Det turistiska kaleidoskopet

Efter några dagar av sightseeing börjar en gammal mommos krafter tryta. Sevärdheterna blir för mycket för en, speciellt om de är utmanande uppbyggda. Som Royal Museum of Scotland, ett museum där enligt gängse kategoriseringar kombinerats: ett historisk-arkeologiskt, ett zoologiskt och ett tekniskt museum med en bifogad egyptisk avdelning. Snälla museologer i Finland, gå inte in på den museologiska linjen. Inte ens fast pengarna skulle ta slut.
Hade läst att museet hade en spännande avdelning om begravningssed. Efter idogt sökande efter i vilken museologisk kategori det placerats fick jag till sist ledsagas till rätt plats av en vänlig museivakt. Det låg ovanför en avdelning med gamla bandspelare och det klonade fåret Dolly.
Dessutom fanns begravningsföremålen på ett semi-etage som inte syntes på museikartan.
Nåväl det är säkert ett museum avsett för den nya Internet-tidens nya tänkande.
Fast vid närmare eftertanke går ju hela turistens tillvaro i samma kaleidoskopiska banor. Man ser och upplever i en enda röra. I dag har vi t.ex. vandrat i en kinesisk trädgård, besökt Mary Queen of Scots sovrum och hört om den Edinburgske hjältehunden Greyfriars Bobby (sin döda husse trogen i dryga tiotalet år har den fått staty, egen grav och dess halsband förvaras på stadsmuseet).
I morgon skall det ösregna och då är planen att besöka det museet. Och andra märkvärdiga delar av människolivet omsatta i turistattraktioner. Förvirringen är total.

Annonser

Spöken och medeltidsprinsessor

Edinburgh måste vara den främsta staden invärlden vad gäller upplevelseturism i spökerigenren. I vartannat hus saluförs vandringar i hemsökta källare och midnattsbesök på begravingsplatset med poltergeistfenomen. Överallt står små trollbundna sällskap i ring kring den lokala berättarguide de hyrt.

Här skulle en spökguidningsfolklorist fira glada dagar – och visst är det roligt att kulturarvet lever och traderas.
Själv imponeras jag mera av andra personligheter än de dödas andar. Mitt i Edinburgh Castle står St Margaret’s Chapel, stans äldsta byggnad. Drottning Margaret har jag aldrig hört om förr, hon levde 1047-1093, var född i Ungern där hennes far levde i exil – han var spelknapp i invecklade tronstrider och kunde inte resa hem på ett bra tag. Men omsider växlade situationen och familjen inkluderande 10-åriga Margaret reste till England. Min lilla guidebok berättar en mångskiftande historia där prinsessan slutligen blev drottning av Skottland, älskad landsmoder och helgon. Guild of St Margaret – dit alla skotska kvinnor med hennes namn kan höra – ser till att det än i dag alltid är fräscha blommor på kapellets altare.
Jag funderar som vanligt mycket över detta att färdas i Europa under Medeltiden – det var ju ett evigt resande men hur gick det konkret till och hur upplevde en 10-åring det? Och hur gjorde man sig förstådd, vad talades det för språk … Ja alla möjliga detaljer i en medeltidsprinsessas liv är mysterier mycket mer intressanta än dom suckande andarna. Jag satt en stund och upplevelseturistade för mig själv en stund i kapellet – alldeles gratis.

En säckpipsspelande ängel

Jag har en hobby: att på resor köpa nya prydnader till julgranen, julstollig som jag är. I Edinburgh har jag kollat in att det finns åtminstone tre julbutiker, och två vandrade jag på ren första dan. Ye Olde Christmas Shoppe och Nutcracker’s Christmas Shop hade grejer jag kunde undvara.
Men i St Gile’s Cathedral fanns hon: den säckpipsspelande ängeln! Det rundkindade ivrigt blåsande himlaväsendet finns bland sniderierna i Thistle Chapel och har blivit katedralens främsta souvenirsymbol. Kort, bokmärke, kylskåpsmagnet och julgransprydnad med ängeln – jag köpte alla. Ett bra reseminne skall man ju inte hitta i varje stad. Fler grejer behöver jag inte leta efter. Min ängel är precis vad jag ville ha.

