Rutiner i höstmörkret

I dag kom jag först av alla till jobbet. Huset vid Riddaregatan var tyst, kolmörkt och lite skrämmande. Jag arbetade mig upp till fjärde våningen, vinden, där mitt arbetsrum ligger. Det knakar och knäpper lite här och där i huset. Jag sveper in mig i två schalar för det är rätt svalt i mitt arbetsrum denna årstid. Tänder en väldigt klar golvlampa ingen annan ville ha efter återflytten, den fungerar som energikälla. På andra sidan gården vaknar grannhuset till liv, folk i morgonrock tassar omkring med kaffekoppar.

Jag fördjupar mig i liktvätt och kistläggning denna morgon. Min bok om ordspråk har åkt på mellangranskning till redaktören, nu är det den andra, den om livets fester som gäller. Jag kommer sällan  i farten ordentligt med skrivandet och funderandet förrän sent på eftermiddagen. Då är det mörkt igen, och alltemellanåt är jag också den sista som lämnar huset. Släcker och ser till att ytterdörren säkert slår fast.

Snålblåst över Senatstorget, spårvagnen, bussen, den iskalla backen till hemhuset. Via matbutiken. Vad ska vi äta i dag?

I dag lyckades jag för andra gången missa ett möte där en av de regelbundet tillstötande pulstagningarna rörande arbetsklimatet i huset skulle gås igenom. Jag glömmer i allmänhet just ingenting, så det är märkligt att jag lyckas blocka just dessa möten. Aktiv förträngning? Jag upplever att jag gjort mitt för att skapa förnyelse i arbetsmiljön, i 37 år har jag ideat och funderat. Mitt psyke tycker tydligen att det är nog, och stänger av påminnelsefunktionen.

De flesta kvällarna nuförtiden går jag hem direkt, utom måndag då jag med 11 damer i olika åldrar undervisas i sångteknik av en ung kunnig musikkvinna. Gaia kallar gruppen sig, det är osannolikt att vi någonsin kommer att uppträda nånstans, men det är praktiskt att ha ett namn. Varje vecka blir vi lite mer samsjungna, det börjar vibrera av välljud nån gång, tillfälligtvis.

Jag är ganska trött när jag kommer hem på måndagskvällarna och kroknar ofta direkt. Andra kvällar tillreder jag middag. Varma grytor och risottor och lådor med mycket vitlök och andra kryddor i. Underbara dofter i köket. Comfort food. Men inget vin före fredag, Pellegrino har blivit min favoritdryck. Maken och jag tar med oss lunchboxar nästan varje dag nu. Vi är rätt många som samlas vid mikrovågsugnarna på jobbet nuförtiden.

I dag tillredde jag en mustig köttpaj som jag inspirerades till av TV-serien Poldark igår kväll. En rejäl maträtt av brittisk typ. Perfekt med sallad till. Fast man inte är gruvarbetare på 1700-talet.

Så går veckorna. En bit choklad per dag får jag till lunchkaffet. Jag har en ask på gång just nu där det finns 28 bitar. När jag ätit typ 18 sådana askar till är det dags för pension. Sådana galna uträkningar har jag olika varianter av. Nedräkningsmani.

Men denna vecka är det ljusglimtar. Det är Bokmässa och dottern står för många framträdanden. Det blir vimmel och fart och oväsen och lite variation i vardagen.

Då känns inte mörkret lika stort. Och sen drar vi mot glittrande adventstider.

Annonser

Höstlov

Klassiskt höstlov, läraren i huset däckad av tidernas influensa, det blev läkarbesök och kur mot hotande lunginflammation.

Ressällskapet var alltså decimerat när vi äntrade Superstar mot Tallinn. Det blev tjejtripp. Dottern, barnbarnen och jag bökade fram oss i människomassorna och hittade en bekväm plats i den stora baren i fören. Det är en skicklighetsgren att resa till Tallinn. Vill du sitta (överhuvudtaget) under båtresan gäller det att vara snabb. Sen måste man bevaka sitt högkvarter under hela resan, turas om att besöka tax-free och hämta mat och dryck.

Tids nog ska man hålla takten vid landstigningen, några kilometer (känns det som) bökig framfart i gången mellan färjan och terminalen.

Men den evighetslånga slingrande kön till passkontrollen som i äldre tider naggade resan i kanten med några timmar har vi turligen sluppit. Det är raka vägen ut och fritt fram mot hotellet.

