I dag krockade våra sjukbesök. Maken skulle in till stan på röntgen och jag hade tid för min andra covid-spruta. Vaccinationsstället var åter Metroarenan i Esbo så det blev både bussresa, metrotur och därtill promenad i förmiddagshettan. Förberedd med vattenflaska var jag – och spatserkäpp, ty igår fick jag en attack av min traditionella ischias och vågade mig inte iväg utan stöd.
Allt gick väl, snabbt och flinkt. Dagens vaccin var Pfizer, meddelade sköterskan genast, senast fick jag Astra Zeneca. Jag har totalt glömt vilket som anses säkrare eller ha mindre biverkningar – ja, jag beslöt genast från början att ta det vaccin som bjuds. Kan inte bedöma skillnaderna, och maken som tillhör riskgrupp fick ju två doser AZ för länge sen.
Satte mig i väntrummet för att låta de 15 obligatoriska övervakningsminuterna gå. Snart hade jag uppmärksammats av en av de vårdare som går runt och håller ögonen på nyvaccinerade. Inte så lätt att se hur folk har det bakom de kamouflerande ansiktsmaskerna.
Jag tillfrågades vänligt om hur jag mådde och man undrade också vilket mitt modersmål var. Blev lite ställd och kom knappt genast på det rätta svaret – särskilt som det skulle levereras på finska. Man ville försäkra sig om att jag fått direktiven för de vaccinerade på rätt språk.
Troligen gav jag intrycket av ha ett modersmål avvikande från de två huvudinhemska. Sannolikt verkade jag också lite vimsig.
Det kändes bra att bli omhändertagen och uppmärksammad. Har vi blivit mer vänliga och påpassliga under denna pandemi? Är vi mer benägna att växla några ord och sköta om varann?
Se till att nästan får information på rätt språk och är i skick och vigör?
Ett dovt surr hörs av diamantborrningarna några trappor bort. När arbetet når granntrappan kommer ljudet att bli plågsamt. Men rörsaneringen är nu klar i bortersta trappan och vi andra kommer efter – fast för vår del får vi skåla för utfört arbete först på trettondagsafton 2022. Om tidtabellerna håller.
Men innan dess – sommar. Och det betyder de vanliga utfärderna – pandemi eller ej. Västra Nyland, släktens vagga och nån sorts hembygd även för mig fast inga konkreta hus eller ägor finns att besöka.
Sommarfärderna till Fiskars, Pojo och Ekenäs har gjorts i olika familjekonstellationer i över 60 år nu. Först var det lilla kärnfamiljen som besökte mammas gamla hemstad, släkt och vänner där.
Sen upplöstes familjen och resorna tog formen av besök i Fiskars, farmors födelseort. Då var det pappa med ny fru som stod för arrangemangen, syster och jag hakade på. Styvmor var en hejare på god och riklig matsäck. Och för henne hade farmor berättat om sin barndom på orten – saker vi barnbarn aldrig fått höra.
Sen blev det turerna med mamma, moster, maken och dottern – då var Antskog, orten där morfar jobbade, ett viktigt mål. Det stora huset där appreturmästarfamiljen bodde är nu sommarnöje för flera familjer. Jag minns den sniglande bilfärden genom orten och mammas rop ”kör långsamt nu – där, där bodde Hulda och Ibbo, där stod Emels stuga”…
När mamma dött blev sammansättningen maken och jag, moster och syskonbarnen som hade sommarlov. Och nu är det dotterns familj i olika sammansättningar som hakar på. Bara fotoalbumen kan minna om alla resor – ibland också färder i juletid. Otaliga bilder från samma platser, med olika familjemedlemmar. En släkthistoria även det.
Programmet under turerna kan variera lite, men en sak är grundläggande – besöket vid kammakare Edvin Gotthard Löfströms och hans maka Edla Malvinas grav i Ekenäs. Jag måste kolla att sommarvården fungerar. Och hylla vår förfader, han som utförde sin näring i staden och rent av ägde hus där i tiden.