Alla skriver om mat

Mat är det stora gemensamma intresset på nätet. Man fotograferar sina anrättningar och beskriver krogbesök, gilla-trycken är många och kommentarerna insiktsfulla. Matetnologerna konfererar värre än någonsin – och kokboksförläggarna har bråda och konkurrensfyllda dagar.

Jag fastnade på Akademens kokboksavdelning i dag – den har fått en centralare placering värdig sin ställning i dagens estetisk-kulinariska värld. På en bokrygg läste jag att svenskarna är flitigast i kokboksbranschen – och böcker på svenska fyllde också två stora hyllutställningar. Vände jag mig om låg likadana drösar finska kok-epos där och lockade till bläddring – men hur mycket köps dessa böcker egentligen. Det är ju så lätt att klicka in sig på Tasteline m.m. när idéerna tryter?

Det är väl snarast bilderboksaspekten som tilltalar – och o vad det finns läckra utgåvor: vackra människor i sköna miljöer poserar bland fyndiga anrättningar av närproducerad härkomst. Jo, jag älskar dem: systrarna von Sydow i sin somriga matmiljö, undersköna Nigella i sitt rustika kök, oemotståndliga Jamie Oliver – och klassikern Julia Child, återuppstånden med egen Facebooksida och allt.

Sommaren är matens tid och mycket av semesterersättningen bränner maken och jag på krogmat. Man är ju ute och far och måste också ”äta ute”. Äta ute var i min barndom Wienerschnitzel på baren i hemförorten – en gång om året.  Forna tider andra seder.

I dag åt vi tapas på Barcelona i Helsingfors centrum. Tapas och meze motsvarar kanske bäst mitt ideal för ätande. Principen är ”lite men gott” – ofta behövs ju bara en skiva manchego, lite skinka och några oliver för att bli mätt – och blev man inte det beställer man in några smårätter till.

I sommar blev det också en restauranghöjdare av klass –  Bistro Sinne i Borgå dit vi (och många andra) lockades av ett 5-stjärnigt omdöme i den finska huvudstadsdraken. Jag kan klart deklarera att jag aldrig ätit så gott – och tror mig svårligen i framtiden kunna hitta godare mat! Inte var det så skrämmande dyrt heller. Vad dom egentligen gjort med gäddan (se nedan) vet jag inte, men det nuddade vid övernaturligheter!

I förrgår blev det ”Koskenlaskijan kana” på Hullu poro vid forsen i Tammerfors. ”Forsfararens höna” var nog snarare mat för kroppsarbetare: två sorters ostsås, en präktig hönsfile staplad på små berg av potatissallad. Ett tyskt stuk över anrättningen!

Och härnäst då, än har vi semester kvar, fast kassan sinar. Ja nu ska det bli skotska anrättningar är det tänkt – och maken skall pröva på Haggis som han inbillat sig att han kommer att gilla. Jag tror däremot jag håller mig till whiskyn.

Roines älskliga vågor, trappspring och sockermunkar

Sommarens vädermässigt bästa dag  – utomordentligt att den årliga fosterländska färden gick av stapeln just då! Det gäller alltså Tavastland, Tavastehus och Tammerfors. I Tavastehus finns en viktig grav: familjen Löfström, d.v.s. mormor, morfar, moster Eva och mamma Rachel. I Tavastehus bodde den västnyländska pursvenska familjen för att appreturmästar-moffa headhuntats till stadens klädesfabrik. I dag är fabriksbyggnaden vorden ett livligt kulturcentrum – härligt att man inte rev ner den ståtliga anläggningen!