Så annorlunda än i början av 70-talet då jag med buss runt Finska viken tog mig till den gyllene medeltidsstaden som fortfarande såg genuint uråldrig ut. Jag har skrivit det många gånger förr, att Estlands metamorfos hör till de stora konkreta glädjeämnena – också ur resenärens synvinkel. Den internationella kontinenten blinkar bara en kort båtresa bort, vilken fröjd.

Nå, det var skolflickorna som fick ange tonen för denna resa. Tallink Spa var bokat, vilket betydde flera vistelser i de stora bassängerna. Där kan man inta förfriskningar sittande på barstolar i vattnet och simma ut i den iskalla oktoberluften – själv guppande i 30 gradigt vatten.

T och S älskar detta. Så vi avlade tre poolbesök. Däremellan upptäckte vi stan, shoppade i Virukeskus, såg 1800-talsmode på Kumu, klättrade uppe på murarna, drack glögg på Toompea, njöt av bakelser på Maiasmokk, gourmetåt till rimligt pris på Rataeskaevu 16 och Bona. På Café Centrale blev lilla S inlåst på toaletten. Efter mycket bök med lås och nycklar kunde hon äntligen slippa ut – till de övriga gästernas applåder, och njuta av den präktiga glassportion personalen serverade som plåster på förskräckelsen.

Det är så enkelt att ta sig till detta upplevelsernas underland! Mycket spännande får vänta till nästa gång. Det är dessutom rätt mysigt på båtarna nuförtiden, enligt vad jag erfarit i alla fall. En trubadur underhöll under hemresan med gamla Beatles-låtar och CCR-trallar. Inga vodkaturister spanade jag in, inget råkurr som i forna tider. Flickorna kunde tryggt bränna sina sista respengar på tu man hand i tax freen.

Nå lektor Ekrem har nu här hemma kryat på sig något under dundermedicinens inverkan. Speciellt lilla S var nedstämd över att hennes speciella reskompis inte kunde hänga med. S och mofa brukar hänga ihop när vi reser, ointresserade av shopping som de är. De brukar hitta på något vetenskapsbetonat istället.

Det får bli favorit i repris snart. Också en kort tur över viken erbjuder oändligt mycket skoj! Och för mommo minnen från otaliga resor från dryga 40-års tid. Minnen av mångahanda slag. Men det är en annan historia det.

Mångsidiga dagar

Lördag igen. Noterar jag nöjd, jag som räknar dagar till pensioneringen. Veckan bjöd åter på två kunddejoureringsturer, de förgyller inte precis arbetsdagen. I jouren händer inte mycket, men det är svårt att jobba koncentrerat med något. Jag har ungefär 100 såna turer kvar, om jag lever och får jobba till pensionen.
Har jag kalkylerat.

Annars har ju mitt jobb alltid varit mångsidigt och rikt. Jag har fått samla,ordna och skriva av liv och lust. Förra veckan ordnades en paneldiskussion kring en nyutgiven antologi om frågelistor. I den skrev jag en artikel ur arkivsynvinkeln, och i panelen fick jag också vara med som representant för arkivinsamlingen.

När jag satt där och talade slog det mig vilket oändligt spännande arbetsliv jag haft. Hur jag fått möta människor av alla de slag, fått lyssna och läsa och fråga och tolka – ja nästan leva många liv, på det sättet. Jag har fått studera ordspråkens underfundighet, de uråldriga lekarnas, ramsornas och minnesversernas ständiga aktualitet, festfirandets och folktrons mångsidighet.

Det har varit – och är oändligt nöjsamt – och det märkliga är ju att jag kom in på denna bana av en tillfällighet. Hade jag klarat av approbaturtenten i estetik i tiden vore jag sannolikt en arbetslös konsthistoriker i dag.

Den folkloristiska bokhögen för samma tentamen visade sig vara mera i min stil – och på den vägen blev det. Timarbete på Folkkultursarkivet, en professor som tyckte det var viktigt med en finlandssvensk licentiat – doktor i folkloristik. Fast anställning på samma arkiv – och så rullade det på.

Välsignat får man säga – och ett exempel på hur livets gång är en blandning av slump, tur – och ytterst Guds ledning, som jag ser det.

Regnig morgon, maken på jobbresa, tyst i huset. Det var en bild av nyrestaurerade Ghentaltaret i tidningen som fick mig in på tankarna kring min arbetsbana. I mig bor en evig liten konsthistoriker, och det är härligt. Det halvfärdiga altaret såg ju dottern och jag i våras.

