Nån sorts halvdan förkylning har drabbat mig. Till den droppande näsan och raspiga halsen kan också den nyrenoverade arbetsmiljön ha bidragit. Väldigt mycket dofter och damm och outvädrad reparationsluft att tackla nu. I går rann min näsa som en kran hela eftermiddagen.
Hängigheten är ett faktum, på ett obestämt sätt. Varken frisk eller sjuk liksom. Har hittills besparats årets stora influensor, kanske är det dags nu. Eller inte. Kanske tillfällig allergi. Eller nåt.
Ute är det också varken – eller. Snön har smultit bort, solen visar sig sparsamt.
Min själ har ännu inte landat efter återflytten till flotta arkivhuset. Jag får inte till nån arbetslik aktivitet. Sitter och tittar på tomma väggar där inga tavlor eller planscher ännu fyller de vita ytorna. Är hemma, men ändå i främmande miljö. Skrivbordet är placerat mot en annan vägg, ljusförhållandena är andra, jag vet inte riktigt hur högt jag vill ha det höj- och sänkbara bordet.
Jag håller med: det ovanbeskrivna är den mest skamlösa kavalkad av i-landsproblem man kan tänka sig. Förutom allergiproblemen då.
Vankelmod kräver motåtgärder. När byggställningarna som nu inlindar huset i en tät kokong tas ner, när solen tittar in i rummet tror jag det släpper. När jag kan öppna fönstret och få in en frisk fläkt varm vårvind.
Det är inte konstigare än så. Sen tror jag den första cykelturen ner till en isfri strand blir en vattendelare också. Tipsad av dottern har jag också anmält mig till en kurs i ChiBall – nånting mittemellan yoga och ”allmänt välbefinnande-filureri” hon själv tyckt är rätt kul. Varför inte? De av jobbet tillhandahållna idrottskupongerna gäller också där, så ett försök duger.
Bara inte sitta vankelmodig i knuten. Och ikväll när maken ger sig ut på av abiturienterna tillställd lärarmiddag ska jag bjuda mig på räkor och bubbel.
Och nåt smörigt i filmväg. Och sen blir det weekend.
Nästa vecka har jag sedvanlig vinträff med gamla körväninnan. Och på lördag blir det damsupé med ”tjejgänget”.
Det tar sig.
Först tänkte jag illustrera med en grådaskig vy från köksfönstret. Men fick sen syn på T:s färggranna komposition, skapad senast då hon var här. Visst betvingar det gråheten!