Invid finns konstmuseet som detta är ståtade med en äkta finlandssvensk konstnärinna – Hanna Rönnberg – tja, hon visade sig vara född i Tavastehus, faktiskt, fast målerifärderna förde henne till Önningeby, Utö i Åboland och givetvis Paris. Dessutom var hon bosatt på Brändö i H:fors och hade målat den härliga altartavlan i Metodistkyrkan i Grankulla jag ofta beundrat. Hanna var som många av sin tids konstnärer kosmopolit – och en stor fosterlandsskildrare. Den utställningen gjorde mig glad!

Nästa anhalt på den visiten norröver går alltid till utsiktstornet i Vehoniemi nära Kangasala. Från tornet syns alla sjöar Topelius sjunger om i ”En sommardag på Kangasala”: Längelmävesis fjärdar, Roines älskliga vågor, den gungande Vesijärvi … Jag blir förstummad över platsens skönhet varje gång – och känner något som nog måste kallas fosterlandskärlek.

Vid tornet ligger bilmuseets kafé där det finska Finlands särart tar sig uttryck i skvalmusik från 70-talet och oljiga underbara sockermunkar – kontrasten till det högstämt  topelianska är välgörande. Jag följde kafévärdinnans på väggen spikade råd:

De rika kulturupplevelserna minde mig om Hanna Rönnberg som ju reste och färdades på ett för en kvinna (född 1860) exceptionellt sätt. Hon var fastlandsfinländare och ålänning och europé och hennes rika personlighet avspeglade sig i ett mångskiftande måleri. Något att tänka på.

Turen avslutades detta år med ett besök i stadsdelen Pispala i Tammerfors där vi tog oss upp för Pispalan Portaat (303 trappsteg) som egentligen inte ledde nånvart. Insjövyerna var förstås värda mödan.

Och vad är pointen med dagens skriveri? Jo, bara den fina känslan av att åtminstone en gång om året minnas att jag är glad över att vara finländare i alla ordets bemärkelser och att jag älskar detta undersköna, lite grovhuggna men egentligen hjärtliga land!

Båtfolk och stugfolk

Häromdagen tillfrågades nån kändis i en sommarlätt intervju i Hufvudstadsbladet om han, ”enligt grovsorteringen av finlandssvenskarna” ansåg sig till höra till ”båtfolket eller stugfolket”. Jag blev samtidigt förlägen och förbaskad. Sannerligen känner jag till den sorteringen, men att riktigt läsa om den svart på vitt mitt på blanka balkongsittardagen.

För si, jag hör till ingendera. Jag hör alltså  i brist på båt och stuga till balkongfolket och Medelhavsfolket. (Att åka från den underbara finska sommaren till Medelhavet har jag hånats för ett otal gånger i mitt liv. Den kritiken tyckes mig ha tystnad något – och vi verkar numera vara många som är vänner av den sydliga sommaren.)

Jag trivs alltså vid Medelhavet, inte på Medelhavet. Det hade jag glömt när maken, fröknarna T och S och jag äntrade en glasbottnad sightseeingbåt i Pafos några veckor sen. Det var kväljande dyningar och skumpande färd för hela euron. Fröken T visade sig oberörd och gladde sig stort åt flänget. Fröken S och jag satt gröna i masken fastklamrade vid varandra och intalade oss att plågan snart var över.

Sjösjukan tycks jag ha ärvt av salig far som alltid tråkades för att hans matrosbana sträckte sig från Raumo till Åbo eller något liknande. Lika besvärligt är det emellertid för mig att komma i och ur båtar. Jag är som hypnotiserad av Saltkråke-Melkers svårigheter och eviga badande med kläderna på.

Jag har emellertid välsignats med väninnor vars härliga sommarnöjen är i skärgården och biter därför ihop tänderna. Vad är väl en stund löje och obehag mot själva vistelsen i skärgården.

I det är jag alltså vad man kallar en ”äkta finlandssvensk” – jag älskar att uppleva havet, från stranden i mitt fall. I kväll skall makens födelsedag firas med en liten middagsseglats på Villingefjärdarna. Jag hoppas på lugnt väder och stilla brisar. Så jag kan tillgodogöra mig den goda middagen.