Mycket annat spännande bjöd också veckan på: brunch-konstutställning med Bullgummorna – de kära klasskamraterna. Deckarafton kring dotterns bok igår kväll. Snart kommer höstlov, bokmässan, glöggsäsongen…

Och Dylan fick Nobelpriset, såklart. Vare sig han själv är imponerad eller inte är vi många som tycker det är livat. Ikväll blir det Dylan-kväll på Sökögränden, musiken är redan framplockad, bubblet väntar i kylen.

Jag tror det blir Netflix-maraton, en stor bunt veckotidningar, äggröra och en tupplur resten av dagen.

En ny obegriplig värld

Torsdag kväll hade vi evenemang på stan. Först vernissage på Stadsmuseet, sen en bit mat nånstans. ”Vad luktar Helsingfors” var tema för det som öppningstalaren underströk inte skulle betraktas som en utställning utan som en sinnesupplevelse. 

Inget förberedde mig i alla fall på det,  så när som på några säckstolar, tomma rummet där någon slags doft svävade, spridd av luftfuktare. I rummet intill fanns en liten låda, här kunde man läsa svaret på vilken doft det var fråga om. En parfymör har utarbetat ett antal Helsingfors-dofter som växlar veckovis. Tanken är att du ska kasta dig ut i associationer, drömma, minnas och fantisera till doften. 

Förvirrande kändes det. Först i dag när jag läser om ”arrangemanget” i finska hufvudstadsdraken börjar jag hänga med. En ny sorts museiupplevelse, jag hajar. Men på torsdagen kändes det skönt att läsa att en betydligt yngre person på Instagram erkände att hon också haft fel förväntningar på mera konkreta iscensättningar.

Jag tänkte först att bara jag trillat av utvecklingens bergochdalbana. Men visst, jag ska återvända när rummet inte är fyllt av vernissagepublik, slå mig ner i säckstolen – nej förresten, därifrån kommer jag inte upp utan hjälp – men snusa mig till lite associationer. Fördomsfritt och nyfiket.

Känslan av att ha hamnat i framtidslandet fortsatte på restaurangen vi råkade välja. Bronda på Södra Esplanaden visade sig vara en ”social restaurang”, det deklarerade servitören inledningsvis. Vilket innebar att alla rätter delades mellan matsällskapet, maten kom in rätt efter rätt och skulle fördelas av dinerarna. Ingen aning gavs om rätternas storlek, priserna varierade dock från förmånliga 5 euro till närmare 30 euro – vilket ju gav vissa ledtrådar. 

Nu hade vår avsikt ju varit att på hemvägen grabba någon enkel smårätt i all hastighet, men här var upplägget avancerat och utmanande. För en fisk- och skaldjursallergiker och en fiskälskare var ju inte situationen ideal. Jag blev utmattad av tanken att måsta sammanställa någon helhet som skulle bli lagom stor och lagom dyr och inte leda till allergiska reaktioner. De stora färdiga menyhelheterna som servitören starkt rekommenderade var för mycket en vanlig vardagskväll. Jag ville gå ut, men det var för sent. Man hade redan hällt upp av mineralvattnet (5,50 för en liten karaff) i glasen.

Det blev några förrätter som gav oss en munsbit var och sen kom den den friterade hönan in – en enorm hög med några tomatbitar. Vi delade och tuggade. Sen kom portion nummer två in – pasta och pulled pork, ett litet berg. Vi kämpade på.

Servitören hade glömt tala om att de större rätterna – i social anda – var avsedda för 4 personer. 

Vi rullade ut, förbi borden där alla gäster såg unga och trendiga ut – och hälften yngre än vi. 

Jag tröstades lite av att jag hörde en ung kille i grannbordet väsa ”men jag skulle nog hellre få en helt egen portion”, och en annan som undrande över hur ostburgaren skulle delas på fyra …

Igen en glimt av en framtid där man saknar karta och kompass. Där reglerna inte liknar det man är van vid och där man inte kan uppföra sig.

En titt i restaurangsrecensionerna på webben gav dock aningen om att jag inte är ensam om att uppleva det sociala ätandet som både besvärligt och konstruerat. Hade jag frågat dottern på förhand hade vi knappast gått till Bronda heller. 

Ok, så det var en lite speciell kväll. Men jag anar att detta kan bli allt vanligare ju äldre jag blir. Att världen förändras – det ska den ju – men jag inte hänger med – för det är ju mot naturordningen. 

Det skrämmer mig lite, jag kan inte säga annat.

På återseende, lilla Ludde!

Sent i går kväll kom mailen. Kort var den: ”I dag begravde vi Ludde. Svårt.” Väninnans 13-åriga hundkamrat hade fått avsluta sitt jordeliv. Finalen blev tung, alla organ säckade ihop, det blev svårt att röra sig, tröttheten tog över.

