Vi träffas på perrongen

Så har det blivit Kvinnodag igen. För ett år sedan tycks jag ha skrivit om min mormorsmor Eva. Den bloggen skrevs i en helt annan värld än nu.

När jag var liten dominerade tre starka kvinnor mitt liv, mamma Rachel, moster Eva och mommo Hilda. Männen i familjen hade dött eller inlett andra liv. En av dem, han som aldrig officiellt hann inträda i familjen hade stupat.

I Tavastehus, i mommos och mosters hem fanns en hel hög fotoalbum. Jag bläddrade vid varje besök fascinerad igenom dem. Det var utfärder och konfirmationer och foton från morfars arbetsplatser, det var en massa ateljefotografier av släkten i olika kombinationer. Och så var det bilder från kriget.

Små svartvita bilder från fronten, foton från fältfärder på skidor och kvällar i ”kämpän” med schack och dragspel. Några månader efter att bilderna togs steg han som skulle bli min morbror på en mina.

Dystra minnen! Men kriget – det var över och förgånget. Det var lilla jag absolut övertygad om. Det var några kantstötta foton i ett gammalt album och årliga besök vid hjältegraven på Sandudd.

Och så kom 2022. Och det är tillbaka.

Nu ser man allt från mormorsperspektivet. Och förstår att ingenting i denna värld är att lita på.

Utom tryggheten i familjen, den som kvinnogemenskapen i Tavstehus erbjöd mig hela barndomen och ungdomen.

Häromveckan gjorde maken och jag något vi inte gjort på länge i dessa pandemitider – vi mötte resenärer på tågperrongen. Barnbarnen hade gästat släkten i Vasa under sportlovet och dottern hade varit på jobbuppdrag i Åbo.

Jag greps så starkt av den där känslan jag minns från barndomens tågresor – när tåget närmade sig, när man började titta efter moster som osvikligt spanande inväntade våra besök. När man såg hennes ansikte lysa upp – där kommer dom – de mina!

Nu var det jag som spanade och fick sucka av lättnad – resan gick bra, de mina är hemma.

Allt i dag får dock en dunkel ton – framför mig ser jag passagerarhorderna välla ut ur Allegro-tågen på Helsingfors station. Dessa resenärer är inte hemma, de är inte framme, de möts sällan av en trygg famn.

Allt i denna sak tyckes redan ha formulerats i välfyllda tidningsnummer och proppade sociala medier. Alla frågor har redan ställts – i stor samstämmighet, dessutom.

Måste de svartvita fotografierna i världens fotoalbum faktiskt få en aktualitet igen?

Familjen Löfström någongång i slutet av 1940-talet. Mamma till höger, moster till vänster. En stark kvartett.

Så var det dags

Dags för vad? Corona på Sökögränden, minsann.

Efter viss hängighet fattade jag i förrgår beslutet att framskjuta både tandläkarbesöket och ögonundersökningen – och tog på dotterns inrådan ett corona-salivtest.

Den avgörande röda randen lyste klar. Liksom en rand i makens test också, dock svagare. Han har redan ett tag haft hosta och olika besvär. Så han är väl lite före. I dag visade hans hälsomätande Oura-ring att han är vid god vigör.

Jag håller mig i karantän hela veckan och ska testa på nytt på fredag.

Har från olika håll hört om liknande fall nu i coronans antagligen senare skeden. Man är trippelvaccinerad, man bär ständigt munskydd och lyder alla regler, det enda man rört sig bland folk är på några glest befolkade museer.

Men omikron, den tycks kunna smyga sig in. Jag hade i krigsnyheternas dominans ren hunnit glömma pandemin lite.

Hittills har jag mina ”vanliga” flunssasymptom, som jag minns dem från förra gången man hade förkylning, typ hösten 2019 – ingen feber, skvalande näsa, allmän matthet, kanske en liten tyngd över bröstet.