Kärlekslås överallt

Mitt projekt ”Turista i hemstaden” fortgår och i dag besöktes stadens vagga vid Vanda ås mynning. Där vandrade vi rakt på den: gångbron över Gammelstadsforsen, känd i nejden som ett av de populäraste ställena att fästa kärlekslås. (En mer central bro med samma funktion går över Kanalen vid Skatudden i centrum).

Barnbarnen var nyfikna på de underliga prydnaderna, och väl hemma fann jag mig tvungen att friska upp kunskaperna om bakgrunden till bruket. Webben svämmade givetvis över av besked. Seden att symboliskt bekräfta det oupplösliga i äktenskapsförbundet genom att fästa ett (med kontrahenternas initialer eller namn graverat) lås på en bro och slänga nyckeln i vattnet (över vänster axel som ofta i folktrosammanhang) kommer från Kina, det vet alla källor. Och alla vet att seden spritts i Europa från Ungern med start så sent som på 1980-talet.

Webben ger besked om mängder av broar med lås runt om i världen, man har gjort förteckningar över namn och initialer på låsen och de påpassliga kollegerna på Nordiska museet har slängt ut en frågelista om saken. Myndigheterna synes ha reagerat olika på den laglösa sedvänjan – böter följer om man fäster sitt lås vid Ponte Vecchio i Florens, medan stadskonotret i Borgå lovat ställa upp ett galler där ännu flera lås kan fästas om det blir för trångt på räckena … Det berättas rent av om broar som rasat av låsmassans tyngd

Som många nya festseder kan kärlekslåsen ges en ganska exakt datering. Webben upplyser om att det första låset i Sverige fästes 15.11 2008 i Jönköping. Några år senare märker man att låsen dök upp i många bloggar och tidningsnotiser i Finland – de på låsen inristade vigseldatumen skulle förstås ge klarare besked. Några lås i Gammelstaden hade hängts upp i anledning av parets silverbröllop – och även s.k. vänskapslås synes vara i bruk.

Naturligtvis knäppte jag några fotografier av fenomenet och tanken på en webbenkät lekte mig i hågen. Spännande att se hur länge denna fluga håller i sig som ett led i upptågsmakeri-bröllopsseden. Fröken T (6 år) tyckte det verkade vara en trevlig sed med vettig symbolik ”är det liksom att man inte skall komma loss, mommo”, som hon uttryckte sig. Mitt i prick – och Nordiska museets sista fråga var också ”och hur gick det sen med ert äktenskap”.

En lyckad hembygdsexkursion, alltså!

Tekno-mommon firar

Så har födelsedagen dragit mot sitt slut. Mulet, med undantag för en blek solglimt under vår pick-nick på gården. Gårdsbolaget har i sin godhet satsat på en präktig utegrill – men det är bara två vilda finlandssvenskar (som saknar stuga) som använder den. Liksom i dag – det grillades underbara ting som mozzarella-tomatkorvar och haloumi-zucchiniknyten, majs och hotdogs.

Födelsedagsbarnet kunde glädja sig åt åt blombuketter och fina kort barnbarnen fixat, en flott blus med tillhörande örhängen. smarrigt vin, ett litet växthus att odla örter i och en iPad. Det är maken som tycker jag skall vara en tekno-mommo i tiden – och det är jag honom tacksam för.

Firandet fått ett nytt stuk i dag. Bara ett traditionellt födelsedagskort damp ner i postlådan och ett sms i den nyinköpta lite väl invecklade telefonen. Men tekno-mommon har istället glatt sig åt tiotals Facebook-hälsningar – från sju länder.

Som allt liv i dag sker också födelsedagsfirandet i två dimensioner – realtiden och den virtuella världen. Jubilaren har ständigt ett öga på hyllningarna som via datorn, iPaden och telefonens Facebooksida flyter in och lyser upp dagen. Sen måste ju det reella firandet fotograferas och laddas in och bilderna lagras och läggas ut – det är ett evigt klickande och ett ständigt bestyr vid sidan om tårtbakandet och salladshackandet och bubbel-drickandet.

