inte gjort på länge i dessa pandemitider – vi mötte resenärer på tågperrongen. Barnbarnen hade gästat släkten i Vasa under sportlovet och dottern hade varit på jobbuppdrag i Åbo.
Jag greps så starkt av den där känslan jag minns från barndomens tågresor – när tåget närmade sig, när man började titta efter moster som osvikligt spanande inväntade våra besök. När man såg hennes ansikte lysa upp – där kommer dom – de mina!
Nu var det jag som spanade och fick sucka av lättnad – resan gick bra, de mina är hemma.
Allt i dag får dock en dunkel ton – framför mig ser jag passagerarhorderna välla ut ur Allegro-tågen på Helsingfors station. Dessa resenärer är inte hemma, de är inte framme, de möts sällan av en trygg famn.
Allt i denna sak tyckes redan ha formulerats i välfyllda tidningsnummer och proppade sociala medier. Alla frågor har redan ställts – i stor samstämmighet, dessutom.
Måste de svartvita fotografierna i världens fotoalbum faktiskt få en aktualitet igen?