Så jag har en tom vecka. För att inte Ukraina ska ta över helt ser jag på ”snälla” TV-serier: danska Sjuksköterskeinstitutet, Father Brown …

Nattsömnen och dess drömmar visar dock att allt inte är i ordning. I natt skulle jag disputera igen – denna gång på Stora finlandssvenska festboken, minsann.

Min handskrivna lectio var en enda röra, inga disputationskläder hade jag, opponenten var dold bakom en vägg och i föreläsningssalen rådde fullkomligt kaos.

Det var skönt att få stiga upp och inta sitt morgonkaffe. Med nyheter från Ukraina där läget är lika oförutsägbart som under min nattliga disputation.

Läser i FB-minnena att jag tidigare år just 2 mars hört koltrasten sjunga i Sökö. Men kanske inte i år. Vi har fortfarande små alper av snö på parkeringsplatsen.

Men vi har kommit till mars. Alltid något.

Utsikt från en sjuksäng.

Blommar magnoliorna i Bayswater?

FB-minnena duggar tätt i dessa sportlovstider. När allt var som vanligt gjordes denna tid vanligen resor någonstans, ofta i sällskap med dottern och barnbarnen. London, Berlin, städer där våren kommit längre och gatorna var snöfria.

För två år sedan firades bokrelease för Stora finlandssvenska festboken, påminner FB. Kafferep för hela slanten, glada möten, god mat, fest och fart.

Sen blev det stopp. Som vi alla vet.

Detta sportlov var tänkt att firas på Kanarieöarna, ja redan höstlovet, egentligen. Men både pandemiläget, arbetsomständigheter och nu hälsoskäl framsköt resan som slutligen avbokades helt.

Häromveckan berördes jag av ett inlägg i FB – ja var annars. Kvinnor, betydligt yngre än jag listade vad de helst av allt skulle göra just nu. Det var enkla saker – simma, promenera, läsa, sticka, se på TV.

Det slog mig att deras drömmar är min pensionärsvardag. Jag kan läsa och promenera, bara sitta och stirra ut i luften eller beta av serier på Netflix hela dagarna om jag så önskar.

Så varför är jag inte glad?

Som jag redan antydde i förra veckans inlägg har jag låtit oron och bekymren och planlösheten ta över. Jag har slutat drömma och fantisera. Som dottern sa häromdagen talar jag om mig själv som en mycket äldre kvinna än jag är. Min självbild har förvridits.

Så kan det inte fortsätta. Så när dottern sökte fram lämpliga svenskspråkiga samtalsterapeuter bokade jag tid.

Först ska de fysiska åkommorna undersökas, sen blir det dags för knoppen.

Kanske jag omsider börjar längta och drömma igen. T.ex. om att se magnoliorna blomma i Bayswater.

Sex år sedan nu, på en liten gata norr om Kensington Gardens.

Att halka sig fram

Det är livsfarliga isförhållanden på vår gård just nu. Och på lopptorgets gård och på Ikeas parkering och vid snabbköpet. Överallt där vi rör oss. Man tassar fram med centimeterlånga steg.

Inte blir det promenader på ett tag, det är klart. Maken hade hosta och feber i helgen så vi har hållit oss inne. Nästa vecka stundar olika läkarundersökningar i centrum. Man måste vara i skick. Tandläkaren sköt jag fram några veckor.

Det är bara glashala gator och vacklande hälsa i livet just nu, känns det som. Inga roliga planer, ja förutom att barnbarnen ska komma på UMK-afton om några veckor, det blir skoj.

Hemma har vi fått ordning, så när som på några gardin- och taveluppsättningar. Jag har kokat och bakat med nya spisen. Går omkring med trasan och sopskyffeln hela tiden, så småningom ska väl ett visst hemvant rådd och klott installera sig. Men ännu blänker ytorna.

Inget att göra just nu har jag, faktiskt, det måste bli ändring på det! Jag blir alldeles för fokuserad på tidens dåliga nyheter: den idiotiska, men livsfarliga situationen i Ukraina, hotande eldsvåda i en restaurang nära Nordiska museet, ett snötyngt ladugårdstak som rasade ner över hundra kossor – ja och den där ohängde Tindersvindlaren, förstås. En salig röra katastrofer. Därtill riktigt dystra personliga tillbud delade av FB-vänner, det är ju värst.