Världen i dag är så stor, så stor och vi lever i kontakt med stora delar av vårt samfällda kontaktnät genom tiderna – på ett sätt som kanske inte är så djuplodande – men icke desto mindre hjärtvärmande.

Nu skall jag klicka in en bild av den lilla skaran som i den reella världen samlades runt födelsedagsbordet. Och alla ni som hälsade mig i Facebook skall ha en stor kram! Det var himla roligt att höra av er, minnas er – och märka att ni minns mig!

 

Gott nytt 58!

Sommarens kulmen är nådd och det är dags för maken och mig att fira födelsedagar. Dan före födelsedan känns som en en privat nyårsafton. Minnena av forna märkesdagar och begivenheter under det gångna året kommer en i sinnet – och naturligtvis tankarna på den ovissa framtiden.

Det finns ett fotografi av mig firande den första födelsedagen. ”Carolas första Pommac sommaren 1955” har mamma plitat i albumet. På bilden sitter jag iförd en rejäl babymössa i min älskade moster Evas famn – och håller ett stadigt grepp om en Pommac-flaska. Det var det glada 50-talet – Pommac åt ettåringar! Inget barn jag känt har varit speciellt begiven på läskedrycker med brus  förrän rätt långt upp i åren. Men jag älskade tydligen bubbel redan då.

Maken och jag firar alltid duktigt i dagarna tre (jag är född 24 och han 26 juli) – oftast på tu man hand och i familjekretsen. Vi är en skara på 7 personer som firar grillfest i morgon, 4 generationer. Det är 82 år mellan den yngsta och den äldsta.De yngsta vill definitivt inte ha bubbel i drycken.

Som den gårdfarihandlare i folktraditioner jag är vill jag påminna om att jag detta år faktiskt också undersöker födelsedagstraditioner. Klicka in på http://www.sls.fi och besvara webblistan Fira födelsedag. Några korta rader som svar räcker – och så har man bidragit till den i Folkkultursarkivet bevarade kunskapen om firandets väsen 2012. Firar du med gäster i hundratal eller solokvist är svaret lika mycket värt.
Men glöm inte att önska dig själv ett riktigt gott nytt år!

 

En hemskhetens dag

Jag heter Carola Lindholm och är 8 år. Så skrev jag i min första dagbok för 50 år sedan. Jag heter Carola Ekrem och är 58 år om några dar. Så startar jag mitt första blogginlägg. Ja, jag har skrivit dagbok s.g.s. varje dag sen jag lärde mig föra pennan och stava. En lång rad dagböcker står i bokhyllan. Det har slagit mig att jag nästan kunde leva om mitt liv dag för dag genom att läsa i böckerna. Kusligt tycks det mig i dag! Intressant eller pinsamt för mina efterkommande – jag vet inte.  Tror jag skall pressa in mina böcker på Svenska litteratursällskapets historiska arkiv vad det lider – om de tar emot skräpet, förstås.

Som folklorist funderar jag över skillnaden mellan dagboken och bloggen. Ska bloggen i högre grad kommentera samtiden än min egen tillvaro?

Vill jag kommentera samtiden är detta en jobbig dag. Ett år efter massakern på Utöja. Maken är halvnorsk, halva klanen bor i Oslo och Bergen. TV:n full av minnesprogram. Vackra ord, berörande musik, helande terapi. Säkert.

Men ondskan lever i sin egen dimension tycks det mig. Jag lugnas inte av orden och tonerna. Jag är bara förtvivlad och förbannad, fast jag denna gång inte är personligen drabbad. Vi pratar och vi tröstar och det måste vi ju. Gärningsmannen själv smiler nöjd i sitt fängelse – vi kan inte komma åt honom och hans villfarelse. Och mitt första blogginlägg är bara en sorglig och bedrövlig ode över människolivets bedrövlighet. Men också ett glädjerop över hoppet som lever – trots allt!