I augusti avlade A och jag vårt årliga besök till Sarvsalö, Luddes och mattes hemort. I alla sina levnadsår var Ludde en busig krabat, mycket skäll, mycket skutt, en valpaktig attityd till tillvaron. Samma fart denna gång, tyckte jag först. Men oftare än förr lade han sig ner mitt i stojet, lutade hakan mot tassarna, orken slut.

Nu vilar Ludde insvept i sin filt i en grav på hemgården, intill ligger katten Sotis, död sen en antal år. Ett gravljus hade man tänt och prytt platsen med en ring stenar.

Jag har aldrig haft ett eget djur, men jag har haft ett antal hundvänner, ibland kortvariga bekantskaper som dock blivit kvar i minnet för att de definitivt har kunnat räknas som ”besläktade själar”. Mopi på Emsalö var ”min” flera sommarlov, det var märkligt hur hon kände igen mig varje år fast vi varit åtskiljs tre fjärdedelar av året. Vilken återseendets glädje! Vi var tillsammans varje semesterdag.

Katter har jag aldrig format närmare relationer till, men det vet man ju av en hastig titt i FB-flödet att är precis likadant – närheten, samhörigheten, den kravlösa vänskapen och kärleken.

Akvariefiskar var pga allergi det enda dottern kunde få i husdjursväg. Också en fisk kan bli ens vän och förtrogna, tro inte annat. När den vackra guldfisken  Gulliver simmade vidare var sorgen stor. Han hedrades med stilig begravning i en närbelägen å – där lät vi honom segla bort mot evighetens hav. Gullivers grav kallar vi ännu det vackra stället där vi tog farväl.

Svårt. Det kan jag sannerligen förstå att det är på Sarvsalö nu. Tyst i stugan och på gården, ingen som sitter bredvid och ser på TV, ingen som ger en anledning att gå ut på promenad i höstrusket.

Lika barnsligt som jag tror på nån form av evighet för människans del, tror jag på en fortsättning för djuren. ”Klappa Ludde”, brukade jag avsluta mina mail till Sarvsalö. Jag får väl inflika den uppmaningen i min aftonbön hädanefter.

Lungsoten – det var ju den också

I dag kunde man i söndagsbladet läsa en artikel om tuberkulosen och dess dramatiska inverkan på familjers liv och vardag, in på 1960-talet. Det har skrivits en bok, minnena har lyfts fram, och nya vittnen berättar om hur det var.

Aj jo, var min reaktion, för lungsoten var egentligen indirekt orsaken till en av mina otryggaste perioder i livet. Morfar insjuknade – nej inte i den soten utan i komplikationer av ”sockersjukan”, med amputation av ena benet och kallbrand och allt hemskt vad det var. Samtidigt konstaterades tuberkulos hos moster, som ju bodde hemma med föräldrarna och skulle vara deras trygghet och hjälp. 

När nu moster åkte in på Ahvenisto sanatorium fanns bara mommo kvar hemma – och den andra dottern, min mamma, var bosatt hundra kilometer bort i Helsingfors. Det var i detta kaotiska läge mamma gjorde valet att temporärt flytta till föräldrahemmet i Tavastehus för att hålla nån ordning på situationen.

Kvar i Helsingfors blev två skolflickor med en far som var borta på jobb nästan varje kväll – och farmor som trädde till som ansvarsperson i hushållet. Farmor hade hårda händer och en komplicerad personlighet. Jag har blockat det mesta av denna period i livet. Det var något av ond folksaga över det hela.

Jag vet inte hur länge det hela varade, en evighet kändes det som. I något skede dog moffa och moster återvände från isolationen, med en lunga bortopererad. Också lillasyster, spröd som en liten älva,  hade emellertid fått smittan, det var mycket med vaccinationer på en klinik i stan, jag har glömt detaljerna, men det svävade oro och skräck över alltsammans.

Omsider normaliserades livet, mamma var hemma igen, men sen slog  hennes egna sjukdomar till snart, livet blev  ännu svartare då. Det är då dagbokssidorna saknar anteckningar, fast jag annars skrev dagligen också i barndomen.

Såna minnen väcker söndagsnumrets artikel. Bäst att låta glömskan falla över det hela igen. 

Solen skiner, det är Mikaelidag. Jag tror jag firar gudstjänst på promenad vid havet i dag. Och tänker lite på att det är barnens och änglarnas dag. En vacker och trygg tanke.