I går åkte vi iväg igen, maken, dottern och jag, barnbarnen är på läger och kurser och dagis för tillfället.
Det ska traditionellt inledas med kaffe och färska örfilar i Fiskars. I år gjorde vi inget besök till gravarna på Pojo kyrkogård. Förr om åren blev det alltid ett långt stopp i lekparken nere vid Knipan i Ekenäs. Både syskonbarnen och barnbarnen har roat sig kungligt där. I år var det vuxet lugnt, lunch på restaurang Albatros, fyndande i butikerna på folktomma Kungsgatan och en kopp kaffe med glass.
Hela tiden har jag mamma och moster i tankarna och funderingarna kring hur deras liv i staden kan ha artat sig. Jag har själv svaga 60-talsminnen av en livlig Kungsgatan med Lindholms café och Piponius pappershandel …
Man hinner aldrig med allt i Västnyland! Man borde köra till Tenala för att inhandla den makalösa lokala osten och man borde besöka museet i Fiskars där farmor bodde. Man borde vandra omkring i Antskog och inte bara åka igenom.
Kanske en gång till i sommar, eller nästa sommar. Hembygden står kvar. Och lite släktforskning inspirerar besöken alltid till.
Nu ska vi se när vi kan ta sommarresan österut – till Borgå och Emsalö. En sorts hembygd där också – om än hyrd och på sätt och vis lånad.
Vanliga dagar utan nånting speciellt är de bästa. Dagarna när inte heller krämporna regerar och tar över alltihop.
Äntligen var det i dag dags för maken att besöka smärtläkaren vi hittat – och besöket kändes positivt och tycktes bringa lite ljus i den tunneln. Kanske.
Men just vi skulle åka iväg till läkarstationen drabbades jag av min gamla plåga som stöter till nu och då och oftast leder till allehanda provtagningar och åga och oro.
Det är väl detta som är ålderdomen. Att man aldrig är säker och det bara dyker upp fler problem. Inte är det nåt att blogga om heller, egentligen. Men det är som det är.
Krämpor och sjukor tar ju över, som sagt. De tog också över inledningen på fotbolls-EM – efter att Christian Eriksen säckat ihop tappade allt sin mening och glans. Guldet blev till sand.
Kommunalvalet är överståndet och makens och mina kandidater kom båda in vilket känns bra. I FB rådde både glädje, förnöjsamhet och besvikelse i dag. Många vänner hade ställt upp, påmindes man om.
Väldigt lågt valdeltagande var det. Har vi tappat intresset och sugen och hoppet? Känns allt lite tungt och meningslöst?
Det tycker jag just nu, men det får det allt bli slut på!
Juni månad började bra – med några kalas och möten faktiskt. Det är man inte bortskämd med.
Först var det damgänget som samlades hos mig. Baka pajer, sätta duk på bordet, ta fram bättre tallrikarna och dra på sig annat än mysbyxorna. Så ovant och så härligt!
Det blev skrattens och minnenas kväll, aldrig har vi kommit ihåg så mycket underhållande från vår gemensamma forntid som denna kväll, kändes det.
I helgen var det skolavslutning och det innebär stipendieutdelning i dotterns familj. Stipendierna från ”mammas och pappas jubelfond” är anknutna till personliga motiveringar som högtidligt läses upp. Rosor och tårta, också mommen och mofa fick vara med. Mommen plockade fram en bättre blus i garderoben, och ett halsband.
Så ovant och så härligt – än en gång!
Inga utlandsresor denna sommar, men många utflykter, hoppeligen. FB-minnena erinrar om vilka långresor som tidigare företagits denna tid på året. Medelhavet har ju alltid varit vårt sommarmål, och visst längtar jag till Grekland, Spanien – och Rom, jodå.
Men det är vilsamt såhär också – och Esbo är en vidunderlig plats på jorden. Här är gott att leva och bo, med hav, natur och kultur i generösa portioner. Det gäller att njutningsfyllt ta för sig och låta sig smaka, som – ja som barnbarnet O när det serveras tårta!