Vi får beta av det hela med den välbeprövade metoden ”blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Jag tror vi är många som i dessa tider känner av något som måste definieras som depression. Av olika allvarlighetsgrad och av mycket varierande orsaker.

Man är inte i balans och sig själv riktigt, har tappat bort sig på något sätt. Jag får ge mig själv små uppgifter för att dagen ska rulla framåt.

Nu ska du stryka gardiner, kommenderar jag nu. Och sen blir det snart dags att värma resterna av gårdagens söndagsmiddag.

Sen lite korsord och läsning och Netflix och godnatt.

Snart är vi genom jobbiga februari, snart blir det påsk och en dag ska det varda sommar.

Hang in there!

Målfärgsdoft i trappan, och hissen som skulle vara ur bruk i morgon var det överraskande redan i dag när vi återkom från butiksresan. Utan förvarning. Tur att vi inte storhandlade i vår ovetskap!

Från allhelgona till kyndelsmäss

Så lång blev vår hotellexil – 89 dagar. Nu sitter jag i nya köket och lyssnar ängsligt på tvättmaskinens framfart. Det är skrämmande med nya hushållsapparater, tekniken har förändrats en del sen vi köpte nytt senast. Vilket tvättprogram ska man välja?

Allt är på plats – i köket alltså, annars ligger högar lite varstans i huset. Jag levde i villfarelsen att det nya köket skulle vara betydligt rymligare än det gamla, men kattsvansen. Plötsligt stod jag där med massor av grejer som inte rymdes nånstans! Och jag som trott vi gallrat rätt duktigt före flytten! Dottern som hjälpte i arbetet löste problem efter problem – och snart hade vi också några välfyllda lådor till Röda korsets loppis.

Problemet är vanligt i huset, har vi hört vid diskussioner med grannarna. Att packa ihop gick bra, men att packa upp blev kaotiskt. Sakerna fick inte plats längre! Vi tappade ju också ett rymligt badrumsskåp i renoveringen vilket föranleder nya lösningar för placering av en massa saker.

Så har man levt igenom två rörsaneringar i sitt liv! Jag måste säga att varv två fick mig att känna en stor matthet, en medvetenhet om årens tyngd. Jag vinglar på stegar, jag blir trött fort, inspirationen tryter, jag kan inte fatta beslut, jag är inte i balans. Inte riktigt frisk heller.

Men när Gud ger vår och pandemin avtonar faller kanske allt på plats. Allt är ju fräscht och uppiffat.

Nu gäller det bara att få gumman i samma skick!

Utan det här gänget skulle det inte ha blivit nån ordning på återflytten!

Vardagens koreografi

Ingen flyttning hem, ty den på villovägar varande köksskivan sprack när den äntligen skulle levereras. Maken går ner till Hotel Matts reception och bokar fler övernattningar, nycklarna uppdateras. Jag kruxar in fler dagar i ”flytta hem- almanackan”.

Och dagarnas koreografi upprepar sig. Börjande från frukosten. Vi kollar in om något av våra favoritbord är ledigt. Vi riggar upp paddor och datorer. Jag hämtar två koppar kaffe, maken två glas äppeljuice. Vi tar för oss i den välbekanta buffen, öppnar dagstidningarna på nätet. Om en stund går en av oss och fyller på kaffekopparna.

Sällskapet i frukostrummet har under vår långa vistelse varierat. Just nu är det en grupp människor vars hus på Koronavägen (!) i Olars repareras. De hörs varje morgon dryfta sin utdragna situation. Så har vi söta familjen som på engelska och finska äter en livlig frukost varje morgon. Och surmulna äldre paret man har förstått i likhet med oss utstår rörsanering. Emellanåt tillrättavisar de varann buttert. Men för det mesta stirrar de tigande ut i luften.

På helgerna är det liv i luckan då folk utifrån lyxar till det med hotellfrukost. Då får man lite semesterkänsla. Men snart är vi tillbaka i vardagens lunk.

