Småsaker. Det älskade jag som barn, miniatyrföremål som jag samlade på mig och förvarade i en liten blå kappsäck. Den reste jag aldrig utan, det lilla jag färdades – d.v.s. till mommo i Tavastehus.
Jag vet inte om det är jag själv som minns incidenten, eller om den berättats livfullt för mig av de andra drabbade, mamma och moster.
Men klar står den inför min inre syn hursomhelst – den gången kappsäckens lås gick upp just då vi skulle stiga på tåget, pressade av andra resenärer både framför och bakom.
Småsaker över hela tåggolvet, jajamen.
Barnet i mig vaknar särskilt mycket till liv i adventstider. Inte helt vanligt att en mommo på 68 jordsnurr har sju egna julkalendrar. Tror jag. Eller finns det nån likasinnad i julgruppen i FB, tro.
Två av dem, kyrkans och scouternas får man börja öppna redan på söndag, resten får vänta några dagar. I år ligger Katarinadagen – vår familjs lillajulstart – och första advent underbart nära varandra.
Ingen traditionspolis kan ta illa vid sig över att jag plockat fram adventsstaken och lite ett och annat småpynt därtill. Inte för att jag bryr mig om traditionspoliser, var på sitt vis är mitt slagord.
I dag när jag gick igenom mina julsamlingar märkte jag att de i jämförelse med dem som presenteras i julgrupperna är relativt små – till formatet alltså. Småsaker älskar jag fortfarande och småsaker tar inte mycket plats i skåpet.
I övrigt är det föremål med affektionsvärde som gäller. Prydnader jag fått av barn, barnbarn, gudbarn. Tomtar som funnits i mitt barndomshem, små klockor som fanns i mormors gran, de första små glitterkottarna maken och jag köpte till vår första julgran.
Sakta, långsamt smyger sig julen in i vårt hus. Med alla sina minnen och stämningar.
Barnet i mig julstressar aldrig. Det pyntar och plockar och leker hela december. Och sjunger julsånger så det skallar däremellan.