Snart har exilen dragit ut tre veckor över tiden. Vi fick just ett osäkert bud om att skivan kanske levereras i dag. Eller i morgon.

Det snöstormar. Och både gamla och nya krämpor sticker upp huvudet. Oro och osäkerhet hela vägen.

Koreografins rutiner bär. Skingrar tankarna. Men denna vår är tung.

Få se när ljusstakarna i frukostrummet tas bort? Tjugondag Knut körde inte julen ut helt från hotellet. Och inte Ekrems hem heller, som planerat var.

Längta hem

Här sitter vi fortfarande på exilhotellet. En viktig del av köksinredningen svävar nämligen omkring någonstans i Europa – mellan Spanien och Norge, hördes det.

Pandemibesvär – ingen vits att harma sig. Nog hade vi ju kunnat välja en annan produkt – men det är lätt att vara efterklok.

Bra har vi ju här på hotellet, men det kostar. Och tär på humöret också – man längtar hem, helt enkelt. Till de egna prylarna, till utsikten från balkongen. Till egen säng och alla böckerna.

Vad man däremot har lärt sig av detta exilboende är hur lite man egentligen behöver för att klara en fungerande vardag. Men en stekpanna och en kastrull och några köksformar klarar man matlagningen. Men endast några klädesplagg och två par skor reder man sig gott – åtminstone i dessa tider när det inte sker så mycket utanför de egna väggarna. Man tvättar och torktumlar anefter.

Men det är ju snarast den hemtrevliga röran man längtar till. Att ha nånting att röja och plocka i, nånting att skura och ordna.

En sak piggar i alla fall upp mig varje morgon – närvaron av en massa barnfamiljer i frukostsalen. Jag må vara ur led humörmässigt ännu i hissen ned – men när jag hör de små rösterna – ja också gnället och skriken – blir jag glad!

Tack och lov att detta inte är ett ”förbjudet under 16 år-hotell”! På detta hotell får man sig varje morgon åtminstone ett gott skratt – åt något upptåg i grannbordet!

Sånt håller hoppet i liv!

Håhå, må detta ska få en avslutning snart?

Ej blott i juletid

Kanske har jag nämnt den förr, novellen med titeln ”Ej blott i juletid” av Heinrich Böll. Den där faster Milla inte kommer loss från julfirandet utan tvingar sin familj till julande året om med gran och pynt och hela faderullan.

I dag har faster Millas julgalenskap fått ordnade och legitima former – jag tänker då på julgrupperna i FB. Efter en längre tid i den finska gruppen ”Sydämeeni joulun teen” fick jag idén att kolla läget i en motsvarande rikssvensk grupp. ”Vi som älskar JULEN” lät lovande.

Folkloristen tänkte sig att en jämförelse mellan inläggen i grannländerna kunde vara intressant. Nå, rätterna på julbordet skiljer ju sig från varandra en del, det vet man ju. Och helgens program och julaftonens liturgi och allt det där.

Men julgalenskapen är sig lik! Både på finska och svenska kunde man på juldagen ta del av samma frejdiga utrop: ”Mindre än ett år kvar till jul, dags att börja planera!”

I båda grupperna har redan nu i vecka tre stekts ”årets första julskinka” och inhandlats samtliga julklappar för julen 2022. Knappt har de 2369 tomtarna packats ner i sina askar innan nästa firande är på god väg.

I julgrupperna får man vara extrem – ingen får klandra andra medlemmar för alltför tidigt pynt och alltför stor besatthet av den rätta julgardinuppsättningen. Traditionspoliser är portförbjudna och stämningen i grupperna ska vara ljus och uppmuntrande – julstämning alla årets dagar.

I år blev det ju inget pyntande i stor skala för exilboende sököborna. Det gick bra det också, kan jag konstatera. Men just i pandemitider hade det nog känts kärt att plocka fram alla gamla föremål och – mest av allt – tända levande ljus!

Mommen som älskar JULEN ska dock ställa till med en liten ceremoni när vi väl är hemma igen: julklapparna som delades ut och öppnades hos dottern ligger fortfarande i en bag – och jag har lyckats glömma vad allt vi fick!

Så det blir tända ljus och julmusik och julklappsuppackning i repris strax före kyndelsmässodagen!

Sen kan mommen i likhet med alla svenska och finska faster Millor börja planera för nästa jul – ja då är det verkligen dags!

Små pynt barnbarnen levererade gav fin julstämning i en sparsmakad hotellmiljö.

Varken fit eller smart

”Dammsugning håller dig både fit och smart”, förkunnar en liten artikel i hufvudstadsdraken. Ja, rapporten Vetenskapsradion i Sverige citerar är väl inte direkt överraskande. Klart man mår bättre när man håller i gång.

Dammsuga och städa – det har maken och jag inte gjort på två månader nu. Hotellpersonalen sköter det mesta, exilboarna behöver bara trycka på knapparna i tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin, inte mycket vardagsmotion i de sysslorna.

Det är inte underligt att det känns som att både muskler och korttidsminne förtvinar något i denna lata tillvaro. Vem kunde tro att dammtorkning och golvsvabbning börjar locka! Putsa och feja i eget bo!

Men, men. En viktig del av köksinredningen har inte levererats i rättan tid och exilen kan inte avslutas planenligt. När de andra i trappan flyttar in i veckan får vi hålla oss kvar på exilhotellet. I lättja och välmåga.

Varje dag har vi försökt vandra en viss mängd steg i alla fall. Och vi gör väldigt mycket quizar för hjärngymnastikens skull.

Sen har jag en egen oslagbar humörhöjare: Jane Austen. I veckan har jag för femtioelfte gången tittat på Ang Lees mirakulösa ”Sense and Sensibility” på Netflix – och den bästa versionen någonsin av ”Pride and Prejudice” har påpassligt publicerats på Arenan. Den med Colin Firth som en oslagbar Mister Darcy. Den där jag kan varje replik utantill – i alla sex avsnitten.

Vilken välsignelse hon är den goda Jane! Både pandemi och rörsaneringar glöms bort när man handlöst kastar sig in i hennes evigt aktuella intrigbubblor … De känns verkligare än verkligheten just nu, på ett underligt sätt!

Hotellfrukost alla dagar. Inte kan man klaga!

Inga löften

Nyårslöften alltså. Ser att jag senast skrev om ämnet 30.12 2015. Då lovade jag, med dryga tre år kvar till pensionen, att inkommande år inte ställa in mig på ”sedan” utan leva i nuet.

”Jag måste sluta kalkylera och försöka jobba som vore jag ung, med all världens roliga möjligheter och överraskningar framför mig”, skrev 61-åriga Carola.

Nu har snart tre pensionsår gått och man har facit i hand. Mina sista arbetsår fylldes av kampen med stora förändringar i arbetsrutiner, men också av stora bokprojekt jag med glädje kan konstatera genomfördes.

Både Många krokar i långdansen – ordspråksboken – och Stora finlandssvenska festboken, mina sista publikationer i tjänsten, färdigställdes och har fått gott mottagande. Kändes att arbetslivet packades ihop på ett tillfredsställande sätt. Jag hade gjort mitt, punkt och slut.

Pensionstiden inleddes angenämt med umgänge med nytt barnbarn och diverse andra aktiviteter.

Men sen slog pandemin till och vår syn på planering och kalkylering har för evigt förändrats.

Man får ta dagen som den kommer och se tiden an. Nu återstår bara dryga veckan av vår hotellexil – om allt går enligt planerna. Att få stå på egen balkong och se ut mot Estlands kust är det jag drömmer om mest just nu – och att få städa och ordna och gno lite – faktiskt!

Men inga nyårslöften, alltså. Förhoppningar kan man eventuellt kosta på sig!

Gott nytt år, hursomhelst!

Förutom det egna hemmet längtar vi också hem till den fina naturen i Sökö! En av Finlands vackraste kustremsor, vill jag påstå!